Årstiderna kommer och går

Jag lägger min lilla (ilskna och ganska pigga) son för en dagslur. Sen, när vi väl ligger där och jag borrar min näsa i hans nacke, känner jag doften av pepparkaka, julskinka och kallt ylle från pulkåket. Och tänker på hur jag i somras lade en unge som doftade ketchup, sand och solvarm hud.

Vår son - en sann årstidsindikator. 

Julkul

Emil, yngst i kusinskaran, stiger först upp från matbordet och försvinner till leksaksbilarna.

H: Emil, ska du ha mera mat?

Inget svar.

H: Emil, vad gör du?

Inget svar.

H: Emil, dom andra äter nu pepparkakor till efterrätt.

E: JAG KOMMER!!! Påföljt av Blixtsnabba små steg som närmar sig köket. 

Juletid

December bara svischade förbi, hann ju inte ens blogga. Plötsligt var det julafton med pulkbacke, julbastu, massa god mat och julklappar. Att få se de tindrande barnaögonen, det är nåt alldeles speciellt med det.

December då? Var en bra månad, om än lite stressig. Nådde nåtslags Carpe diem-tillstånd som ej har velat lägga sig och har försökt karpa dagarna så gott det nu går. Fortfarande känner jag stor tacksamhet över att få leva detta jordeliv här och nu. 

"Och jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor så länge vi är här."

Medelst denna strof ur Koppången säger jag härmed God Jul.

Juleföljetången, den absolut sista delen

I många år har ni fått sitta och spänna er. Med lite pirr i magen har ni funderat och undrat. Och bloggen har troget, år efter år, levererat en ny del i serien Hanna bakar jultårtor. Serien, som med åren har blivit en populär och uppskattad tradition för oss alla, har fungerat som en utmärkt stämningsspridare såhär i karga juletider. Men nu har producenten å det bestämdaste satt ner sin fot och den folkkära serien läggs nu ner.
- It's the end of an era, konstaterar Bagar-Hanna vemodigt.

Efter årets fiasko; extremt torra, smaklösa OCH flottiga stjärnor (något man kunde kalla en synnerligen intressant kombo) (ej penslade med uppvispat ägg) är det bara att konstatera fakta: det är fysiskt omöjligt att baka goda, glutenfria julstjärnor.

Huruvida det omtyckta bakverket har en framtid i glutenfri variant är nu ovisst. Bakom nedläggningen ligger inget fuffens eller hard feelings för någon av de inblandade.

- Det är nu helt enkelt dags att gå vidare, säger Bagar-Hanna småkäckt. 

- Visst känns det vemodigt att det skulle sluta såhär, men serien har gett mig mycket och jag är glad att jag fått vara en del av detta härliga julstämningsteam. Vem vet, kanske blir det något helt wild and crazy nästa år, som t.ex. pepparkakshus eller annat knepigt.

Hur det blir med julstämningen hädanefter, ja det får framtiden utvisa. Vilka reaktionerna blir på nedläggningen vill man heller inte uttala sig om i detta skede. Den som lever får se.
Carpe Jul-diem.

Tidigare delar i serien kan man läsa här, här och här.

Kära lilla krumelur

låt dej aldrig bliva stur.

Ja se Pippi Långstrump, hon visste vad hon talade om. Härom kvällen, vid läggdags, då jag i vanlig ordning pajade barnet, pussade och sade mamma tycker om dej, tittade Emil på mej med sina blå ögon. Och svarade vetdu mamma, jag tycker också om mej. Jag e fin!

Käraste barn, må den känslan aldrig aldrig nånsin ge vika.

Ord som kommer ur min mun

När man enigt tänker att ursprungsplanen är "vi gör nåt enkelt, va?" Och den i nästa sekund mutetar till borde vi byta lite instrument? Om du först spelar lite fiol, för att sen bli om vi sen sku spela lite fyrhändigt piano och improvisera lite också och sen köra sångduett? För att avslutningsvis få höra mej själv säga jag kunde ju också spela lite gitarr! Ööh, SINCE WHEN?

Mycket förvirrande. Av alla instrument jag inte kan var det ju skönt att jag valde ett som jag åtminstone nångång har kunnat lite.

Blir i sanning ett intressant uppträdande imorgon.

Mvh,

Tränar gitarr så fingrarna blöder

Hej December!

Vi överlevde november! Jag firade månadsskiftet med att sova en lång natt. För en gångs skull kändes uppvaknandet helt okej (avskyr ju verkligen känslan av att ha uppväckts från de döda alldeles för tidigt) och tänker härmed fira december med att lägga mej i tid på kvällarna fler än en kväll denna månad. För att fira pigghet&december köpte jag bl.a. nya stolar till matbordet. Konsumtion, det är minsann svaret på det mesta.

Vi kör igång konsertveckan då. Onsdag i Helsingfors och lördag i Vasa. Två olika körer, två olika koncept. Kul på jobbet.

Love & Peace & tipp tapp!

Uuh uuh, jag är så pigg!

Kaptenen och diskaren

Idel guldkorn:

På väg hem från dagis. 

H: oj så roligt att se dej, hjärtat. Du e mitt gullegryn.

E: *stannar upp och tittar argt på mej* jag e int nå gryn. Jag e KAPTEN! Och jag bestämmer. 

H: jaha, nå vad är jag då?

E: *fnyser* Du är ett litet gryn som bara får stå i ett hörn och diska.

Busted

Ponera att man kommer hem sent efter intensiv jobbdag. Barnet är fortfarande vaket och efter x antal paja-läsa-sjunga-gånger får man nog och säger (ljuvt, givetvis) sov nu. Därefter utspelar sig följande dialog:

H: mamma går till köket, är jättehungrig och måste äta nåt.

E: jag vill också!

H: nää, det är bara mamma, du åt ju ren!

E: vad ska du äta då mamma?

H: jag äter bara ett knäckebröd.

Ponera därefter att man kommer till köket och ser påsen med pepparkakor och bestämmer sig för att byta ut knäckebröd mot pepparkaka.

Barnet fortsätter pipa i sin säng och man trycker ner några peppisar och går för att paja barnet.

