Creare, ergo sum (eller historien om kaffet)

Ja, rubriken motsäger sig själv, för sällan känner jag mig så olevande som då jag skapar saker och går in i workflow. Då finns jag ju knappt, och istället upptas jaget av skapandets vånda och allt det där klyschiga, ni vet. Men, som ett bevis på att jag inte dött, finns min alster där, i Scores-mappen på datorn. Ett veritabelt bevis på levnad, att man lämnar något efter sig, eller?

Och, om nån undrar vad det är hon gör riktigt, så kan jag berätta att jag arrar och komponerar (!) sånger till alla mina tre körer, samt skriver en historik. Så där i en salig blandning huller om buller. (jepp, just så: en skriven rad här, en läst där. Några toner hit, ja men i den där andra sången kunde det funka såhär. En annan, mer strukturerad skulle ha kolavippat på kuppen) Så där så att virrhjärnan blir lagom överhettad. Igår, t.ex., bryggde jag kaffe utan kaffe, dvs vatten i en kanna. Hällde upp och först vid andra klunken märkte jag fadäsen.
Vid min svans, det är ju varmvatten jag dricker!, tänkte jag inte. (istället gick tanken längs några inledande svordomar vidare till Vad fan! och därifrån vidare till en sångstrof.)
Chocken tog mig dock tillbaka till de levandes böcker och jag insåg att kaffe med kaffe i är ett livselixir för denna skapande människa.

Ungefär såhär avslappnad ser jag alltid ut när jag jobbar.
Nånej, skojar bara. 

Juleföljetången, den absolut sista delen

I många år har ni fått sitta och spänna er. Med lite pirr i magen har ni funderat och undrat. Och bloggen har troget, år efter år, levererat en ny del i serien Hanna bakar jultårtor. Serien, som med åren har blivit en populär och uppskattad tradition för oss alla, har fungerat som en utmärkt stämningsspridare såhär i karga juletider. Men nu har producenten å det bestämdaste satt ner sin fot och den folkkära serien läggs nu ner.
- It's the end of an era, konstaterar Bagar-Hanna vemodigt.

Efter årets fiasko; extremt torra, smaklösa OCH flottiga stjärnor (något man kunde kalla en synnerligen intressant kombo) (ej penslade med uppvispat ägg) är det bara att konstatera fakta: det är fysiskt omöjligt att baka goda, glutenfria julstjärnor.

Huruvida det omtyckta bakverket har en framtid i glutenfri variant är nu ovisst. Bakom nedläggningen ligger inget fuffens eller hard feelings för någon av de inblandade.

- Det är nu helt enkelt dags att gå vidare, säger Bagar-Hanna småkäckt. 

- Visst känns det vemodigt att det skulle sluta såhär, men serien har gett mig mycket och jag är glad att jag fått vara en del av detta härliga julstämningsteam. Vem vet, kanske blir det något helt wild and crazy nästa år, som t.ex. pepparkakshus eller annat knepigt.

Hur det blir med julstämningen hädanefter, ja det får framtiden utvisa. Vilka reaktionerna blir på nedläggningen vill man heller inte uttala sig om i detta skede. Den som lever får se.
Carpe Jul-diem.

Tidigare delar i serien kan man läsa här, här och här.

Ord som kommer ur min mun

När man enigt tänker att ursprungsplanen är "vi gör nåt enkelt, va?" Och den i nästa sekund mutetar till borde vi byta lite instrument? Om du först spelar lite fiol, för att sen bli om vi sen sku spela lite fyrhändigt piano och improvisera lite också och sen köra sångduett? För att avslutningsvis få höra mej själv säga jag kunde ju också spela lite gitarr! Ööh, SINCE WHEN?

Mycket förvirrande. Av alla instrument jag inte kan var det ju skönt att jag valde ett som jag åtminstone nångång har kunnat lite.

Blir i sanning ett intressant uppträdande imorgon.

