Creare, ergo sum (eller historien om kaffet)

Ja, rubriken motsäger sig själv, för sällan känner jag mig så olevande som då jag skapar saker och går in i workflow. Då finns jag ju knappt, och istället upptas jaget av skapandets vånda och allt det där klyschiga, ni vet. Men, som ett bevis på att jag inte dött, finns min alster där, i Scores-mappen på datorn. Ett veritabelt bevis på levnad, att man lämnar något efter sig, eller?

Och, om nån undrar vad det är hon gör riktigt, så kan jag berätta att jag arrar och komponerar (!) sånger till alla mina tre körer, samt skriver en historik. Så där i en salig blandning huller om buller. (jepp, just så: en skriven rad här, en läst där. Några toner hit, ja men i den där andra sången kunde det funka såhär. En annan, mer strukturerad skulle ha kolavippat på kuppen) Så där så att virrhjärnan blir lagom överhettad. Igår, t.ex., bryggde jag kaffe utan kaffe, dvs vatten i en kanna. Hällde upp och först vid andra klunken märkte jag fadäsen.
Vid min svans, det är ju varmvatten jag dricker!, tänkte jag inte. (istället gick tanken längs några inledande svordomar vidare till Vad fan! och därifrån vidare till en sångstrof.)
Chocken tog mig dock tillbaka till de levandes böcker och jag insåg att kaffe med kaffe i är ett livselixir för denna skapande människa.

Ungefär såhär avslappnad ser jag alltid ut när jag jobbar.
Nånej, skojar bara. 

Lista på saker man kan undvika:

1. Köra till fel kyrka på god väns bröllop och vara ute i sista minuten.

Lätt svett kan bryta ut.
Kurvade in på kyrkogården prick kl 16 då vigseln skulle börja. 

Glatt ovetande om vad som komma skulle.

Den konstnärliga våndan

Ifall ni tror att he e bara ti spela å sjong, så tror ni ju fatalt fel. Så en dag satt jag på utedasset och plötsligt kom jag på en stämma till ett arr och gick genast in och skrev in min idé i Sibelius. Och det är väl just såhär som nån kanske tror att konst blir till - att musiker och författare sitter på tuppen och idéerna bara ramlar över dem som Gudagåvor och manna.  Förvisso har säkert konst skapats så också, även om de flesta konstnärer vet att så inte är fallet - om det vore så enkelt skulle jag sitta på tuppen jämt. Denna dassidé satte oberoende en snöboll i rullning, och en idé blev till en större idé och plötsligt fick jag för mej att det vore trevligt att arbeta lite, nu då jag har havsutsikt och allt. Och det är väl det som den konstnärliga våndan och lidelsen handlar om - att plötsligt tycka att det är trevligare att arbeta än att inte göra det. Och sen sitter man där, i sin pappas verktygsförråd och är så konstnärligt produktiv som man bara kan vara.

Uuh uuh jag är så kre-a-tiv.

Uuh uuh det är så inspireeerande.

Uuh uuh verktygsförrådet är så mysigt.

Första gången

Idag har jag för första gången gått in i en dörr. Den anföll liksom mej. Nu har jag en snygg bula rakt ovanför högra ögonbrynet. Med lite tur matchar färgen på bulan min lila balklänning på lördag.

Med detta inlägg kan vi konstatera att denna måndag kanske inte har varit historiens bästa. (borde man ju ha anat då man drack första koppen morgonkaffe kl 04.45 imorse)

Failbloggen

Okej, föreställ er nån som är riktigt jättearg (som t.ex. just har grälat med någon viktig person) (Ifall man vill, kan man ännu föreställa sej att samma person är både jättetrött och jättearg). För att coola ner sej (och för att få sista ordet) tänker nån kanske då att man tar en snabb promenad runt kvarteret eller så. Så man kanske tar på sej eskimåmunderingen och smäller i dörren, ifall man är den typen, och sen sätter av med fart, kanske med en tår eller så i ögonvrån (ifall man är av den sorten som lipar då man är arg, det är ju inte sagt att man är det. Men ifall.) Så älgar man fram längs vintergatan och skall svänga runt hörnet. Ponera då att det är helt jävla skithalt ute och tänk er sen en människa som gör en smidig halvvolt och faller lite baklänges på höften och slår huvudet i huskanten. Föreställ er därefter en oerhörd skam, ni vet den där som slår till omedelbart vid offentliga vurpor, dendär skammen som är starkare än den eventuella smärtan: såg nån mej? Tänk er ännu sedan att tre människor rusar fram för att fråga om man är okej och att man då försöker se sval och nonchalant ut under ytan av ilska, gråt, trötthet och nu dessutom skam (att man dessutom är osminkad och i sina mysbyxor känns nästan som en bagatell). Sen kan man ännu ponera att det gör skitont i höften, att man har våta byxor av den småblöta smutsiga snön och sen tvingas se sig själv besegrad och vara tvungen att vända om och gå in tillbaka. 