H: Sov nu, lilla vännen min. *Pajar och pussar barnet.* 

Ponera därefter att barnet snusar i luften, sätter sig upp i sängen och frågar strängt: 

Mamma, varför luktar här pepparkaka? Åt du inte heller knäckebröd?

Problemet med fälgarna

Vår son har stigit in i varför-åldern. Vilket ju är en ganska underhållande ålder. Men hur är det meningen att man ska kunna svara på alla frågorna? Hittills har vi hållit oss till mera ytliga dimensioner, som varför det finns olika fälgar på bilar. (efter något hummande till svar och lite googlande på "fälgars funktion", bl.a. har jag lärt mej att fälgar i första hand är en utseendefråga) Kände mig bristfällig i min okunskap på fälgfronten, som ju var en ganska enkel match som enbart råkade falla utanför mitt kunskapsterritorium.

Idag blev det desto knivigare:
E: Vad gör du mamma?
H: Jag mejkar mej.
E: Får jag också mamma?
H: Nä, barn brukar inte mejka sej.
E: Varför inte mamma?
H: Nå, för att... barn är fina som dom är. (bet mej i tungan redan nu; vilket dåligt svar!)
E: Men du är ju också fin mamma. Varför mejkar du dej då mamma?
Ja-a, käraste barn, för att jag är ett offer för våra underliga skönhetsideal och känner mig otillräcklig? (fast det sade jag inte högt. Tror jag svarade för att jag vill eller nåt annat högst intelligent, varefter jag avslutade diskussionen med att avleda sonens tankar mot annat.)

Plötsligt kändes det ganska okej att inte ha ett bra svar på fälgproblematiken.

Random bild på frågeställare och svarare:

#TBT bussfärd på väg på café. Typerna på bilden har allt med
anekdoten ovan att göra.

Trouble in paradise

Hört ikväll:

Upprört illvrål av 2-åring:

Jag: vad är det frågan om?

Emil: jag har ätit snett på min smörgås och nu når inte osten ut till kanteeeeheeheeeeen!!

Mhm. "Oj nej".

Inte alltid lätt att vara vuxen, men sannerligen inte heller enkelt att vara två år.

Det som blir kvar efteråt

Detta med att visionera, planera, öva, öva, öva, planera lite till och öva ännu mer och sedan få genomföra sin vision och förverkliga konserter och drömmar. Fan va coolt alltså. 

Postkonsertsentimentaliteten som slår till är snudd på obarmhärtig. Då man inte kan beskriva i ord tacksamheten över så mycket. Då man blir nästan förlamande ödmjuk över all brahet runt omkring en. Engagemang, personliga satsningar, gemensamma satsningar och det oerhörda i stt få ledsaga andra till att följa sitt eget hjärta. Jag tror det är ganska unikt på jobbfronten, faktiskt. 

Exaudio och Circus Helsinki, ni förverkligade min vision och min dröm tillsammans med mej på ett fantastiskt sätt. 

En konsertgåta!

En dirigent bör alltid stiga upp i ottan för att rita gåtor då det nalkas konsert.
Lös denhär, den som kan. Eller, ännu bättre: Kom på häftigaste konserten på länge imorgon kl 21! Exaudio och Circus Helsinki i unikt samarbete. Jopphejdihejda.

uuh uuh, jag är så bra på att rita!

Vi fortsätter med bra flyt

Dagen då jag skall svänga runt Helsingfors olika hörn, ja se då börjar det givetvis snöa.

Mycket körig vecka, denhär. (höhö) Vaknade inatt och insåg att vi ju skall resa till Budapest på söndag. Vilket innebär att jag borde fixa, packa, greja i princip idag för att hinna med. Det blir i sanning spännande att se hur detta kommer att sluta. Förhoppningsvis med att vi kan landa i Budapest hela och ganska rena på söndagkväll. Nåja, i-landsproblem, trors allt. 

Exempel på varför denna dag ej har börjat så bra:

1. Är jättejättejätteförkyld. Hostar så slemmet strittar.
2. Min cykel har blivit stulen
3. Sami har ätit upp all choklad.

Trots att nr 3 svider tänker jag ändå att nr 2 kanske är värst. Plus att förkylning på konsertveckan är minst sagt olägligt.

Ingen vill ha mitt liv idag.

Hört idag

En elefant balanseeebrade...

Annat då? Nä men vi bakade en sats äckliga kex, min son och jag. Alla som känner mej känner även till mitt livslånga och passionerade kärleksförhållande till kex och jag är verkligen inte knepig då det kommer till kex - allt går. Men de vi bakade idag - jag är besegrad: allt går verkligen inte. Mitt enda krav? Att de ska vara ätliga. Det var dessa ej. Men Emil tyckte ju det var kul att baka, såklart.  Vad gör man inte för barnen, säg. Obs! Ironi. Massor med ironi. Och en mininypa bitterhet.

Detaljsinnet

Mycket barnbloggande nu. En episod från förra veckans Vasa-resa:
Momi mötte upp oss på tågstationen vid ankomsten och medan vi stuvade in vårt bohag i bilen fattade Emil intresse för ett märke på bildäcket. Han pillade, petade och frågade sedan, sådär lite irriterande som 2-åringar gör, ca 27 gånger vad detdär var för ett märke då? Mamma? Vad är det för märke? Mamma? Märke, vad är det mamma? Momi? Mamma? Mammaaaa?
Både jag och momi avfärdade detta nonsens och suckade lite och svarade mm, jag vet inte, släpp detdär nu, och tänkte inte desto mer på saken. På kvällen, då vi åter skulle åka bil, inleddes samma frågerumba igen om det där arma märket. Men då var moffa med och kunde genast rädda situationen. Ja, vi har bytt till vinterdäck och de är inte originalfälgar. Och Emil sken upp som en sol och ba Ja, moffa, det är ett annat märke där nu! Förr var där Peugeot-märket! Nu är det ett nytt märke där!
Lättnaden som lade sig i den unge mannens upprivna själ spred sig i hela bilen - vi hade fått svar på märkesgåtan.

