Mammaledigheten

Men hörni, dethär med mammaledighet, är det inte lite kuiva? jag menar såhär före barnet har anlänt? Klockan är 10.25 och jag har tvättat två maskiner, bytt lakan, gått igenom två lådor med gammalt skräp och slängt en sopsäck av innehållet, dammsugit och läst ut internet. Återstår... shopping? Man tänker åh, nu ska det regna blogginlägg och sen, vad ska man blogga om? Tvättupphängning? Disk? Don't think so. Men I'll be back later idag, jag lovar. Med nåt mycket roligare. hejssvejs.

(Skräck)inledningen på det nya året

Nyåret firades i goda vänners lag, och alla var glada. Årets första dag firades med att äta rester och gå på en fotbollsfilm (som visade sig vara mest en förhållandefilm och ganska lite en fotbollsfilm). Efter filmen började alla tankar snurra i mitt huvud och jag var tvungen att medge att Omppisen inte hade rört på sej en enda gång sen raketskjutandet natten innan, trots att jag bara legat på soffan hela dagen. Vi ringde jouren och körde iväg för en check-up. Det var inte riktigt såhär vi hade tänkt inleda det nya året, men vi försökte lugnt samtala om lite alltmöjligt för att lätta upp stämningen en aning och för att få tänka på nåt annat än allt det som snurrade i våra huvuden. 

Väl framme började de monitorera  hjärtljud och vi skulle räkna rörelser once again. Hjärtljuden lät normala och taktfasta och Omppisens föräldrar fick höra orden "nu kan ni andas ut", och vår omåttliga coolhet till trots föll kanske en lättnadens tår eller två. Lilla Omppeluren ville fortfarande inte samarbeta särskilt aktivt med sparkar, slag, svängningar eller annat och vi fick vänta på ett ultraljud för att säkerställa att allt ändå var som det ska. Väl inne hos läkaren konstaterades det att allt såg bra ut och att vi dessutom fått vår önskade julklapp: Omppu har svängt sig och huvudet håller på att fixeras! Den rörde sej helt normalt och vinkade åt oss även om inte jag kunde känna av en enda rörelse, och rörde sej tillochmed så livligt att läkaren inte kunde mäta allt det som hon hade tänkt. Vi fick åka hem med orden "välkomna att föda om några veckor då". Då jag vaknade på natten kände jag två små små sparkar som jag tolkade som ett Hej, sa ett Äpple! och somnade tryggt om. Och nu har jag zumba i masun igen och mon dieu, så jag uppskattar det! 

Hinderbana för höggravida

Storm i Maxmo. Men man är ju inte sämre än att man bygger en övergång av det man hittar då bron blåst bort, så att man ska komma sej till bastun för lite bad. Lite spänning ska man ju också ha, så efter badet låser man helt enkelt in samtliga telefoner, nycklar samt den icke-gravidas alla kläder och skor i bastukammaren, så att den höggravida får ge sej ut på äventyr för att hitta extra-nyckel eller verktyg för ev uppbrytning av dörr. Fint med isig hinderbana; då får man ju krypa framåt! En extrabekväm ställning för magen. Som tur hittades extranycklar och jag kunde som en vinnare krypa tillbaka för att hjälpa sambo i nöd.

I Julklappssvängen

Gravidvarning: ointresserade kan sluta läsa nu.
Efter att ha sprungit på förberedelsekurser till höger och vänster kan man bara konstatera att vi nu är så förlossningsförberedda vi kan bli. Experts on giving birth - in theory liksom. Måste dock säga att Storkboet hittills enbart har visat sig från en ytterst positiv sida, och inte gjorde de oss besvikna idag heller på förlossningsplaneringssamtalet. Lilla Omppeluren har dock bestämt sej för att husera fel väg och ligger nu med rumpan ner, vilket ju inte alls har ingått i planerna, så nu önskar vi oss en sväng i julklapp. Dyk Omppu, dyk! Inte att undra på att det trycker i bröstet och att det är tungt att andas då man har ett huvud i diafragman, rakt uppe i mellangärdet och att det hela tiden känns som om nån sku sitta rakt på urinblåsan, för det är väl just det den gör. Som tur har vår gängliga krabat ännu några veckor på sej att göra en helomvändning och vända nosen mot utgången. Att ljuset i tunneln kommer från mammans underliv känns både lite äckligt och lite fascinerande på samma gång.  Med tanke på att vi har gjort mycket i bakvänd ordning är det kanske inte så konstigt att vårt barn är kärringen mot strömmen innan det ens har fötts.