Mvh,

Tränar gitarr så fingrarna blöder

Suris

När man har brådis på morgonen. Och barnet sölar. Eller nä, barnet är ett barn. Men då det är brådis och man önskade att barnet skulle göra saker i vuxentakt. Och man är irriterad och sur och småspringer till dagis och hör sej själv säga kom nu åt barnet ca 48 gånger. Och barnet är surt. Och det är kallt. Och man kommer till dagis, ger ungen en snabbpuss och låter personalen klä av minieskimån för att själv likt en gasell på amfetamin springa till bussen. (Samvetet som plågar en. Dåligmammadåligmammadåligmamma) och SEN VÄNTA 20 MINUTER PÅ EN BUSS SOM ALDRIG KOMMER. I minus hundra graders snålblåst och man smidigt nog valt kjol dagen till ära istället för eskimåkostym. Senast DÅ fattar man hur dålig start på dagen detta är. (Surheten som uppstår då det går så jäkla få bussar just från vår landsortshåla och man helst ville bo i stan men inte har råd. DEN surheten.)

Bäst att utgjuta sej på bloggen för att få det ur systemet. Så att man kan hitta sin kreativitet, som ligger gömd under alla lager av surhet just då den borde vara överst. 

Hej.

Ordning och reda ska det vara

Detta har hänt:

Telefonsamtal: Kan du söka fram detdär viktiga pappret, jag skulle behöva det asap?
Jag: *inre panik* Joo, såklart! *glättig och avslappnad röst*

Max 1 minut senare: *tänker* Pappret borde ligga där. Men, vad är sannolikheten att ett viktigt papper ligger där det skall? Onödigt att börja med att leta på rätt plats liksom... (mattheten som faller över en när man skall börja leta viktiga papper i allt rådd)

Ca 30 sekunder tankearbete senare: Jag kunde ju kolla där iallafall, helt just because. OCH SÅ LIGGER PAPPRET JUST DÄR DET SKALL, ÖVERST PÅ SIN EGEN PLATS!

I ett sällsynt tillstånd av klarhet (som sedan har fallit i glömska, tydligen) har jag ordnat viktiga papper och lagt dem just där de ska vara, så att de skall vara enkla att hitta sen när man behöver dem. Så går det till när jag har ordning och reda, hörni.

Live and learn, people!

Lista på saker man kan undvika:

1. Köra till fel kyrka på god väns bröllop och vara ute i sista minuten.

Lätt svett kan bryta ut.
Kurvade in på kyrkogården prick kl 16 då vigseln skulle börja. 

Glatt ovetande om vad som komma skulle.

O, du sinne för planering, where art thou?

Köpte en klänning för två veckor sedan. Min vana trogen provade jag först hemma, och tvekade. Beslöt mej för att bida lite och insåg sen att nej, den skall jag inte ha. Har såklart inte fått återlämningen gjord. Så nu skall jag fixa detta under galna dagarna istället då.

Känner starkt att detta inte hör till mina most glorious moments sådär på planeringsfronten, det gör jag inte.

Somliga straffas genast

Ni vet känslan då man ser godis i lärarrummet, och man genast girigt tar två, och märker lite för sent att de är fyllda med mandelmassa? 

Ack, alla dessa livets besvikelser. (Man borde ju ha anat att godis på en måndag lät lite för bra för att vara sant)

Kölden, igen

Jag vet att ni vet att det är jefligt kallt hela frikkin tiden. Men idag, idag var det hemskthemskthemskt kallt där jag satt i soffan under min filt med min tekopp i handen och min mössa på huvudet och huttrade. Efter ett tag kom jag på att jag kanske borde kolla att batteriet säkert är påslaget iallafall. Och ser man på, iskallt och typ ofungerande. En snabbcheck genom husets alla batterier visade att inga batterier fungerade och med en blick på termometern, som visade 15,1 grader inomhus, kunde man konstatera KYLA i huset. Som den oerhört rediga kvinna jag är ringde jag sami och frågade nervöst what now tog jag saken i egna händer och gick till proppskåpet och fixade felet, och vips blev det lite varmare i det nerkylda huset. Ibland överrumplar min kavata företagsamhet mej totalt.

Missen

Ensam hemma i sommarkvällen. Eller alltså, hemma med sovande barn då. Har en ensam vinskvätt som jag planerat att avnjuta efter lyckad nattning. Och så glömmer jag bort det. Och nu är det så sent att jag inte längre vill ha.
Snacka om semesterhjärna.

Tidsanvändningen

Vi ska på s-e-m-e-s-t-e-r! I över en vecka ska vi lattja på olika stugor. Ni kan ju ana grejmängden då. Plus cyklar och tält och rullskrinnskor och annat som man ju kan behöva. Då Emil lurar ska jag packa.
Istället tycks jag ha ätit lakrits samt layoutat min blogg. Time well spent? Jag skulle väl kanske säga att inte helt.

