Jag ska måla hela världen, lilla mamma

Imorse vaknade jag upp och kände ett starkt behov av att göra något av denna dag.
Således satte jag och Emil av mot Bauhaus och ja, tadaa! Emils rum får ett lyft.

Uuh, jag vill ha GULT!

                         











Synd att mina fotograftalanger är så himla mediokra att bilderna inte ger den pigga citrongula färgen rätt.

Härregud, ibland överraskar min tillfälliga driftighet mej totalt.

Frågorna

Saker en kan fråga sej:
- varför det blir spegelvänt att fota i Photoboothen?
- varför domdär reaction buttonsena under inläggen beter sej så könstigt?
- varför jag är så hiskeligt trött nästan hela tiden?
- när sötsuget ska gå om riktigt?
- hur en ska ha råd med allt en vill?

TITTA, ett flygplan!

Men istället för en massa Q&No A tar en sig i kragen och traskar iväg och hämtar hem (högst antagligen ganska övertrött) liten Högholmsutfärdsresenär. (Härregud sån CREDD dagispersonalen ska ha för att ens idas tänka tanken på en sån utflykt.)


Även om det är himla fint att ha ett hyperaktivt litet busfrö till barn springandes här hemma så skulle jag just idag ge ganska mycket för att få lägga mej på soffan, äta en glass och slötitta på tv. (alternativt resa till Paris eller NY för lite lyxliv. När jag nu en gång sitter här och önskar mej saker.)

Klassikerinlägg

Ett etablerat och klassiskt upplägg av blogginlägg: fota sej själv med photoboothen/iphonen på väg nånstans på nåt viktigt.

Helst såhär att man först suttit och slöat/jobbat, sen inser att man ska vara nånstans på något viktigt om några ynka minuter, sen rafsa ihop grejer, sminka sej, och sen ännu komma på att man ju måste blogga om detta också och börja greja med det och till sist springa som en tok till bussen.



Så att Hej hej, nu är det lite brådis!

Festivalgubbe

En lite gubbe förklädd till barn gick på festival idag. Fröbelin Palikat svängde så det började spritta i de små benen.

uuh uuh jag är så cool!

Rätt och fel

Eftersom jag har en 10 timmars arbetsdag bakom mej och ännu några timmar kvar framför mej innan jag får kasta min trötta lekamen i sängen följer nu ett inlägg i punktform över vad som gått rätt och vad som gått fel idag.
Rätt:
- Jag försov mej inte.

Fel:
- Var svettig redan innan vi var framme vid dagis. Bra start på dagen.
- Emil grät och skrek som en tok då jag lämnade honom. Kul att gå svettig och med kniven i hjärtat till jobbet.
- Jag glömde mitt smink hemma. Svettig, knivskuren OCH utan chans att bättra på utseendet under dagen. Bra start. 
- Glömde mitt paraply och såklart regnade det just på mej. Nu även våt.
- Sade en så töntig sak under ett möte. Knappast nån annan än jag som minns det mera, men ja, det stör mej. Stör stör stör. Och våt, svettig, knivskuren och sminklös skulle det kännas bra om man åtminstone kunde briljera med sitt intellekt. Men icke.
- Vigde min lunchpaus åt att åka efter sminket. Då jag satt i bussen insåg jag att nycklarna hem var kvar i skolan. This turned out to be a great day.
- Min banan var mos i väskan. Därav ingen lunch idag. Hungrig är piggast och gladast?
- Fick två jobbiga mejl som föranledde stress och fix.
- Stressig soundcheck
- Stressiga nivåprov
- Elev on hold
- Steg på fel buss hem och fick småspringa 3 kilometer med dator och noter och grejs för att hinna se min son 10 minuter innan han somnade.

Bra dag. Om vi tycker att plus och minus tar ut varann idag? Skulle väl säga att not quite.

Några bilder

Tre bilder som bevisar att vi inte bara spottat i taket den senaste tiden.

Emil gillar lådor av olika slag, det har vi väl kunnat konstatera. Han är även mycket intresserad av skruvar och allt byggrelaterat. Samt av att äta sand och av att springa omkring.

Denna afton plockade vi (Sami) lugnt (Sami) bort Emils första fästing. (jag stod för det mindre lugna inslaget.)

Vi har ätit hembakta tekakor med familjen. Det var en höjdare på alla sätt och vis.

En solig söndag byggde "vi" oss en blombänk och ett litet växthus. Att mina fingrar är ogröna torde vara vida känt, men skam den som ger sig. Nu kör vi på trädgårdsfix!