På preggofronten en hel del nytt

Har gjort i princip enbart babyrelaterade grejer idag. Rådgivning, Storkboets legendariska förberedelse, del 1, och vagnshopping. Som plus lite babyklädsuppköp på kvällskvisten. Dagens största behållning är väl att vår lilla Omppelur är lång som en stång och smal som en pinne, men växer bra och som den ska, min lilla mage till trots. (alltså längden är betydligt över kurvan, vikten strax under. Därav det enorma trycket kring mina lungor; den stackars ungen har trångt med utrymme för sin gängliga kropp) Omppelurens mor befinner sig exakt mitt på de flesta kurvor, på viktkurvan strax under. Är ett medelmåttigt underverk. Rådgivningstanten kollade alla värden och frågade mej om jag idrottar väldigt mycket. Jag släppte ett skratt som svar. Hon såg ut som ett frågetecken och förklarade vidare att idrottare brukar ha sånahär värden. Beslöt mej för att vara brutalt ärlig och svarade nej, har aldrig idrottat. År 2005 motionerade jag, men that's about it. Då blev tanten lite upprörd och tillade på skarpen att alla väntande mammor måste motionera för att hållas i skick och för att uppnå bra värden. Mhm, svarade jag till det.

Storkboet var givetvis sanslöst spännande. Ett tiotal likblekt rädda blivande föräldrar i ett trångt rum, en barnmorska med en dockbebis med navelsträng och moderkaka och ett plastbäcken i högsta hugg. Det var dock betydligt trevligare än jag vågat hoppas på. Behövde fälla nån tår av nervositet igårkväll och ha lite  nervositetsmagknip hela dagen idag, för säkerhets skull. För att säkert hålla spänningen uppe hela dagen måste vi gräla lite i bilen påväg dit också, för att det inte skulle kännas helt för bra för att vara sant. Väl framme verkade avdelningen helt okej, barnmorskan helt saklig och trevlig, och efter hennes genomgång kändes det faktiskt inte som en dödsdom att behöva föda barn. I slutet av den 3 timmar långa kursen (!!) var vi båda ovanligt överens om att inte bli kvar och titta på den legendariska förlossningsvideon, utan att istället fara därifrån med bra fiilis. Enkelt dagens bästa beslut. Efteråt förtärde vi en lyxmåltid på McDonalds och tyckte att det nog ska bli bra dethär med förlossning, trots allt. Speciellt Samsan tyckte att det ju inte verkar så jobbigt detdär med att föda barn. Mhm, svarade jag till det.

Mammabloggen

Man vill ju va lite mammabloggare också, så man meddelar lite präktigt att vi nu är mer beredda än någonsin tidigare på en Omppelurs ankomst, eftersom vi nuförtiden är innehavare av denna:

uuh uuh, vi e så fööörberedda!

Så ifall en liten Omppu beslutar sig för att titta ut tidigare än planerat, så har vi iallafall nåt att frakta hem det stackars människobarnet i. (eftersom det inte, som förr i tiden på det glada 80-talet då Samsans småsystrar såg dagens ljus, är tillåtet att frakta hem barn från barnbördshuset i pafflådor, känns det bättre att vara beredd. Småsystrarna är idag prima människoexemplar (och inte så små heller mera) och har bevisligen inte fått skador av pafflådetransporten. Däremot har de en underhållande historia att berätta. Hur spännande är det för Omppisen att få berätta åt kommande generationer att "mina föräldrar transporterade mig alldeles korrekt i en säker bilstol, och dom gjorde precis rätt i den saken"? I say not so much. Men säkerhet framom spännande historier, iallafall för vårt barn. Här levs det minsann inte på kanten.