Emil, 2 år - med ett rysligt gott minne och sinne för (bil)detaljer.

Episod slut.

Bra liv

Ibland får man klaga. Hur mycket man vill. På (nästan) vad man vill. Och ibland har man inget att klaga på. Som idag: inge klagande så långt örat kan nå. Idag har jag: fått två tikkarin av min sambo, ätit gourmet-lunch på Solna, haft några skojiga chattar, ett trevligt och inspirerande möte och nu tänkte jag gå och hämta hem världens koolaste krokodil från dagismaskeraden* och sen bara leka och busa med den krokodilen hela kvällen lång. Ibland får man konstatera att man har ett bra liv, trots allt.

uuh uuh jag är en krokodil!

*obs obs! En lär sig av sina misstag och inhandlade i år färdig maskeraddräkt många dagar före tillställningen skulle äga rum.

Ett minne

Nu när vi sitter på tåget till Vasa på väg till momi och moffa, kom jag ihåg en underhållande historia. Det hände sig vid den tiden, då momi var på besök i Esbo och utlovade barnet film från ipaden. Momi tryckte febrilt på paddan och den unge Emilius tålamod var likt en 2-årings mycket kort.

Emil: jag vill se film! Momi! Film!

Momi: Jå, du måst vänta lite, så momi får igång filmen först (fortsätter det febrila tryckandet)

Emil: film!! NU!!

Momi: (helt svettig) jamen jag måst klura ut var det var nu igen först!

Emil: det är youtube, tryck på youtube! 

Momi: jamen, jag måst hitta det först!!

Emil: arg och irriterad: TRYCK PÅ DEN RÖDA! Tryck DÄR! Där, detdär är youtube Momi! Skriv in text där Momi!

Jepjep, Emil 2 år - Momi 60 år 1-0 i ipadanvändning.

Suris

När man har brådis på morgonen. Och barnet sölar. Eller nä, barnet är ett barn. Men då det är brådis och man önskade att barnet skulle göra saker i vuxentakt. Och man är irriterad och sur och småspringer till dagis och hör sej själv säga kom nu åt barnet ca 48 gånger. Och barnet är surt. Och det är kallt. Och man kommer till dagis, ger ungen en snabbpuss och låter personalen klä av minieskimån för att själv likt en gasell på amfetamin springa till bussen. (Samvetet som plågar en. Dåligmammadåligmammadåligmamma) och SEN VÄNTA 20 MINUTER PÅ EN BUSS SOM ALDRIG KOMMER. I minus hundra graders snålblåst och man smidigt nog valt kjol dagen till ära istället för eskimåkostym. Senast DÅ fattar man hur dålig start på dagen detta är. (Surheten som uppstår då det går så jäkla få bussar just från vår landsortshåla och man helst ville bo i stan men inte har råd. DEN surheten.)

Bäst att utgjuta sej på bloggen för att få det ur systemet. Så att man kan hitta sin kreativitet, som ligger gömd under alla lager av surhet just då den borde vara överst. 

Hej.

Att sova eller inte sova

Häromdagen var jag på Operan. Jag var mycket ivrig, men det visade sig snabbt att jag var ganska trött och musiken var ganska sömninbjudande. Vet inte hur mycket jag täcks skriva att jag egentligen sov under den sammanlagt 3 timmar 20 minuter långa föreställningen, men om vi nöjer oss med att konstatera ...en del. Ehum. *Är intresserad musiknörd*

Men det var liksom bäddat för en vilostund. Långsam impressionistisk musik, inte en enda aria (vi ba what?) utan mer likt ett enda långt 1,5 timmars recitativ i dunkel belysning. Efter pausen beslöt jag mej för att vara lite pigg, för nu skulle det bli action då huvudrollerna skulle dö och alla vet ju att det brukar vara operans höjdpunkt. Men tja, även döden visade sig vara tyst och långsam i denna opera och jag måste medge att jag slumrade till under den hundra år långa andra akten också, eftersom allt bara var en lång lång upptakt till ett långsamt tyst döende (som iofs var bland de snyggaste, vackraste och estetiskt mest tilltalande dödar (?) jag sett på opera).

Nå, ingen är särskilt förvånad; jag brukar ha för vana att ta tillfället i akt då jag en gång kommer mig iväg på kulturella evenemang och sova en liten stund. Jag log dock lite i mjugg då jag tillsammans med mitt vanligtvis mycket vakna sällskap diskuterade intrigen efter akt 1 och vi hade lite olika uppfattning om vad det egentligen handlade om. (jag undrar om inte sällskapet i smyg sov en liten stund hon med) Det visade sig att jag kanske uppfattat mer rätt än hon ändå, och då sov jag ja, en del, under första akten. Ibland räcker det tydligen med att vara selektivt vaken.

Moving Still

Har inget annat på hjärtat än detta: Kom på konsert den 8.11.! Jättebra grejer utlovas!

Läs mera på Exaudios hemsida!

Fredagsgnäll (och många parenteser)

Men alltså, det här vädret. Är inte okej. Liksom: regnar inte, men ändå blir man blöt och får lockigt hår så fort man stiger ut genom ytterdörren. 

Låt mej upprepa: ÄR.INTE.OKEJ.

Slut på gnäll. Det är ju trots allt fredag. (Dagar som dessa kan jag inte låta bli att vara lite besviken på mej själv och mitt i övrigt eminenta yrkesval (ja och förutom lönen också då.) Hej saltgruvan, jag är på väg (i lockigt hår. Det får ni tacka vädret för)!

Saker jag är mera intresserad av

För att svänga en ganska negativ och irriterande sak till något positivt säger jag såhär: här följer en liten tre-i-topp-lista på saker jag gillar:

1. Att läsa välskrivna texter. Med detta menar jag exempelvis texter som innehåller kommatecken och punkt.
2. När dessa kommatecken och punkter råkar sitta rätt, ens på ett ungefär.
3. Meningar som är ställda som frågor och därmed slutar med frågetecken. Är detta för mycket begärt? (är ett bra exempel på en mening som är en fråga och därmed inte avslutas med punkt)

Utöver ovannämnda, bra grejer, gillar jag givetvis också jämställdhet och kanelbullar. Bland annat.

