Jag åt just en lunch som smakade konstigt och min gradu framskrider inte det minsta. Det är skönt att märka att livet ler.

Som tur är går ångest och andelivets bryderier alltid att dämpa med materialism och utseendemässiga korrigeringar. Därför styr jag nu min käcka kosa först mot frissan och sedan mot en affär, där det finns en väska som väntar på att bli min samt mot postens välkomnande atmosfär, där ett brunt paket har mitt namn. (vem har förresten bestämt att alla postpaket ska va bruna?)