Signaturen "det är ganska bråttom nu"/"hur ska vi minnas allt?"/"varför packade jag inte igår då Sami packade?"

Må ni ha en vilosam midsommar!

zen is my middle name.

Vem är denna kvinna?

Jag ba: Vi säljer allt på kirppis! Jag vill inte ha några saker!

Sen går jag till affären och ba Nya koppar! Nya skålar! Nya fat! Måste stanna upp för att vara säker på att det verkligen var jag som lassade nya föremål att fylla våra skåp med i korgen. Men hörni, klassiker har man väl inte för mycket av? Svart och vitt Teema och Koko kan inte gå fel.

mvh,
Materialisten

Size does matter

Okej, vad säger ni om det här då: vi har köpt ett kylskåp som är 5mm för brett för sin tilltänkta plats. Det som ju är bra med det nya är att det fungerar, till skillnad från det gamla. I övrigt känns det faktiskt inte helt hundra just nu.
Men ironin då, älskar ironin.

Iofs närmare soffan såhär.

Leve kylskåpsvisdomen.

Mångsidig kost

Alltså vissa saker kan jag helt enkelt inte få nog av i matväg. Tomat-mozzarella-sallad med balsamico, basilika och salt. Karelsk pirog. Kvarg. Åtminstone en av dessa tre ingår så gott som dagligen i min kost. Ja, och så lakritsglass då, såklart. Inte varje dag då, men nästan varje gång jag äter glass.
Viktigt med mångsidig kost, liksom.

mvh,
är det inte lunch snart?

En mindre upplyftande historia

Häromdagen fick jag för mej att ta en sväng in i en ungdomsklädaffär jag aldrig tidigare besökt, just pga epitetet ungdom/tonårsfeelisen man får då man ser klädutbudet. Sållade lite snabbt bland plaggen och fann mig plötsligt stå öga mot öga med ett rikt utbud av färggranna bikinin. Jee, tänkte jag med barnslig iver. Beach2013 - jag är redo! Plockade ner några storlekar och styrde stegen mot provhytten. Pedagogiskt nog började jag med den största storleken (mycket roligare att byta ner sej än att byta upp sej) och korvade på mej övredelen. Jaha, så omkrets+kupa=helt bra. Men eeeh, okej, måste visst lösa på axelbanden lite. Och lite till. Och. Beskådade underverket som kallas min kropp i det alltid lika smickrande provhyttsbelysningsskenet och kunde snabbt konstatera att a) det var sjukt obekvämt och b) man alltid skall välja en bikinimodell där brösten utan inledande 5-minuterstrix och jox når upp till kuporna.

Lyfte försiktigt mina urammade 30+bröst ur bikinin, klädde på mej och stegade ut ur affären. Det finns kanske en orsak till epitetet ungdom iallafall.

Saker som kommer ur min mun, del 77

Jag gick mej ut på jeansuppköp. I JC fick jag mkt trevlig och kunnig betjäning. Var (och är fortfarande) på jakt efter gråa jeans. I JC tyckte tjejen att jag för det första köper 2 storlekar för stora jeans. Ba jaha? Okej, så jag klämde in min fluffiga lekamen i pyttepyttesmå jeansstackare, och ja, där ser man! De såg faktiskt rätt bra ut! Eftersom jag ändå inte var helt 100% nöjd med modellen tog hon fram ett par andra, stentvättade grå-ish jeans.

Hon: de här är sommarens mode!
Jag: Nja, det där är nog för ungdomligt för mej.
Hon: (skrattade lite förläget) eheehee, okej!

(tänkte därtill säga att 80-talet ringde och ville ha sina jeans tillbaka, men hejdade mej i sista stund. Att försöka sej på hipsterungdomslingo som var pop år 2011 kändes plötsligt helt jättefel i sammanhanget.)


Sen gick denna tant till H&M och köpte en bouclékavaj istället. Hej medelåldern, jag är här nu!

Hjärnan, hallå!