Sorg och glädje

Dagens glädjebud: Skattebeskedet med bud om närmare en månadslön i återbäring. Fest!

Dagens sorgebud: insikten om hur otroligt liten månadslön och årsinkomst en har. Man lever ej av körsång allena. Eller, man lever ytterst sparsamt. He e int bara ti spela å sjong ligger ej så långt från sanningen som en kanske skulle hoppas.

Morgonstund har skrik och shopping i mund

Inledde denna onsdagsmorgon med att sitta på badrumsgolvet och bli slagen och lyssnandes till gallskrik. Orsak? För att dumma, dumma mamma tvingar barnet att klä av sej pyjamasbyxorna inför avfärd till dagis. I skrikets och slagens epicentrum övervägde jag faktiskt att låta ungen gå i pyjamas till dagis, men ändrade mej då jag erinrade mej dendär svenska artikeln om de förhatliga nyhjälplösa föräldrarna som inte har nånsom helst ordning, hyfs och pli på sina barn och som låter dem gå i just pyjamas till dagis. (Kom t.o.m. ihåg hur jag arrogant såg ner på dessa fullständigt värdelösa föräldrar som inte klarar av att uppfostra sina snorungar till goda, välklädda världsmedborgare. Tji fick jag, den här gången också.)
Efter mycken vånda kom vi oss till dagis, och väl hemkommen drack jag mitt morgonkaffe och tänkte surfa litelite på galna dagarnas nätsida. Men vid min svans, kaffet tänkte gå i vrångstrupen då jag märkte att emedan jag ägnat morgonen åt itkupotkuraivaren på badrumsgolvet hade andra människor dedikerat sin morgon åt att shoppa upp allt i nätbutiken. För kl 8.20 var allt jag var intresserad av slutsålt.
Ack, denna stränga, materialistiska värld, där barn ej får gå iklädda pyjamas och vuxna hetsshoppar innan solen ens gått upp*. Obs: ironi.



Obs: ingen kritik mot alla er som shoppat upp allt på webben, skulle jag ha fått välja skulle jag också mycket hellre ha shoppat än suttit på badrumsgolv och lyssnat på skrik.

Kontrollfreak? Jag?

Sak jag reflekterat över: min egen begränsning. Och nu är detta ej någon "jag är så himla dålig och otillräcklig"-sunkighet (den känslan kommer ju också på besök rätt ofta, men inte just i detta inlägg). Utan mer på ett helt allmänt reflekterande plan. Detta är heller på intet vis någon kritik riktad mot någon annan än möjligtvis mot mig själv (om ens det. Mest kanske det är en insikt och en öppning för förändring). På ett konstruktivt sätt. Om någon känner igen sig är det ju...bra? Nja, jag vet inte.

Såhär: Det är så attans mycket bråttom i vårt hus. Emil fick i ett tidigt skede stifta bekantskap med begreppet brådis. Och han anammade konceptet alldeles förträffligt snabbt. Då det är brådis har mamma inget som helst överseende med kink, gnäll, skoj, bus eller gråt. Och vi har ju för fanken jämt brådis. Till dagis (hinna till gröten!), till bussen (bussen väntar inte!), till jobbet, till butiken, till parken. Ja, all stans är det brådis. För att vi sen ska hinna hem och sen ska hinna äta och sen ska hinna sova. Varför? För att jag i mitt huvud har byggt upp det idealiska dagsschemat som alla blir så harmoniska av? Ja, jag vet inte. Scheman är ju också himla bra att ha.

Men jag har märkt att jag mår/skulle må bättre av att tumma lite på minutrarna, åtminstone ibland. Rita 10 minuter först om Emil så önskar rita istället för att städa/ordna tvätt/åka till butiken. Köra med bilarna i 15 minuter istället för att äta precis kl 17? I mitt huvud lägger jag upp oerhört detaljerade minutplaner, som egentligen stressar mig mera än vad de tillför. Och stressen när vi blir efter i schemat? Pfffft. I need therapy. Det blir en ond cirkel, där vi först hela tiden ska hinna med saker, vara rädda för att inte hinna, för att sedan vara irriterade då vi blir efter och slutligen irritera oss på att vi är irriterade över detta. Så oerhört begränsande för alla inblandade.

Och största begränsande faktor? Jag själv. Det är ju bara jag själv som sätter upp dessa tider och moment och bygger upp bilder på hur vi skall gå tillväga. Den som lider mest av detta? Jag själv. (och möjligtvis Emil och Sami lite grann) Jag tror ju att Emil varken är ett bättre eller sämre barn och varken har en nämnvärt bättre eller sämre barndom av detta. Däremot tror jag att jag själv kanske skulle vara en lite trevligare människa (och mamma) ifall jag skulle lösa på tyglarna ibland? Att själv vara den som begränsar sig själv och andra allra mest är inte precis en smickrande insikt, om vi säger så.

Så härmed ger jag mitt inre tidskontrollfreak tillåtelse att ta lite semester nu. Här finns definitivt övertidskompensation att ta ut.

Ivisnäs egen Casanova

Hört på dagis imorse:

Jag: Hejdå Emil! Kom och ge mamma en kram!
Emil: (himlar med ögonen) Mamma! Gå bort! Jag ska kramas med Cessi nu! (knuffar undan mej)
Cessi: Jåå, Emiiil! *kramas*
Varvid två andra tjejer kommer fram till min son kvinnotjusaren och skuffar undan Cessi och ba nu är det Min tur!
Emil: (åt de andra tjejerna) Nää-ä! Du måst vänta på din tur! Alla måst vänta på sin tur att krama mej!

Slutledningsförmågan

Konversation 1:

Jag: Nä Nu, Emil, får jag någå fel i huvudet av allt rådd här. Nu måst vi städa! 

Emil: Men jag vill int!

Jag: Men jag blir galen på detta rådd, nu städar vi upp innan jag får fel i huvudet!

Emil: okej...

Konversation 2:

Jag: Nu får du vara med pappa en stund medan mamma far till doktorn. Jag är snart tillbaka. 