Vid ett dylikt scenario skulle man nog knappast känna sej som en vinnare.

16-stegsmetoden eller Måndagen man gärna glömmer

Det är något med måndagar, olika färdmedel och min ljuva person. Vi passar inte direkt bra ihop. Min Måndagskarma börjar ha oroväckande tendenser. För att ni inte skall oroa er, avslöjar jag slutet på historien innan jag avslöjar början: jag sitter nu tryggt hemma i min fåtölj och har just förtärt en utsökt tuplajuustohamburgare från mäccen. Sweet. Livet som kulinarist är sannerligen gott.
Före detta lyckliga slut har måndagskarman slagit till med besked. Här följer ett exempel på saker som kan göra en måndag till ett ganska surt evenemang, även kallad 16-stegsmetoden:

1. Gå modigt och käckt på kickboxning. I sig en skojig grej, men:
2. Boxa axeln ur led. (för en som har en av världsalltets lägsta smärttrösklar var detta kanske det mest smärtsamma i mitt hittills så präktiga liv. I en sekund av plågor lovade jag mig själv att aldrig t.ex. föda barn. hädanefter är gläds jag åt celibatlivets konsekvenser.)
3. Var litelite rädd och ring läkaren
4. Åk hem, duscha bort värsta svetten, packa en väska med körgrejer, eftersom det någonstans innerst inne gnager en olustig och smått orealistisk känsla som säger dig att du kanske trots allt inte är världens napa och att du kanske måste vänta länge. det är gott att vara kvinna hörni, med denna intuition alltså.
5. Få förstahjälpsmorfin hos läkaren, och vänta på röntgen. Dom säger att en benflisa kanske har gått av. oh the sweetSweet life för en med smärtfobi. Var ganska rädd.
6. Röntgas, och vänta på att läkaren ska dra tillbaka axeln i rätt position. Var mycket rädd, för det låter inte sådär supernajs detdär med att "dra axeln" nånstans. Var mycket mycket rädd när dom säger att det kan göra ont trots morfin.
7. Få en vag aning om att den tidigare känslan om världens napa kanske trots allt stämmer, eftersom du måste vänta ett bra tag.
8. Var skräckslagen då klockan är slagen och axeln skall dras tillbaka i rätt position. Fäll kanske en liten minitår av rädsla, men lek modig. (mitt motto "var käck" kändes faktiskt såå 2009 just då)
9. Upplev smärta och lättnad på en och samma gång då du märker att jee, axeln is bäck!
10. Vänta mera på röntgen nr 2.
11. Ring och meddela kören att du blir ca 30 minuter sen, eftersom den kvinnliga intuitionen har slagit till och insikten är ett faktum: Du är inte världens napa inom Helsingfors Sjukvårdsdistrikt, trots allt.
12. Röntgas, få ett okej-åk-på-körövning-allt-ser-bra-ut och stega raskt mot apoteket före bussavfärd mot Åbo stad. (Eftersom vi än en gång fått oss bevisat att VR är en opålighetens högborg i tider som dessa känns buss som ett ytterst bra alternativ)
13. Var lite piilokäck efter dagens vedermödor och slå dig ner i bussen
14. Hata denna dag då busschauffören utanför IKEA meddelar att bussen har något fel och att vi måste vänta på en ny buss uppemot en halv timme. Hata.
15. Sätt dig i den nya bussen, som i själva verket mera liknar en gammal rostig sovjetisk krigstransport och inse att bussfan inte har uppvärmning och att den inte kan köra mera än 80.
16. Byt buss i Pemar och anländ till körövningen stelfrusen 1 timme och 30 minuter försenad. 1,5 timmar.

Efter denna fullkomligt strålande dag insåg jag i tåget på väg hem från Åbo stad att jag ju inte har ätit något alls idag. Stegade raskt mot spurghetens högborg Sokosmäccen, beställde en tuplajuusto, fick mig ett skratt, insåg att sista spåran har gått, konstaterade skoskav på vänster häl och tog följaktligen en taxi hem (lätt dagens bästa beslut.). Slog mig ner i min fåtölj, åt min burgare och firade att dagen äntligen är slut.