Alltså ibland. Ibland fattar inte jag hur min hjärna riktigt fungerar.
Exempel:
Det är ganska tungt med jobb & ett litet barn som sover ganska sällan och ganska lite. Jag har så att säga väldigt lite egen tid. Då föreslår min hjärna följande:

- vi lagar väl egna julkort i år igen, va?
- vi har ju inga julgranspynt, men det är väl trevligast med hemgjorda?
- vi har heller ingen julduk att kläda vårt bord med till julmiddagen. Kanske vi sku trycka ett eget mönster till en?
- det blir ju inte så mycket julklappar i år, men de vi ger, de lagar vi väl själva, eller hur?

Med ca en timme om dagen tid för dessa moment. Alltså Vad tänker jag egentligen?

Men nu har jag lagat alla julkort (heads up peeps, de är knappast i er postlåda före nyår. så att ni inte har era hopes up för mycket) och vi har åtminstone 4 prydnader, snart 5 att hänga i granen (less is more eller hur det nu var) och julklapparna har jag tänkt att lagar sig själva medan jag vilar lite. Kan dock vara att jag måste lägga mej platt och köpa en duk från butiken.

Onödig välgörenhet

Idag tog jag Emilius under armen och drog iväg på hipp brunch inne i stan. Som äkta Esbobor tog vi ju bilen, trots att vi skulle ha kommit från punkt a till punkt b med kollektiva färdmedel riktigt smidigt. Väl framme klarade vi projekt hitta parkeringsplats mycket enkelt, och som den laglydiga medborgare jag uppfostrats till stegade jag målmedvetet fram till biljettautomaten för att betala obskyra summor för parkeringen. Pillade in de 90 cent som jag lyckats skrapa ihop i automaten och  tog en snabb titt på  parkeringslappen och insåg att jag just betalat för gratis parkering. För säkerhets skull, liksom. Grattis Helsingfors stad, ni fick just 90 cent av vår familj. 

En incident

Vi drog som sagt ut i skog och mark. Och landade slutligen tryggt på IKEA, som de urbana orienterare vi egentligen är. Och ojoj, så tokigt det tänkte gå! Jag kände det redan då vi planlöst strövade omkring - att allt inte stod rätt till. Känslan blev allt starkare då vi närmade oss utgången, och det verkligen rev till i maggropen och jag hade lite andnöd. Försökte se van ut, men inombords brann en eld som gjorde min hud svettig: det som hittills tett sig som ett skämt och en utopi höll på att besannas: vi tänkte gå tomhänta ut ur IKEA. Givetvis har IKEA sett till att sådana fadäser bara inte är möjliga, så vid utgången sålde dom parasoll till terassen till löjligt nedsatta priser. Vi beslöt oss genast för att slå till och jag kände med ens hur färgen på mina kinder började komma tillbaka och pulsen stabilisera sej. Puh, så skönt. Vid dethär laget skulle jag ha kunnat motivera vilket idiotköp som helst som hälsofrämjande, så svag som jag känt mej. Lite ont gjorde det förstås att inte plocka med sej ett endaste ljus/glas/handduk/litet tjafs från sista avdelningen, men bättre än ingenting är det ju; att köpa nåt som man behöver. Detta kom således att gå till historien som den billigaste resan till IKEA ever: 49,90 för parasoll och betongfot. Beat that om ni kan! 

Min exklusiva smak

Man är väl lite tveksam gällande exklusiviteten i sin smak då man sticker iväg på shoppingrunda till Prisma. När man väl där hittar snygga kökshanddukar bestämmer man sej ändå för att slå till, trots att Prisma kanske aldrig annars är ens first choice. Men döm om min förvåning då jag efter att jag hade betalat mina uppköp (en riktig förortsmamma som storhandlar på Prisma. Det ni!) märkte att jag pungat ut med 109 euro för två kökshanddukar. Say whaaaat? För en bråkdels sekund hann jag fundera om Prisma faktiskt har blivit designvaruhuset med stort D och ifall jag bara skulle hålla käft och låtsas som att jag är en av domdär människorna som köper kökshanddukar för 109 euro som andra köper gröt. Men sen hejdade jag mej och insåg att 109 euro för kökshanddukar från Prisma är vansinne och sedan visade det sej att det var 10 gånger för högt pris och jag fick mina pengar tillbaka.
Då jag slängde handdukarna i maskinen för tvätt kunde jag dock inte låta bli att tänka att jag bykar 109-euroshanddukar och var med ens lite extra vaksam för att det skulle bli rätt.