Jätteäpplet

Plötsligt inser man att man inte har fotat sin mage på länge, precis som om det sku va helt normalt att fota sin mage.

Framifrån ser den ju liten och söt ut.

Från sidan är den ett jätteäpple!

Den emotionella berg- och dalbanan

Imorse låste jag in mej på en tågvessa och grät okontrollerat i 10 minuter. Före det hade jag skrattat så högt i mitt tågsäte att mannen på andra sidan gången vände sej mot mej och konstaterade att det är underbart att nån kan njuta så av en bok som jag uppenbarligen gör. Då han frågade vad det var för en bok jag läser svarade jag artigt med en liten tilläggsförklaring (varför tillägget kändes angeläget vet jag inte riktigt, men det gjorde tydligen det). Jag läser Livet & barnet, en av Svenskfinlands mest omtalade böcker just nu. Författaren är en ung kvinna som skildrar hur det är att få barn. För tillfället läser jag om förlossningen. Han såg plötsligt väldigt ointresserad ut och har inte ägnat mej någon som helst uppmärksamhet efter detta. Men till Peppe: Ett stort tack för den oerhört underhållande förlossningshistorien! Ingen annan har ännu fått mej att skratta (eller att ens dra lite på mun) då ordet förlossning har nämnts. I något skede märkte jag dock att jag egentligen satt och grät mera än skrattade och i samma veva insåg jag att jag verkligen inte var slutgråten än och blev tvungen att rusa in på vessan och låta syndafallet komma. 

Nu efteråt känner jag ju mej sjukt pinsam som satt inlåst på en tågvessa och grät för att jag är rädd för den stundande förlossningen. Och inte bara för förlossningen (men mest nog), utan allt detdär som kommer efter den. Detdär med ansvaret över ett barn osv. Men det hjälpte faktiskt lite grann att sitta där nånstans mellan Tervajoki och Isokyrö och tjuta som en hundvalp. Jag skyller dock allt på cocktailen hormoner och förkylningströtthet. Dessutom har jag nu insett att jag måste sluta leka cool hos rådgivningstanten. Tanten har två gånger frågat hur jag känner mej inför förlossningen, om jag har några tankar eller rädslor angående det. Båda gångerna har jag nonchalant ryckt lite på axlarna och svarat med ett svalt nå int nu egentligen. Det är en ren och skär lögn. Jag är skräckslagen.

Icke-kosher-vakuum

Men hörni, ibland slås jag av mild panik och tänker att jag tror jag ångrar mej och returnerar dethär barnet iallafall. Jag vill ha mitt liv tillbaka (och då har vårt älskade barn inte ens anlänt ännu). Det känns inte helt okej att slås av just denna panik, men hur jag än försöker rationalisera bort den så funkar det inte. Jag är inte redo för moderskapet. Inte redo inte redo inte redo. Inte det minsta redo för förlossning. Det knäppaste är att jag knappast är redo för alternativet heller. Ett omöjligt vakuum har uppstått där ingendera alternativen känns okej.
Dessutom är jag sanslöst förkyld.

Hur det går till då jag möter Sigmund Freud

Igår träffade jag Sigmund Freud på femkantens hälsostation. Först blev jag lite ivrig: en levande legend! Och sen ytterst misstänksam. Vad vet Sigmund Freud om dagens medicinska framsteg? När han berättade att hans mamma var född i Shanghai men hade gjort karriär som sångerska i 30-talets Tyskland växte mina misstankar i takt med att han mätte min feber. Termometern var en såndär nymodighet som man bara sätter mot huvudet. Han kallade den för hjärnskannern; skannern som kollar upp om jag har dirty thoughts. Den blinkade rött och han började flabba (för ett ögonblick undrade jag om det iallafall var så att jultomten och Freud egentligen var samma person, men Freud luktade rätt illa och julgubben brukar ju lukta mera sprit än illa han) Man ba jaha? Han ba tuhma tyttö. Ilmankos että oletkin raskaana. Kan ju meddela att mina misstankar mot denna mans trovärdighet som den västerländska läkekonstens företrädare började vara rätt höga. Kanske han var Sigmund Freud iallafall? Började faktiskt smått önska att skulle ha varit det, då skulle jag ha förlåtit honom på en röd sekund.