Emil: Mamma e pipi!

Jag: Nä, jag ska bara på en kontroll, jag e int alls pipi, du behöver inte oroa dej.

Emil: Nä, mamma har FEL I HUVU å måst till doktorn. FEL I HUVU!

Hmm. Intressant slutledningsförmåga, detdär. Synd att han kanske inte är så långt ifrån sanningen iallafall.

Throwback thursday

För att hedra Instagramtraditionen med tillbackablickande torsdagar får ni ta del av en konversation på fejan:

Det var ju tider det, med MSN-chattar i tid och otid. Samtidigt som jag inte kan låta bli att känna mej som ett museum då jag tänker på (och pratar om) datarelaterade grejer som var aktuella för 7 år sedan. Jag menar, ungdomar av idag, som högst antagligen är mer slängda på dethär med ADB än vad jag är, vet knappast vad MSN är ens för nåt. Ålderdomen, hejhej.

Pinsamt erkännande

Jag tycker att färdig risgrynsgröt, typ Saarioinens, är godare än hemkokt. Jag vet, sjukt töntigt och jättepinsamt, men sant. Kanske är det deras hemliga ingrediens "risgrynsgrötsarom" som gör det?

Snälla bullen, hjälp mej!
Sign. åt just helt blajig hemkokt risgrynsgröt och är djupt besviken och känner mej snuvad på grötkonfekten

(obs! det är som vanligt inte kocken som har skrivit brevet...)
(obs2! jag kokade på blå mjölk, och ändå blev det blaj?)

Början och slut

Får avsluta veckan med att inleda något nytt. Energi och glädje är sannerligen nyckelord i mitt liv. 

Kameleonten

Himla världsvant och citychict tog jag barnet under armen (läs: i bilen längs med Västerleden, sådär som Esboborna gör) och åkte till gymet på förmiddagen. Därifrån svängde vi lördagsavslappnat via Fafas efter lite falafel och drack en kaffe i Ulrikasborg innan vår klassresa från småborgerliga wannabe-hipsters som gymmar och käkar Falafel i södra Helsingfors avslutades och vi susade tillbaka i egen Esbobil mot vårt vanliga förortsliv. 

Just nu idkar jag kameleontliv från trött småbarnsmorsa till nattuggla. 

Mvh, 

Sleepless (som smidigt nog ska jobba imorgon)

Ordning och reda ska det vara

Detta har hänt:

Telefonsamtal: Kan du söka fram detdär viktiga pappret, jag skulle behöva det asap?
Jag: *inre panik* Joo, såklart! *glättig och avslappnad röst*

Max 1 minut senare: *tänker* Pappret borde ligga där. Men, vad är sannolikheten att ett viktigt papper ligger där det skall? Onödigt att börja med att leta på rätt plats liksom... (mattheten som faller över en när man skall börja leta viktiga papper i allt rådd)

Ca 30 sekunder tankearbete senare: Jag kunde ju kolla där iallafall, helt just because. OCH SÅ LIGGER PAPPRET JUST DÄR DET SKALL, ÖVERST PÅ SIN EGEN PLATS!

I ett sällsynt tillstånd av klarhet (som sedan har fallit i glömska, tydligen) har jag ordnat viktiga papper och lagt dem just där de ska vara, så att de skall vara enkla att hitta sen när man behöver dem. Så går det till när jag har ordning och reda, hörni.

Live and learn, people!

Hur man definierar "i onödan" är ju relativt, förstås

En diskussion som utspelade sig mellan mej och sambo härom dagen.

S: jag ska förresten till IKEA-hoodsen imorgon..

H: JA! Då kan vi hänga på, jag och E, och passa på att fara till IKEA! (Ackompanjerat av illa dold iver)

S: jo, det är ju en idé. Men, (seriöst fundersamt) behöver vi nåt från IKEA?

H: ?! Nå, ja... Alltså va? (Seriöst oförmögen att förstå frågan)

S: jag menar bara, så ni nu inte åker dit helt i onödan!

H: Hmm, nå....

Ridå.

Men, allt är ju relativt, såklart.

Från leverlådsslem till Schönberg

Inte varje dag man får kombinera Arnold Schönberg med leverlåda i samma rubrik, minsann! *

Men hörni, vilken resa uppåt från leverlådsträsket med brödsmulor på diskbänken och högar med tvätt till klackisar, Farang och konsert denna dag har varit. Jag är mycket exalterad. Och konserten får fulla vakenhetspoäng! Var inte ens lite trött en endaste gång! Mitt eminenta sällskap sammanfattade Schönbergdelen med en fullträff: What just happened? För seriöst, så helknäpp musik. Så myschot att ja, man blir ordlös med mindre. Ett par gånger blev jag helt full i skratt trots det ytterst dramatiska librettot, för ja, detta är minsann underlig musik. Vågar ni klicka på detta?

Jag blev så till mej i trasan över allt det trevliga att jag beslöt mej för att bombardera Instagram också! Liksom, i detta livsskede, då det högsta kravet på livet en har är få gå ensam på Citymarket ibland, ja då kan ni tro att detta var en fullträffskväll på precis alla punkter.

*detta kast vågar jag nästan påstå att är större än förra årets tvära kast, från Pythagoras till trosor.

Oerhörd slöseri på kvinnokraft

När man som den flitiga trädgårdsmästarinnan man ju är går ut för att vattna i växthuset, lämnar luckan öppen en stund och himlen bestämmer sig för att öppna upp för ett andra syndafall. 

Sicket slöseri på flit. 

Leverlådsslem, Mänttä och ppt

Sami gav mej just en bit choklad med hälsningsfrasen "det är sen något slem från leverlådan på den". Men en är ju inte pito, så det var bara att inspektera, torka av och käka. Ifall ni ej hör av mej har jag kolavippat av leverlådsslem. (Alternativt av halsontet som skär likt 40 knivar i mitt svalg.)

