Mina öron hör Borrelia. Min hjärna hör ond bråd död. Och mitt hjärta hackar så tinningarna spricker och mina tårar bränner under ögonlocken. Och så Emil, som till all lycka inte förstår allvaret, utan som glatt gömmer sej bakom en gardin i läkarens rum och ropar kuckuu och skrattar åt sitt eget skämt och beter sig just som den virvelvind han alltid är.
Sällan (läs aldrig) önskar jag mej sjukdom eller smärta. Men när jag sitter hos läkaren med mitt barn i famnen och han får diagnosen borrelia - ja då sitter jag nog där och önskar inget hellre än att dendär jävla fästingen skulle ha bitit sig fast i mej istället.
Modershjärtat - samtidigt det sköraste och det starkaste hjärtat.
8 kommentarer:
Oj nej! Tänker på er! Kram!
Åh nej! Jag tänker också på er och hoppas att det löser sig!
Jag förstår dig, en vanlig flunsa får en ju redan helt i bitar. Hoppas det reder sig fort, kraftkram!
Hoppas det ordnar sig! Styrkekramar!
Tack fina ni, det ska nog säkert ordna sej med medicinen!
Usch vad hemskt! Stackars liten, hoppas det blir bra fort! Viggo har haft öroninflammation hela veckan, inte heller någon höjdare direkt. Kram!
Oj nej va hemskt, men tack och lov för moderniteten och dess mediciner!!! Hoppas det blir bra fortfort. Kram!
Tack för alla era medkännande kommentarer! Som tur fick vi medicin i god tid!
Kram på er alla och må inga fästingar bita nån mer i år (eller andra år heller för den delen, men den önskningen känns aningen utopistisk)
Skicka en kommentar