Sen drog jag upp ca 278 maskrosor från gräsmattan och brände mig på brännässlor och genast falnade den i minst 15 minuter varande trädgårdsivern.

V for Vi..knackkorv!

Vi käkar lunchknackkorv, min son och jag. Han äter korven och jag får skinnet. Fair deal.
Ja, och så övar vi ju oss på att göra V-tecknet, såklart.

Huh? Vilka fingrar var det nu igen?








Nästan...

Jee, knackkooorv!

ESC - the snacks edition

Man kan väl konstatera att det är only upwards from here när man efter snabbgenomgång av snacksförrådet funderar om det går att äta rå palsternacka. 

Men sen hittade jag dip och alla vet vi ju vilket lyft dip ger till vilket party som helst. Efter närmare genomgång slapp vi faktiskt få svar på palsternacksfrågan. 

Orienteringen - en succésaga

Okej, så vi måste behandla dethär med orienterandet.

Det hela började ju med att jag flyttade ihop med Sami, som nyligen hittat sig denna sportgren och följaktligen var (och är) vad man kunde kalla entusiastisk. Nåväl, jag höll mig ganska sval och betraktade denna sambons iver med ett småleende. Jag menar, det går säkert bra att gilla orientering också.
Efter lindriga påtryckningar, brandtal och ivrig kartuppvisning deltog jag i Folkhälsans prova på-kurs i höstas. Och sportgrenen i fråga visade sig ju vara helt dräglig ändå. Det är ju faktiskt ganska kul att springa runt i skog och mark. Eftersom grenen också är lite åt det akademiska hållet (man måste kunna tänka lite också när man springer runt i skog och mark) kan vi alltså inte dissa dethär helt.

I torsdags packade vi oss i familjebilen och åkte till Lojo för att delta i Prisma-rastit - ett evenemang som kombinerar nationella tävlingar med vanlig konditionsorientering. Jag var - and this is the understatement of the year - lite skeptisk, skräckslagen och samtidigt lite nyfiket ivrig på jippot. Vi började med att smågräla diskutera huruvida det är nödvändigt att gå igenom kartläsning, Emit, kompass och annat inför alla på stället, vilket övergick i nästan totalvägran från min sida. Efter lite diskussion var det dock no turning back och plötsligt stod vi i skogen med kartan i högsta hugg och Sami sa lycka till och tjoppade iväg (vi valde såklart olika banor).

Där stod jag och hade kort sagt en ganska vag aning om vartåt jag skulle börja springa. Valde den största stigen och trippade iväg. Efter en bit insåg jag att jag kanske nog var på rätt väg iallafall och utan att jag visste ordet av hade jag hittat kontroll nr ett. Jiihaa. Dethär var ju enkelt! Käckt och kaxigt satte jag av mot kontroll nr två men modet sjönk anefter att minuterna gick. Var fanns kontrolljäveln? Skogen var full med människor som svischade förbi i racerfart och jag kände mig som en i-di-ot. Det var hett och jävligt och en fluga surrade irriterande kring mej. Irrade utan mål och mening omkring och fattade till slut inte ens var jag var.

Raseriet inombords började torna upp och efter 40 minuters panikartat sökande var jag på vippen att ringa Sami för att a) skälla ut honom, b) kräva att han kom och hämtade mej genast och c) säga ett sanningens ord om vad jag ansåg om orientering och d) berätta exakt hur många gånger jag till jag tänkte försöka mej på fucking orientering (i stunder av skamsen panik är första lösningen givetvis alltid att bli arg på Sami.) Bidade (som tur) tiden lite medan jag tittade på alla duktiga skitorienterare som lyckligt sprang från kontroll till kontroll. Gick på måfå runtomkring och plötsligt stod jag öga mot öga med kontroll nr tre. Hallefrikkinluja.

I ett svagt ögonblick av positiv energi som kontroll tre hade fört med sig gav jag mig på att hitta kontroll 4. (Beslöt mig för att blankt strunta i kontroll nr två). Med karta, kompass och måttlig revanschilska raivade jag min väg till kontroll 4 och vips orienterade jag som värsta Minna Kauppi mej fram till alla 8 kontroller och fram till målet utan några som helst besvär.

Sinnessjukt nöjd över min fantastiska insats märkte jag att min jag fucking hatar orientering-känsla övergått i en Gu va kul orientering är!-feelis. Ombytlighet is my middle name.