Annat då? Har trotsat sjukdomen och varit en sväng till Borgå, fått se min utredning i tryck, försökt övertala en vän att resa till Mänttä med mej i höst (don't ask) samt försökt mej på att göra en Prezi. Det visade sig snabbt vara både krångligt och tidskrävande (ifall man inte vill att ens Prezi ska se ut som en övning för åk 3-4, det vill säga) och jag fick hålla mej till good old powerpoint (no commentz, plz). Liksom, år 2003 ringde och ville ha tillbaka sin moderna datapresentation för kostymklädda 40-åriga män. (Förlåt universum, jag vet att ppt är enbart pinsamt)

Nu ska jag sova Törnrosasömn i hundra år och tillfriskna från detta vidriga tillstånd av sjukdom. 

Hur man vet att man gjort något rätt

Då man trött blickar ut över det hushålleliga förfallet och suckandes drar fram dammsugaråbäket för att uträtta veckans hushålleliga dåd och sonen börjar dansa en glädjedans.
Jeee, mamma dammsugaren! Emil vill också dammsuga, hurra hurraa! 
Och man lika trött stänger av eländet efter uträttat dåd och barnet börjar storgråta:
Mamma, vi dammsög ju inte under soffan! Snälla mammaaaAA, Emil VILL dammsuga under soffaaaan!! 
Nå, om du nu absolut insisterar så.

Det är i det skedet som man nöjt kan konstatera att något har gått rätt i uppfostransväg ändå, trots allt.

Storfirarna

Ösregnsdagen till ära kan en bara tänka sig übermyset som försiggår i Svenskfinlands kojor och slott. Ej heller i vår enkla boning är vi sämre och, tack vare Fejan, kom det även till min kännedom att det just idag råkar vara min sambos namnsdag. (tack Henna för den infon!) (i ett ljust ögonblick av snillrikedom har jag tydligen också antecknat detta faktum i kalendern, men eftersom jag verkar vara oförmögen att läsa innantill har jag tillbringat dagen saligen ovetandes om denna högtidsdag). Hur lämpligt var det då inte att jag på båten hem från Tallinn råkade införskaffa en flaska portvin? Ibland verkar det ju onekligen som om jag hade ett sjätte sinne för planering.
Så att skål bara, alla Samin därute!

Throwback Tuesday

Okej, i en tidsmaskin i hambotakt reste jag denna nådens tisdag 7 år tillbaka i tiden. El Hambo på repertoaren fick ju en osökt att tänka på Irland år 2007 med Florakören. (lite feelis att Flora råkar åka på turné just idag, dessutom!) Så nu sitter jag här med världens största flin och bloggar och minns. Konstigt detdär, förresten, att det samtidigt kan kännas som igår och som en evighet sedan.
Eftersom jag bloggade redan då förtäljer min blogg följande:

#tbt, eller hur!

Det var då tider minsann, då jag dirigerade Flora och vi firade vappen och vann körtävling i Cork på Irland. Blev ju alldeles nostalgisk idag då vi började öva El Hambo idag med Eviva. Samma ställen som vi övade en triljard gånger då kommer vi att öva minst lika många gånger nu. (alla kan första altens stämma från takt 31!)
Detta bör definitivt firas, så denna kväll bjuder jag på en godbit från år 2007:

Bästa brudarna i stan, redan år 2007!

Våfflor och spända jeans

Efter en helg fylld med restaurangbesök (alltså Tallinn, du levererar!!), drinks, chill, spa, hotellsäng och hotellfrulle (älskar hotellboende!), shopping och sånt samt restaurangdagscafé på vår gård är det ju inte utan att man är en lite matt kvinna denna måndag. Caféet var en megasuccé på alla sätt och vis! Har hela 0 bilder från vårt våffelcafé, eftersom jag gräddade ca 80 våfflor och inte hann springa runt med kameran, men här ser ni iallafall att vi hade besök av en hel muminfamilj! Som tur fotade våra nära och kära ändå en och annan bild.

Och hörni, what's with att ens jeans känns skitspända denna måndag? Efter en evighetssommar i lösa kjolar och soltoppar var det seriöst sjukt obekvämt att korva in benen i ett par alldeles för spända jeans imorse.

Bjuder på lite bildspecial regndagen till ära.

Uuh uuh, Voihan Vohveli! blev en succésaga! Foto: J&J

Uuh uuh, vi hade så roligt! Foto: J&J

Ugh ugh, så spända jeansen är!

Tere

Hälsningar från andra sidan viken. Vi firar lite tumissemester och gör, tja, inte så mycket. Shoppar, äter, chillar och har det rätt så jättelattjo. Så att hejhej, nu ska jag ta det lite lugnt en stund till.

Foto är taget innan skoskavet från helvetet satte in och mina skor fick sej hela jäkla hemvägen (eller, egentligen var det jag som fick mej) och Sami döpte om dem till skorna som ej fungerar som skor skall - att kunna gå med. Oh the romance.

-

Uuh uuh, jag har såna gasellben i snygga skor

Sommarvykort

Sitter i sängen efter kvällslänk och lång skönhetsritual med ansiktsmask och hela köret. Konstaterar nöjt att helgen var just så bra som en helg kan bli. Roadtrip, simning och sand mellan tårna, egentid, väntid, bok, renoveringsshopping och familjetid. Sol, tårta, långlänk och goda samtal om livet. 

Uuh uuh vi har det så zen.

Nära intill

Igår kom åskan på en snabbvisit, vilket föranledde livrädd liten kille som panikartat hela natten klamrat sig fast vid mej. (Så himla svettigt att sova med nån i famnen i tider som dessa). Trots alla lampor tända, 15 sagor å sånger kunde mitt käraste gryn inte slappna av (o gnydde o grät å höll händerna för öronen just in case att det skulle börja åsksmälla igen). Då är det bara att inse att man som mamma behövs mera än man själv behöver sova. 

Förutspår en intesåpigg dag idag.

Hemmets flitigaste hörna

Tänkte att ni alla säkert är väldigt intresserade av att veta var jag sitter just nu, så vi kör en bild på det då. Här, inklämd i detta hörn, inbillar jag mej att underverk skall ske. Texter skrivs i ett nafs och repertoarer, arrangemang och historiker vispas ihop med vänsterhand. Allt medan jag ser sval och chic ut och vårt hem ständigt är städigt och välpolerat.
En har faktiskt rätt att önska iallafall.

