Årskrönikan

Om 2009 var ett gott år, så har 2010 minsann visat lite avigsidor. Ett paradoxernas år, kan man lugnt konstatera.

Det har ju hänt sanslöst mycket i mitt liv detta år, här är några highlights.

Januari, månad Iso-G:
Jag skrev väldigt flitigt på min gradu, fick en JIM till frukost, dirigerade en konsert i Vasa, Helsingfors och Korpo, glömde ett par byxor och levde la vida loppa. Jag var vit som en krita och såg mest trött ut.

Februari, månad Dagen D:
Jag åkte iväg på jorden runt-resa. Åt lite snabbmat i neonljusen i Hong Kong, shoppade och åkte tåg i Vietnam, drack billiga drinkar i Kambodja, fyllde 30 år och firade med många drinkar och blev upprörd över att man ju inte fick feja i Vietnam. I Kambodja smalt ett hjärta och i Bangkok hade vi ingen vettig karta på nattliga grändvandringar. Vi sov på hotell, hostel, tåg och buss och flygfält. Jag blev lite brun.

Mars, månad Hett:
Jag hänfördes av Laos, matade munkar, åkte lianbana i djungeln, träffade en FBI-agent och fick avsmak av Pattaya. Överlag steg vi väldigt ofta tidigt upp. Det var hett hela månaden (förutom i Keith) och vi intog Australien, bodde i husbil, sov i crazy-dorm, blev kolossalt berusade i Sydney, tänkte frysa ihjäl i Keith, söndrade en börs, seglade till Whitsundays, var kulturella och sov på en parkbänk utanför ett flygfält. I miljonstaden Melbourne körde vi smidigt nog utan karta. Jag blev kolossalt brun.

April, månad Spänning:
Vi fortsatte vår Australien-odysse och Robert glömde en massa saker efter sig hela tiden, medan jag var världens sämsta reseledare. Vi campade i Nya Zealand och surfade lite soffa, åt sjukt mycket äggsmörgås och såg vackra vyer och kor. Jag insåg att halva resan hade gått och besteg ett berg. Vi solade i Fiji och Mister Robert fick världens myschogaste chokokaka. Jag blev sjukt sjukt brun och sen flög vi mot tiden till Santiago, där vi hade sanslös jetlag och märkte att vi verkligen inte kunde spanska. Alls. Jag återupptog kärlekshistorien med Epicentrum. Jag var mera svart än brun.

Maj, månad Sydamerika:
Jag älskade Buenos Aires, shoppade och drack kopiösa mängder vin. Spenderade över två timmar i en mataffär, blev hänförd av Iguazufallen och vandrade återigen på osäkra gator i natten i okända städer utan karta. I Brasilien åt jag väldigt mycket pao de queijo och drack drinkar. I Rio tittade vi på fotboll och blev rånade mitt på ljusa dagen. Den dagen fick man svära. Vi avslutade vår världsresa med världens finaste välkomstkommitté på Helsingfors-Vanda flygfält. Jag var fortfarande väldans brun.

Juni, månad Lame:
Att vara hemma var både skönt och tråkigt. Reste till Köpenhamn, åt mygg och var på läger. Jag satte vadd i örat och tittade på bröllop i 17 timmar och vande mig vid tanken på ett nytt liv.

Juli, månad Sommartorka:
Reste på tjejresa, firade sommardagar i tropiska Helsingfors, åkte till Tammerfors och tittade på tv. Jag var väldigt brun och drog en riktig grovrövare i Esboskogarna.

Augusti, månad Skratt:
Var på läger och skrattade så tårarna rann, hade tandköttsögon och var på U2. Gratis var gott och jag köpte nya brills, klädde om en stol och åt på restaurang.

September, månad Sorg:
Jag drack piimä och imponerade på mig själv, hade klackarna i kajaken och åt mikromat. I slutet av månaden möttes jag av två stora sorger. Brunan fejdade till obefintlig.

Oktober, månad WTF?:
Såg ett tantbröst på gymmet och plockade min första kantarell. Jag fick färskost på fingret, åkte till Uppsala och var mycket ledsen över alltings jävlighet. Dirigerade mycket körer, drack skumpa i arla morgonstund och fick en ny dator. Åkte mycket tåg men hade inga hål i tänderna.

November, månad Tåg:
Jag åkte sanslöst mycket på försenade tåg, diggade Alf och var ledsen. Ringde ett telefonsamtal och käkade smörgåsar. I olika delar av landet drack jag vin. Jag åkte till Åbo, drack ännu mera vin och sen blev allt riktigt rojsigt.