Succésagan om min orienteringskarriär har bara börjat, har jag på känn. Men för alla er därute som tror att ni avskyr orientering: ni kanske misstar er! (ni hör den käckt ironiska tonen, va?)

Morsdagsaktivitet

Mon Dieu en sån morsdag jag har haft. Så fin och så...aktiv. (och inte ett enda fotografi har vi tagit under dagen. så aktiva har vi varit)

Det hela började med en mysig familjekram i sängen. Eller okej, det hela började med att Emil vaknade 06.15 men jag fick honom argt att somna om till kl 08! Sen fick jag väldans fina presanger och sen blev det croissantfukost på det. Med kaffe ur favoritmuggen. (note to self: att servera barnet gröt medan man själv mumsar croissant: inte jättepopulärt om vi säger så. Croissant även till barnet hädanefter. Det var nämligen populärt.)

Sen läste jag lite bok (!) och därpå följde familjepromenad till Plantagen och jag fick välja morsdagsblomma. Det blev en trädgårdshortensia, för den som undrar. "Sku blomma så länge och vara lättskött." Jonå, om den hålls vid liv en vecka ska vi väl vara nöjda. Vita pelargoner blev det också, och sen var det dags för lunch (okej, mat åt barnet, munkar åt oss då barnet lurade).

Emil gick ut på lur och jag fick åter läsa bok. I ett svagt skede av sockerberoende hörde vi ett ostämt men ack så lockande ljud ifrån fjärran som vi bara inte kunde motstå. Vi tittade på varann, Samsan och jag, och var på en bråkdels sekund rörande eniga: (detta är beviset på hur lågt man kan sjunka): Vi köper glass från glassbilen! (som vanligt: inget ont mot glassbilen eller folk som handlar därifrån, men eftersom vi är på herkkulakko (som vi redan hade brutit tre gånger under helgen) kan detta nog med råge klassas som lågt) Euforiskt skuttade Samppan ut på gården och kom hem med massor av glass som vi mumsade medan Emil tittade avundsjukt och argt på oss. Eller om han var arg på oss eller på att sugröret inte hölls inne i hans trip är lite oklart, faktiskt. Helt nådig var glass/saftstunden dock inte.

Sen ringde jag min egen mor, planterade pelargoner i krukor, lagade köttbullar åt barnet, läste ut min bok, orienterade (!!) (vi ska så behandla detta i ett separat inlägg), badade bastu, underhöll grötvägrande barn, nattade övertrött barn och åt till sist en sen tumismiddag med Samsan (med urheiluruutu som det tredje hjulet dock) och drack ett glas vin till det.

Hörni, min familj: bästa familjen. Tack för bästa morsdagen.

En dröm går i uppfyllelse

Föga anade jag att detta skulle bli kvällen då jag besannade en av mina drömmar sedan många långa månader tillbaka.

Jag bytte lakan, duschade, valde ut ett fint nattlinne och kröp ner under täcket i god tid för att läsa bok*. 

Det är aldrig för sent hörni gott folk, det är aldrig för sent!

*och orkar blogga om det innan ögonen går i kors!

Denna dagen en rymdfärd

Alltså denhär dagen. Inte vad man kallar vanlig dag. Jag har: orienterat. Sådär helt officiellt, offentligt och på riktigt. Det gick bra ända till kontroll nr 2. Sen for det käpprätt åt skogen*. Sen gick jag på nöjesfält och åkte bergochfrikkindalbana.
Allt detta är så totalt utanför min bekvämlighetszon att det känns som om jag skulle ha besökt yttre rymden idag.

Om Emil tyckte det var kul på nöjesfältet?

Uuh uuh det är så skojigt på Borgbacken!

*dethär kräver ett skilt inlägg. Måste bara smälta allt lite först, så håll ut.

Morsdagstjuvstart

Min son är en konstnär!

 Okej, så dethär med moderskapet har ju sina goda sidor också. Som att få delta i morsdagsfrulle på dagis, bli överräckt en ros och ett konstverk av sin son och sådär. (även om han var minst intressead av alla att ge sitt kort till sin mamma).

Han var också minst intresserad av alla att hans morsa skulle sticka iväg. De andra barnen grät hjärteskärande mamma pliis gå inte ännu, medan min son nonchalant ryckte på axlarna och sa whatever då jag försökte vinka ett kärleksfyllt hej hej, mamma går nu och sprang sen sin väg.

