Att sova eller inte sova

Häromdagen var jag på Operan. Jag var mycket ivrig, men det visade sig snabbt att jag var ganska trött och musiken var ganska sömninbjudande. Vet inte hur mycket jag täcks skriva att jag egentligen sov under den sammanlagt 3 timmar 20 minuter långa föreställningen, men om vi nöjer oss med att konstatera ...en del. Ehum. *Är intresserad musiknörd*

Men det var liksom bäddat för en vilostund. Långsam impressionistisk musik, inte en enda aria (vi ba what?) utan mer likt ett enda långt 1,5 timmars recitativ i dunkel belysning. Efter pausen beslöt jag mej för att vara lite pigg, för nu skulle det bli action då huvudrollerna skulle dö och alla vet ju att det brukar vara operans höjdpunkt. Men tja, även döden visade sig vara tyst och långsam i denna opera och jag måste medge att jag slumrade till under den hundra år långa andra akten också, eftersom allt bara var en lång lång upptakt till ett långsamt tyst döende (som iofs var bland de snyggaste, vackraste och estetiskt mest tilltalande dödar (?) jag sett på opera).

Nå, ingen är särskilt förvånad; jag brukar ha för vana att ta tillfället i akt då jag en gång kommer mig iväg på kulturella evenemang och sova en liten stund. Jag log dock lite i mjugg då jag tillsammans med mitt vanligtvis mycket vakna sällskap diskuterade intrigen efter akt 1 och vi hade lite olika uppfattning om vad det egentligen handlade om. (jag undrar om inte sällskapet i smyg sov en liten stund hon med) Det visade sig att jag kanske uppfattat mer rätt än hon ändå, och då sov jag ja, en del, under första akten. Ibland räcker det tydligen med att vara selektivt vaken.