December, månad Seriously?:
Allt var i sanning mycket rojsigt och jag festade brallorna av mej i tid och otid. Blev med padda och åkte igen en gång sjukt mycket tåg, men var som vanligt väldigt cool. Alldeles för många julkonserter fick njuta av min ädla närvaro men YL vann. Det snöade alldeles hejdlöst och jag blev officiellt singel. Sen åkte jag till Indien, satte klackarna i curryn och var helt Eat.Pray.Love och blev lite brun igen.
Och bestämde mig för att 2011 ska bli lite mindre sorgligt och ett kanske lite lugnare år.

Checklistan

benen rakade - check
tånaglar lackade - check
solkräm, solhatt, bikini, solglasögon packade - check
hemmet städat - nästan check (de dammråttor man kan plocka med handen är borttagna, diskmaskinen tömd och sängen lite bäddad)
en kaffepanna söndrad - check
två vinglas söndrade - check
ett dricksglas söndrat - check
Rinkan packad - check
passet packat - check

God jul hörni, nu sticker vi! Klackarna i Curryn!

Analysen och 4-stegsmetoden

Gud så skönt att det är jul bara en gång om året. Efter 4-dagars putkin med julkonserter plus två konserter tidigare i advent är jag mätt. Proppmätt. Och vad har jag lärt mig? Konsertpeeps, take notes:

1. En konsert skall inte vara mycket över 60 minuter lång. Nånsin.
2. Ha ett varierande program, även fast vi snackar julmusik.
3. Överväg att se ens lite glad ut om du är korist. Julen är en trevlig sak.
4. Ha ett informativt programblad som publiken kan läsa ifall man råkat missa på punkt 2.

Punkt 1 är viktig i två avseenden. För det första så orkar ingen koncentrera sig efter 60 minuter. Peaka programmet antingen vid gyllene snittet eller sen då det gått 60 minuter och låt publiken gå hem efter det. För det andra så är det så att kyrkbänkar är ofantligt obekväma, och publiken förväntas dessutom sitta en timme på förhand och panta så att man får en bra plats. Alltså kan konserten omöjligt vara längre än en timme.
Punkt 2 är faktiskt inte oöverkomlig ens i juletider. Att vara kreativ torde vara ett livsvillkor för alla ensembler i dessa tider. Det räcker inte heller med att man har många olika ensembler eller solister för att skapa variation. Det är musiken som skall vara intressant.
Punkt 3 är avgörande då vi snackar folks roliga fritidsintresse. Ingen orkar se på stenansikten. Eller på rädda ansikten. Eller på tråkiga ansikten. Le! Det är roligt att sjunga i kör och musik är ett trevligt fenomen.
Punkt 4 kan tänkas vara obetydlig ifall man är sjukt intressant och lyckas på alla ovanstående punkter. Men då ska man komma ihåg att vi ju förväntas fördriva tiden med något en timme innan konserten. Då är ett informativt programblad väldigt välkommet.

Sen är det ju så, att kören måste låta intressant också, för att dessa 4 steg överhuvudtaget skall kännas meningsfulla. Detta är dirigenternas uppgift. Nätt och rätt vinner inga hjärtan. Inte heller dorkaforten. Eller rojsig klang. Trots att vi snackar sentimental julmusik måste tolkningarna kännas vettiga/genomtänkta/fräscha/nyskapande/traditionella eller vad som helst. Något av dessa ord bör kunna beskriva känslan av en sång. Att sjunga Härlig är jorden för att det hör till räcker minsann inte långt på en konsert. För det kan allmänheten delta i De vackraste julsångerna eller gå i julkyrkan för att höra.



Till slut en not till das grosse publicum: Om du har lunginflammation, bronkit eller helvetisk hosta sådär annars bara: Stanna hemma. Eller ät åtminstone en pastill eller gå ut och slemma. Jag är inte intresserad av att delta i hostföreningens årsmöte varje gång jag går på konsert.

Tips

Jag har satt in länken till Reseblåggen 2010 här, ifall nån är intresserad (alla är jätteintresserade!). Såhär i juletider blir man ju lätt sentimental och vill blicka tillbaka över året som gått. Då man gör det inser man att man har gjort nåt sjukt häftigt just detta år, nämligen rest Jorden Runt. Läs bloggen och åk på en sån resa! Ni ångrar er garanterat inte!