Jag var alldeles rörd redan av blotta tanken på att få gå på morsdagskaffe till dagis, sov oroligt och var för en gångs skull inte ett dugg irriterad på att Emil igen vaknade alldeles för tidigt.

Min son har kaverin!

Dessutom gick en av mina moderskapliga önskningar i uppfyllelse igår. Då jag hämtade Emil från dagis  kunde jag läsa på den dagliga hälsningslappen att Emil, för första gången, har haft kompisar på dagis. Hur tre stycken 1-åringar nu sen leker tillsammans är en tolkningsfråga, men ändå.


Av de tusentriljoner grejer jag kan sätta tid på att oroa mej för, är detta en av dem. Att Emil inte skall behöva vara ensam, utan få åtminstone en vän. Obetydlig grej för universum, gigantisk för Emil (och i dethär skedet främst för hans mamma).

En mindre upplyftande historia

Häromdagen fick jag för mej att ta en sväng in i en ungdomsklädaffär jag aldrig tidigare besökt, just pga epitetet ungdom/tonårsfeelisen man får då man ser klädutbudet. Sållade lite snabbt bland plaggen och fann mig plötsligt stå öga mot öga med ett rikt utbud av färggranna bikinin. Jee, tänkte jag med barnslig iver. Beach2013 - jag är redo! Plockade ner några storlekar och styrde stegen mot provhytten. Pedagogiskt nog började jag med den största storleken (mycket roligare att byta ner sej än att byta upp sej) och korvade på mej övredelen. Jaha, så omkrets+kupa=helt bra. Men eeeh, okej, måste visst lösa på axelbanden lite. Och lite till. Och. Beskådade underverket som kallas min kropp i det alltid lika smickrande provhyttsbelysningsskenet och kunde snabbt konstatera att a) det var sjukt obekvämt och b) man alltid skall välja en bikinimodell där brösten utan inledande 5-minuterstrix och jox når upp till kuporna.

Lyfte försiktigt mina urammade 30+bröst ur bikinin, klädde på mej och stegade ut ur affären. Det finns kanske en orsak till epitetet ungdom iallafall.

Friheten

Att cykla till jobbet i solskenet. Att susa fram på sin vita Nopsa med ny cykelhjälm på huvudet. Att kaffetera sig med de andra lärarna då eleverna tydligen har bättre för sig än att dyka upp på lektion.
Att ha lämnat in skattedeklarationen 1 dygn före deadline.
Det är att vara en fri människa.

Leva rövare

my future's so bright i gotta wear shades

 Då min son med sedvanligt sprudlande livsglädje satte sej upp i sängen imorse kl 06.09 och började prata och peta mej i ögat kändes det minsann som att äpplet fallit rätt långt från trädet. För en sekund ifrågasatte jag t.o.m. om äpplet faktiskt fallit från rätt träd.




Med tanke på gårdagens och dagens aktiviteter - springa runt, bygga lego, äta, springa runt på gården, leka i sandlådan, springa runt, rita, äta, springa runt, äta - är det inte så konstigt att jag känner mig smått bakis idag. Att vara hemma med Emil är kroppsligt ungefär lika påfrestande som att baila och leva rövare.

Uuh uuh vi pysslar!

Vi ritade ca 1,5 minuter. Om jag skulle få välja skulle vi rita ca 90% av tiden och springa resten. Nu gör vi precis tvärtom.


På dagis har Emil pysslat en fisk. Det måste antingen vara en racerfisk eller sen ger dom barnen lugnande innan det nalkas pyssel. Oberoende så är mitt modershjärta stoltare än stolt över att min son har pysslat en fisk.

Valborgen som gick

Vi firade mycket modest i år.

Inledde grill- och terassäsongen.

Emil gick på sin första maskerad som en mycket charmig liten pirat.


Jag var nostalgisk och lite nedstämd då jag tittade på Vårdbergssändningen. Sen stängde jag av tvn och insåg att mitt liv har gått vidare på ett fantastiskt sätt och att jag härmed har lämnat det studentikosa bakom mej.

Maj månad inleddes i morgonparken tillsammans med kvarterets alla andra barnfamiljer. Kö till gungan, rutschbanan och mycket stoj och stim. På alla sätt jättenajs och på något vis just rätt sätt att fira för oss med småbarn.



Sedan gick vi på brunch och njöt av skumpa på terassen i den underbart värmande majsolen medan allas barn var parkerade på dagsvila.

Jag avslutade vappfirandet med något mycket radikalt: jag lade mig på soffan och läste en bok. I två timmar.