Bakbloggen

Okej, alla är nyfikna och sitter som på nålar denna fredag: vad bakar den eminenta husfrun idag då? och framför allt: hur går det på den fronten? Vi måste leva lite på kanten hos oss ibland också, så jag beslöt mej hurtigt för att baka Omppelurens namngivningskakor själv. Och kladdkaka kan väl ingen misslyckas med ey? Wrong. Men ni vet, kan själv. och ve den som ger sej.

Låt mej säga såhär: andra satsen ser lovande ut. Och till er alla bakare som inte är lika behändiga som Baka, baka liten kaka-Tove: kontrollera att er smidiga kakform med löstagbar kant är fastspänd innan ni häller smeten i formen. Annars kan det hända att man har kaksmet all annanstans än i formen. Smet was all over the place. Jag blev alldeles våt av nervositetssvett över tidspressen (då man bakar med en tickande Omppelurbomb bakom hörnet gäller det att ha lite fart på så att man hinner bli klar i tid) och fällde nästan en tår över den spillda smeten. I samma veva stämde Omppisen givetvis upp i ett vråltjut som betyder Mat.Nu. Mkt bra timing. Då finns det inte så mycket annat man kan göra än att hiva fram mjöltonkarna och låta smeten torka in i köket. (samt förstås att skaffa sej rejäla smetfingrar* som eväitä under matningen)

Men, man ska ju alltid se det positiva i saker och ting, och det positiva i dethär var ju att det blev rätt mycket kaksmet att provsmaka. Och av smetsmaken att döma verkar detta bli mycket lyckade bakverk, när man väl får smeten tryggt i kakformen. I köket ser det dock ut som om sju 5-åringar bestämt sig för att baka något men istället börjat leka krig med smeten och alla ingredienser. Omppeluren fick också sin beskärda smetdel, eftersom det kommit smet på min ärm, som lades under hans huvud vid matning. Efter matning lades han först i soffan, sen på skötbordet. Ni kan gissa var det också finns smet.
Vilken tur att jag duschade imorse, så att jag med gott samvete kan äta smet från sin kropp med vetskapen om att underlaget åtminstone är rent.

*peanutbutter fingers ala Hanna, ni vet