För att vi inte skall glömma att julen är i antågande, kan ni komma i stämning med detta fantastiska klipp.

Snön

Alltså hur mycket tänker det snöa egentligen? För er som tvivlat på en vit jul kan jag meddela att jag tror ni  hade fel. Själv hoppar jag ju julen i år och bidrar högst antagligen till mera rikligt snöfall då jag kliver in i koldioxidutsläppsbomben på onsdag.



Snöfiilisen med Peter är så mycket mera okej än snöfiilisen därute.

Koolast i stan?

Det är bara vi extremt coola som kan gråta sig igenom en hel konsert. Gråta så att man hulkar ännu när man kommer hem från konserten. YL & Kaisa har tydligen den effekten på den som är coolast i stan.

Gårdagens guldkorn

JRo: men, om du tycker om marmeladgodis, så tycker du väl också om mandelmassa?
Jag: eh?


För en som funderar: de är inte ens i närheten av varandra*.

 
* eller de påminner ungefär lika mycket om varann som som frukt påminner om karkki.

Man är ju cool och beläst

Vet inte vad jag tycker om dessa facebook-listor, men eftersom jag har allt möjligt att stå i med, bestämde jag mig för att fylla i en sån. Bara som motvikt. Annars tror alla att jag bara är upptagen med att dricka glögg och festa byxorna av mej. Iochmed boklistorna förstår alla att jag aldrig gör annat än sitter i hemmets lugna vrå och slukar böcker och är nördig och intellektuell. Det är ju faktiskt nördarna som är dom som på riktigt är koolast i stan.

peace out nörds.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det har varit dött här på bloggen. Orsakerna har varit samtidigt många och samtidigt få, men I think it's safe to say att de senaste två veckorna har varit de märkligaste i mitt liv. Två veckor känns som några månader. Trots allt det hemska har jag också fått uppleva så fina stunder att jag helt enkelt börjat fundera om det iallafall finns en mening med saker som händer. Vissa känslor och vissa vänskapsband dör aldrig, de bara ändrar skepnad med tiden. Men de följer med. Troget. Och med skyddsnät i beredskap ifall man vacklar eller faller eller helt enkelt bara behöver bäras en bit. Med humor och skämt. Inside-juttun och blickar. Allvarliga konversationer. Eller med ett oväntat paket knäckebröd. MSN. En post-it lapp. Kramar. En hand på ditt huvud. En hälsning på fejan. Roliga kort. Musik. Musikdiskussioner. Logik och intuition. Sällskap. Som står ut fast det inte blev som man tänkt sig. Vetskapen om att det inte försvinner gör att jag kan andas igen. Och kanske tillochmed blogga lite.

Kördiskussionen

Självständighetsdagen till ära hör vi på Finlandiahymnen med YL.
Jag: bra kör dethär.
Robert: tja, humm. sådär. om man nu tycker om körsång så.

en minut senare.
Robert: ja, den sjungs på senatstorget nu också.
Jag, lite upprört, frågsamt: men, varför e du int med och sjunger?
Han: nå, ja...

Debatten

Underliga veckan kröntes just av ett gott skratt, då jag läste att Lina (Lina!) anklagades för att vara "pro jantelagen" och inte stöda att nån får vara bra. Det är ju ungefär som att anklaga mej för att vara för intresserad av fotboll. Skönt med insiktsfulla människor.

Snabbisen

Imorse slog jag nånslags rekord i hur snabb en kvinna kan vara. Försov mej och rusade upp kl åtta, hoppade i duschen, tvättade håret, fönade håret, provade kläder, packade keikkaväskan, provade kläder, synkade ipaden, packade matsäck, packade smink och plattång och andra förnödenheter (glömde dock stämgaffel, som ju kan tyckas vara nånslags förnödenhet på keikka). Klädde mig och gick ut genom dörren kl 08.35 och var på tågstationen kl 08.50. Seriöst.
Nu återstår bara frågan om man täcks börja platta håret och sminka sej på tåget samt att försöka hinna köpa nagellacksborttagningsmedel och nagellack före kl 11.30 i Åbo stad.

Det är söndag och klockan är 10 och jag funderar på dethär och har varit igång hur länge om helst redan.

Jag har tappat min ena toffla och undrar a) hur det är möjligt och b) om det är ett omen för något?

Jag är koolast i stan

För jag bloggar från min iPad.

Allt som skrivs på bloggen är sant

Meddelande till hela världen: I'm off wine now. Åtminstone i en vecka.
Man måste ju orka leva lite emellanåt också.