Han skrev oberoende (om än synnerligen motvilligt) ut en antibiotika åt mej med orden kanske hjälper det, kanske inte. Det är ditt val om du tar medicinen eller inte, men minns att du är gravid nu. (för det är ju nåt man ganska lätt glömmer så där i vanliga fall, speciellt såhär i tredje trimestern och Omppisen konstant sparkar mej rakt i solar plexus).

Hostan är om möjligt värre idag och Sigmund Freuds elaka skratt ringer i mina öron. Ta mej i brasan så obrasiga tider det är just nu.

Om bröst och vaginor

Saftig rubrik, jag vet. Men det råkar vara så att vi har varit på den första förlossningsförberedelsekursen idag. Och tittat på en amningsvideo. Eh okej tänker ni. Och det tänkte vi också. What a waste of time alltså. Seriöst. A) jag är ingen idiot och b) jag är inte född igår. Jag kanske inte vet särskilt mycket om barn, det är jag den första att medge, men kom igen. Det kan väl inte vara nånslags raketvetenskap att mata ett barn? (alla världsvana mammor skrattar rått och tänker vänta bara) Men kom igen. I tider som dessa, då internet levererar allt och lite till som man kan tänkas behöva veta och inte vill veta kändes kursen som ett hej och välkomna till 1980-talet. Nu ska ni få info om amning via en video och en broschyr.

Denna nådens dag råkar också Eva skriva om förlossningar och Storkboet, dit vi skall styra våra käcka know-it-all-steg om några månader så att Omppisen får vädra vårluft med egna näsborrar. Mon Dieu tänker jag nu. Jag vet inte om jag nånsin blir beredd på att se videor om vaginor och moderkakor, för att inte tala om själva realityshowen som ska försiggå kring min vagina i januari. Och sen läser man Peppes kommentar om trafiken kring ens underliv i förlossningstider och pryda elisabetanska damer som jag dör en smula. Kanske mitt barn iallafall bara kommer att uppenbara sej i ett rosa glittermoln? Utan blod och slemproppar och annat saftigt. Fullt påklädd i en liten gullig halare och med ett stort leende på läpparna sägandes Mamma!
Det enda som känns ens lite bra med dethär är att vi ska föda på samma ställe som Eva och Peppe, som obviously båda har överlevt och fött prima barnexemplar.

En studie i gravid mage

Uppe med tuppen och pigg som en lärka. Ish. Iallafall levande. Det är lite tunnsått med magbilder hos oss, det blir liksom inte av att fota. Men igår ställde jag mej framför Photoboothen och knäppte några högkvalitativa bilder på mej själv. Oh the symbolik i att tavlan heter Kasvunvaraa.

Uuh uuh jag är så P-R-E-G-G-E-R-S och så käck!

Sen vill jag ännu ta tillfället i akt då jag för en gångs skull har muntur och klaga högljutt på att det verkar finnas väldigt många negativa förståsejpåarmänniskor som gärna påpekar att det kommer att vara tungt och jävligt mest hela tiden att ha barn. Jag vill ju tro att det är tvärtom och utgå från att det kommer att vara mestadels hyvens. Därför kan jag störa mej någå oerhört på att folk orkar hålla på med sina "vänta bara"-kommentarer. Det är väl knappast nån som går omkring och tror att spädbarn bara doftar rosor och ler sej igenom sina dagar, men mest är det väl ändå rätt bra med barn, eller hur? (pliis säg att barn e kiva!) Positiva förståsejpåare göre sig gärna besväret att säga ja (eller nåt annat konstruktivt och trevligt)! 