Uuh uuh, jag är så bra på att fota inredningsbilder...

Back in business

Här sitter jag och tror att livet ska bli annorlunda nu, när jag återgått till vardagen. Har ju alltid förhoppningar om att jag skall bli effektiv och organiserad. Det brukar vara sisådär 3 dagar, sen är allt som vanligt igen och jag jobbar i soffan och är ineffektiv in i det sista, då jag är rasande snabb och rafsar ihop grejer i ett hjärtklappningstillstånd. Men just idag, första jobbdagen, sitter jag vid mitt skrivbord och leker proffsig. Har tänkt hålla nyttig lunchpaus också med nyttig mat (vi vet alla att den i något skede övergår i mackor framför datorn, men hej, man kan göra ett tappert försök till med det hälsosamma levernet)
Så heja heja friskt humör bara, jag är tillbaka!

Alla dessa faser

Flerbarnsmammor småler i mjugg (och kanske alla andra med större kännedom om barn än vad jag har, vilket, let's face it, är typ alla ni människor där ute) men jag fattar ej helt vad som är på gång. Detdär med att under 3-åringar ej trotsar? Hmm, vet ej. Vårt sockersöta barn kinkar om typ Allt. Äta, nej, inte ääääta. Inte gå på pottan, neeeej absolut inte kläder på! Kläder påååååå nuuu! Inte sova!!! Nejnejnejnej, inte borsta tänder, inte leka inte sitta där blablabla. Vill INTE äta. Äta nuu, nej inte äta detdär, vill ha osvosv. Han sover som en kråka och allt är bara fel hela tiden. Starkare vilja får man leta efter. Man blir slut med mindre. Och ja, han får vara med och bestämma massor och välja många grejer och så.

Exempel: projekt borsta tänderna (!). Först neeej och vrål och skrik och spark. Sen, okej, du får bestämma vilka av dina mjukisdjur som ska tvätta tänderna. Och sen gå igenom hela högen och leka dockteater i 20 minuter och låtsasborsta och nejnej, inte så och överpedagogiska "nu är det du som får bestämma"-lekar. (För att kanske, kanske vinna "nu är det mammas tur att bestämma att du ska borsta tänderna. Zzznarrrrrk)

Utmattande fas, detta.

Sign. Trött innan jag ens vaknat

Bild på solskensbarn:

Uuh uuh Twister!

Bloggen hallå!

Det verkar onekligen som om denna blogg har semester. De facto är vi inne på sista veckan nu. Samppan har återgått till saltgruvans svettiga slit medan jag och Emil badar i poolen mest hela tiden. Vår semester, del 1, svischade förbi likt en blodsugen mygga med sikte på människokött, målmedvetet och ändå lite lattjo. Vi hade det så himla bra. En bildkavalkad med suddiga och sneda iphonefoton utlovas såklart när det finns mera tid.

Det kan dock konstateras att jag gjorde saker jag aldrig gjort förut under denna semester. Exempel: simmade frivilligt många gånger per dag. Åt INTE glass varje dag. Varför kan man fråga sej, men ja, det blev inte så. Gick en golf crashcourse och övade på swing och chip. Gick med en golfrunda i Vörå av alla ställen. Var på barnfestival i Berghäll. Som ni märker kan listan göras lång på saker jag gjorde. Living on the edge börjar få en ny dimension, har jag på känn. 

Med detta ville jag liksom bar säga hej, jag finns. 

uuh uuh jag är så semester!

Familjesemester

Hej från sommarfinland. Lite roadtripping, bostadsmässa, spahotell och simning på agendan, sen blir det stugliv i några dagar. 

Jyväskylä visade sig från sin vackraste sida men bostadsmässa i sällskap med 2-åring som suttit länge i bil är inte nödvändigtvis nån höjdare. Vi sprang mera efter Emil än in och ut i hus. Simningen i 80-talsbadhotellet var däremot en jättehit för både stora och små. Heja heja. Nu kör vi vidare högt bland Saarijärvis moar mot Granholmen. Mot de bruna benen!

Man ska aldrig säga aldrig

För nån helg sen drog jag med familjen på campingtur. Japp, tält och sovsäckar och hela köret. Grillade korv, njöt av naturen, kokade kaffe med trangian och detdär, ni vet. Vildmarksliv då man sover på tunntunna liggunderlag och sju kottar i svanken och och myggor som inar och det är hett i sovsäcken och kallt om nästippen och trångt i tältet. Och mitt bland detdär hör man sig själv med hög röst säga Oj så kiva vi har det. Det är about då man fattar att man aldrig ska säga aldrig. *i väntan på nästa års tälttur*

Vissa gillade vattnet...

...andra gillade att ta selfies.

uuh uuh det är så kul i tält

uuh uuh Noux!!

Alltid går det inte som man tänkt sig

Ponera att ens familj åker iväg österut några dagar och man som kvinna i sina bästa år plötsligt har oaser med tid för sig själv i ca ett och ett halvt dygn framför sig. Vad tror ni man bestämmer sig för att göra då? (jag menar, listan på bra grejer att göra är ju enorm: tv, bok, sola, länka, sticka, lösa korsord, äta chips, dricka vin... you know the drill) Jo, man bykar 3 maskiner tvätt, byter lakan, städar vessorna, tvättar golven samt planerar att lägga sig i någorlunda anständig tid... Eeeh? Kvinna, vem är du?

Imorgon är det nog bäst att börja beta av den där tv-vin-chips-listan.

Igår förstod jag mej åtminstone på lunchvin då vi åt svindyr cafélunch i Helsingfors centrum.

Uuh uuh, jag är så världsvan!

Fotbollsänkan

Ensam hemma, eller, ensam med sovande barn. Älskar egentligen ensamma kvällar nu som då, och en kväll som denna, när det är över 20 grader ute kl 22.30 och det finns kall rosé i kylen. Då är det enkelt att gilla sitt lilla förortsliv. Titta på lite tvserier, sticka lite, dricka rosé och käka jordgubbar. Hörni, sommarlov deluxe: bra grej!