Döva öron

Just nu slår jag dövörat till. Bokstavligen. Man sku ju tro att universum skulle belöna en kvinna som kommer ihåg att putsa sina öron med tops med jämna mellanrum. Men icke. Istället straffas kvinnan av lagen om livets jävlighet. Topspinnens udd lossnar och fastnar i örat! Ge mej styrka. Kan sånt här ens hända? Kvinnan får panik och gör givetvis det som hon inte borde: påtar dit med en ny pinne, vilket ju enbart trycker upp vaddet ännu högre upp i gången. Karmagudarna skrattar. Men skratta bäst som skratta sist: jag ska på möte idag. Ett dövöra kunde inte komma lägligare.

Den sakliga kvinnan

Idag ringde vår blivande hyresgäst till mig från en "privat nummer". Saklig som jag är, trodde jag att det var min mor, som också ringer från "privat nummer", och därmed svarade jag högt och tydligt Janssons Fiskeri med mera. Det uppstod en liten pinsam stund då den unge polis(!)mannen i fråga presenterade sig och jag blev medveten om att jag inte svarat med mitt korrekta namn utan med Janssons Fiskeri med mera och kände ett relativt stort behov av att rätta till denna lilla miss och bortförklara dethär småpenibla skämtet.

Något är på tok

Idag har det hänt underliga ting:

Vaknade av en stressdröm för andra morgonen i rad (!!) och fann det vist att stiga upp i stället för att ligga kvar i sköna, varma sängen. vad händer? vad sker? vad ÄR detta?! Det är något allvarligt fel på mej.

Som socker på moset glömde jag att dricka kaffekopp nr.2 imorse. I quote myself in "vad händer? vad sker?" Någonting är väldigt snett här.

Tänkte ta lite ledigt på eftermiddagen och kolla på de tv-serier jag inte hunnit med på ett tag. Men vad händer? vad sker? Jo, jag finner det klokt att jobba istället. Det går utför för mej nu.

Dessutom märkte jag att jag (helt omedvetet) ställt tillbaka julsångsmappen i hyllan direkt efter användning istället för att lämna den kvar mitt på golvet i en veckas tid. Det bor en annan i min kropp.


Som motvikt till denna totalt förlamande obalans i världsalltet, kan jag avslöja att vissa saker aldrig förändras:

Jag har skjutit upp städningen tills imorgon.

Jag glömde min cykel utanför butiken.

Jag lämnade obehindrat frukosten framme och tänkte att den säkert städar undan sig själv.

Kappsäcken från helgens äventyr är fortfarande ouppackade mitt på golvet.


Vilken tur att det finns NÅN trygghet i tillvaron.


*viktig information om det vetenskapliga experimentet: inne på lager 3. ingen förändring på varken tår eller lättja. (Att lacket nu börjat se sina bästa dagar spelar inte så stor roll. Den bästa tåvisartiden, dvs sommaren, är ju ändå förbi nu. Hoppas innerligt att folk har vettigare saker för sig än att fundera på mitt tånagellacks snygghetsgrad.)*

produktiv dag...

tredje blogginlägget idag. dessutom har jag kollat facebook typ femti gånger minst. där händer ju ingenting!
vad kan vi dra för slutsater av detta? jo: jag skriver gradu.



seriöst:
Jag: "om man har en grej, som blir till en grej så heter det någonting."
ytterst sakligt och vetenskapligt formulerat uttalande. Det märks att jag studerar på universitet.

Konsten att vara inaktiv

Har haft en synnerligen bråd dag idag. Inträdesprov, tågresa, och soffliggande. Speciellt soffliggandet har varit påfrestande. Soffan är full med lösa grejer som gör det trångt. Åtgärd: flytta allt på soffbordet. Men där ska jag ju ha fötterna. Åtgärd: flytta allt på golvet. Genom att jag nu skapat en liten ö som är omringad med löst stuff är det omöjligt att ta sig till kylskåpet. Åtgärd: skyffla till dig en liten stig med ena foten. Men nu har jag förstört systemet som jag lade grejjerna på golvet i. Åtgärd: Skit i systemet. Ditt enda mål är trots allt bara att ligga på soffan och emellanåt ta dej till köket. Vem fan behöver ett system för det?

Verklighetsflykt

Försöker mig med jämna mellanrum på det här med bloggande, oftast som en ursäkt till verklighetsflykt. Inte för att verkligheten nu egentligen ser så hemsk ut, men inte är det direkt roligt alla dagar heller.