Dagsformen

Är.Så.Trött.
En av morgnarna då jag vaknade och verkligen önskade att jag vore nån annan. Nån annanstans.
Omppisen är däremot vaken och i full gång mest hela tiden. Försökte deala så att den sku va vaken istället för mej och uträtta det mest nödvändiga. Den verkar inte fatta att om man dealar nåt så måste man hålla sin del av överenskommelsen. Istället verkar den tro att man kan spela fotboll, dansa samba och ha roligt jämt.

Saker vi skippar

Idag är jag sinnessjukt, illamående trött. Mitt barn bökar, stökar, simmar, busar och dansar macarena nätterna igenom så att det är omöjligt för andra i samma kropp att få ro och kunna sova. Och skippa "vänta bara"-snacket, tack. Jag är trött nu, och det är det som räknas nu. Överlag inför vi härmed regeln att "vänta bara"-förståsejpåarsnack är förbjudet.

Dagens preggonews:

Då Omppu hickar, vilket sker ofta these days, känns det som elohiiri i magen. Så nu vet ni det.

Dagens mysterium och ett restaurangäpple

Plötsligt, när jag minst anade det, det kom världens fetaste fluga och satte sej på min datorskärm. Out of nowhere. Jag menar, jag har inte ens vädrat idag. Wtf? Alla drar en djup suck av lättnad efter denna hisnande information. Denhär näsan vädrar verkligen en nyhet på långt avstånd.

Igår drog jag och Omppisen ut på sopplunch tillsammans med Krista, Camsan och hennes fina filur. Vi var kanske aningen övertaggade.

På kvällen gick jag och Samsan till en av kvarterskrogarna på middag, lika taggade då igen. Vi gillar tydligen att äta ute i denhär familjen.

Nu blir det lite jobbhelg för hela slanten. Sköt om er, livet är bra skört ibland.

Saker som får en att ifrågasätta

Telefonkö. Det kan man ju ännu leva med. Men Eine kleine nachtmusik* spelat 1-2-stämmigt (!) på nån slags plingplongsynth** (!!) som väntmusik. Det smärtar mej att detta (förhoppningsvis, om telefonkön tillåter) kommer att vara stället där mitt barn skall se dagens ljus. (som om förlossning inte vore smärtsamt enough).


Edit: okej, den helt supervänliga och trevliga barnmorskan i andra ändan av tråden vägde upp det dåliga humöret som telefonmusiken lyckats bygga upp. All is well.


*lilla döden
**stora döden

I brist på bröd & dagens Äpple

Denna regndag till ära har jag plockat fram mina Kivi-ljuslyktor från Iittala anno 1997. I koboltblått. Ja tyylitaju myydään kympillä. (ja, det var faktiskt mode då.) Men i brist på domdär gråa, snygga får man ta vad man haver i skåpen. och i hemlighet tycker jag inte att de ser så dumma ut där i hörnet.

Välkommen till 1990-talet!

Och så har vi ju Pävän Omppu:

Sjukt bra bildkvalitet som vanligt.

På repeat

Återkommande diskussion i vårt hus gällande barnnamn:

Han: Zlatan!
Jag: NEJ!

Konstruktivt. Till råga på allt fick vi ett foto från ultran där det tydligen "ser helt ut som om Omppu sku sparka en fotboll"*. Pffffff är mitt svar på den teorin.



* vi undviker tankekedjan "en fotboll = jag", om inte annat så helt för husfridens skull.

Moderskänslorna

Preggerspreggerspreggers. Men hörni, bear with me, det är ju faktiskt sjukt stort för mej. Rådgivning och ultra denna vecka. Man blev ju liksom sjukt stolt över att vårt barn har ett mycket taktfast hjärtljud (lite som en discomaskin där faktiskt), är exemplarisk i sin växtkurva och på alla sätt jättefin. Ba ååh, den har ju alla inre organ och alla hjärndelar och sparkar och viftar och simmar runt som en atlet (obviously en gen som inte kommer från mej). Sanna, stolta moderskänslor över ett 325-grams foster. Jo hej.