Som idag t.ex.: Vaknade efter en allt för kort natt, steg småsurt upp. Åt gröt. Planerade att diska och tvätta kläder, kanske dammsuga lite också. Klädde mig och gick till insten för att köpa ett kopieringskort som ju kostar skjortan på detdär stället. Rena rama rånet. Gick till kursbibban, insåg att jag är för sent ute med att låna tentlitteratur till nästa vecka. Betalade min enorma skuld och gick lite störd hem tillbaka. kokade kaffe som jag glömde bort i två timmar. Tänkte vara sparsam med tanke på morgonens enorma kopierings- och låneförbudsupphävningsutgifter och skulle just värma kaffet i mikron då jag hittade gårdagens tekopp kvarglömd där. (teet värmdes hela två gånger men dracks tydligen aldrig upp.) Nå, satt kaffet i mikron och planerade att tvätta en maskin med kläder, började sortera tvätten lite halvt. På väg till mikron efter kaffet såg jag diskberget som mer och mer börjar likna mount everest och blev uppgiven. Bäst att kolla sin mail istället. Uträttade några små jobbgrejer. Aijoo: Kaffet! en mikroomgång till gör säkert susen för smaklökarna…

Började läsa igenom papper till en av de 74 uppgifterna jag har negligerat de senaste veckorna. Det gick ganska bra och blev plötsligt flit.stud. och skrev nästan hela uppgiften färdigt. Uppsats kändes betydligt trevligare än otrevliga jobbgrejor som egentligen borde ha högre prioritet än försenade inlämningsarbeten..
Insåg att klockan var över fyra och att jag inte ätit nåt på hela dagen. Då jag skulle slänga in gårdagens rester i mikron hittade jag KAFFET. Där tog min sparsamhetsgräns slut och kaffet gick i diskhon, där jag ju möttes av DISKEN. Orkaorkaorka. Brydde mej inte utan tog min mat, gick till soffan (trots stilla överenskommelse med sambo om att vi hädanefter äter mat endast i köket) och tittade på Friends istället. Förde kärlen till köket för att sopa igen spåren efter en soffmiddag och tänkte sen skriva färdigt. Insåg att graden av snuskighet i köket börjar vara ganska hög: bäst att fort hitta på något roligare att göra än städa. Såg den nästan färdigt sorterade tvätten i en hög på golvet. Då kändes plötsligt uppsatsen ännu mera lockande än tidigare. Och efter en kraftansträngning blev den faktiskt färdig. Fantastiskt. Efter en liten glädjedans över färdigställt arbete dracks det lite vin.


Det var den dagen det. tvätten är fortfarande smutsig, disken orörd och dammsugningen glömdes totalt bort.

Ändå är jag helt slut.

Viktiga meddelanden ur mitt liv:

TVn:s fjärrkontroll försvann igår. Helt spårlöst. Sånt e störande. Imorse då jag kom hem efter ett nattligt besök hos min kära, så bara låg den på bordet. Helt synlig. Märkligt. Å lite harmt, med tanke på att jag ägnade en stor stund åt att söka.

Rock-låtarna verkade gå hem igår, det var faktiskt riktigt roligt att börja på med nytt projekt.

Min filt edistyy med stormsteg. Två lappar virkade idag. (typ 348 kvar då...)

Skumppa på en tisdag är inte fy skam. Tänk om man alltid efter utfört arbete (ja, det var det ju faktiskt idag, hehe:) ) sku ta sig ett glas skumppa... *ska allvarligt fundera på saken*

Har börjat läsa italienska. kan redan säga Ciao! Otroligt.

har igen inlett min varma-smörgåsar-period. Vet ännu inte om det är bra eller dåligt. (varm-smörgås-period innebär att jag av lättja bara äter varma mikrosmörgåsar till mat varje dag.) vid närmare eftertanke är det nog ingen bra sak.

rautavaara ruvar fortfarande i pärmen. de är definitivt en mycket dålig sak. snart är det fredag och då vet jag en som har megastress över sin kära partner in crime, Lorca...

Imorgon ska jag sova länge.

datorns tangentbord fungerar igen. vågar inte stänga av datorn i rädsla av att det slutar funka igen.

Mina uppsatser är försenade. Dom ska vara inne igår. Det blir tills imorgon.
Har faktiskt haft lite annat att tänka på å förbereda mig inför än fjantuppsatser. sådesså.