Kvällsmat

Argumenteringen

Efter en av de otaliga diskussioner om mysteriet med snippa och snopp och vem som egentligen har vad, utspelar sig följande:

E: Emil e flicka!

Jag: Nä, Emil e pojke.

E: Emil e flicka!

Jag: Nää-ä, Emil e nog pojke.

E: Nä, mamma! Emil e flicka!

Jag: jaha, hur så då?

E: för jag har en traktor! *hugger tag i traktorn och börjar köra omkring, mkt nöjd med sitt resonemang*

Så nu vet vi det. It's all in the definitions, hörni!

Roadtrip

Vi företog oss en roadtrip, min son och jag. I öst we have this place called Lappskrätt, åtminstone om man frågar Emil. Där hängde vi i gott sällskap hela dagen lång, umgicks och plockade smultron. Till vissas stora förtjusning var det grävmaskiner, Bobcattar och flakbilar på gården!

Uuh uuh lantlig idyll i Lappskrätt

Lista på saker man kan undvika:

1. Köra till fel kyrka på god väns bröllop och vara ute i sista minuten.

Lätt svett kan bryta ut.
Kurvade in på kyrkogården prick kl 16 då vigseln skulle börja. 

Glatt ovetande om vad som komma skulle.

Stadin skidi

Mitt urbana barn. Emil ba trampoliner och bollhav, pffft. Vill mycket hellre skejtta och åka sparkbräde.

Uuh uuh skejtparken!

Sommarlov!

Nu har vi sommarlov, Emil och jag. Till vår citymidsommar köpte vi oss en pool att simma i, åkte pariserhjul, tittade på djur på Högholmen, käkade hemburgare, godis, chips, jordgubbar och glass. Emil gillade precis allt. Eftersom det känts lite motigt dethär bloggandet får vi se, kanske också bloggen tar lite sommarpaus, vem vet. Det som jag däremot vet är att arbetsrummet inom en snar framtid får en mintgrön makeover. Japp, ni läste rätt. Ibland behöver man överraska tillochmed sej själv! (som om inte "nej, byt inte kanal mitt i fotbollen!" skulle vara nog på överraskningsfronten.)

Uuh uuh vi e så citycoola!
Mor och son i pariserhjulet på Skatudden

Uuh uuh cool i en pool

Trängseln, del 2

Samlingen sängkaveris har utökats. Förutom maskarna, ödlan och larven har vi även grodorna Pertti och Paavo i aktiva biroller. Förhandlingarna kring lämpliga sängkaveris är hårda.

Larv och mask i sängen, ou jee. Tacksam så länge
de är av plast.

Trängseln

I min säng sover, förutom Sami och Emil, även pandan, hunden, nallen, katten, lejonet, Sniff och Alfons.

Mycket utrymme är helt överskattat.

uuh uuh myz!

Detta har hänt:

Vi kom oss ner från Österbotten, om än något skakiga (jag) och trötta (Emil och jag). Vid tågbytet i Seinäjoki passade den unge Emilius på att testa mammas stresstålighet och rymde iväg så att jag inte hann hitta honom innan tåget rullade iväg från stationen. Som tur var han ombord på samma tåg som jag ändå och jag fällde några lättnadstårar. Sami kom hem från Japan medelst rökelse och myrra, en kör intog vårt hem i dagarna två och vi sjöng (lite ofrivilligt) transponerat högt. Därtill har jag tittat på Scandal på (internet)tv och skall snart ta mej an nyaste OITNB. Ätit på restaurang har jag också, målat lite hus samt tillrett lite pulled pork. Bakat sandkakor och läst Alfons har jag också.
Kan konstatera att livet är rätt gott just nu. Och vår Rhododendron blommar för fullt också.

Sommaridyllen

Stugpremiär för mej och Emil denna helg. Passligt tills vi kom ut upphörde regnet. Vi grillade korv och kastade sten i vattnet och körde gräsklippare och whatnot. Och nu är klockan snart 23 och vi vuxna väntar "tålmodigt" på att få riva upp chipspåsen och korka vinet. Och Emil, ja han hoppar i sängen och skriker och skrattar och busar och är så besvärlig att resten är på vippen att kasta ungen i sjön. Nånej, det sista är en överdrift. Men dendär idyllen känns onekligen lite avlägsen.

Stora steg för den lilla människan

Ibland sker det saker liksom lite sådär i smyg. Plötsligt bara står man inför olika faktum och ibland kan det hända sej att man fattar avgörande beslut på noll sekunder. Som idag, dagen som kommer att gå till historien som de stora framstegens dag. Helt utan förvarning visade det nämligen sej att jag ville börja använda etiketter i gmailen. Jag, som enbart haft alla mejl i inboxen (för tillfället 11872 stycken), kom på att jag ville skapa ordning och reda och skapade mej därmed en etikett för vissa mejl. (Alla ordningsnissar får en klump i halsen, magknip, hjärtklappningar, handsvett och paniktankar då de hör "alla mejl i inboxen utan varken etiketter eller folders", jag vet). Detta kändes så stort att jag genast ville dela denna glädje med den av mina närstående som jag visste skulle uppskatta detta mest av alla. Hen reagerade precis som väntat och blev både glad och upprymd.

Utöver detta glädjeämne verkar det onekligen som att detta är dagen då stordåd inträffar. Som imorse, då jag oförhappandes beslöt mej för att det var dags. Tiden var inne. Och så inhandlade jag en ryggsäck. Senast det hände var år 1996 på Kurres jakt och fiske i Vasa då jag just börjat ettan i gymnasiet. (Obs! Gymnasieryggsäcken är fortfarande hel, men det bör erkännas att den definitivt sett sina bästa dagar vad gäller renhet och fräschör.)

Vem kunde väl ana då jag vaknade imorse att detta skulle bli dagen då jag blev med praktisk ryggsäck OCH organiserade vissa mejl under en etikett? Livet upphör då aldrig att överraska.

Konstig dag detta

Som då jag röstar i EU-valet samtidigt som Timo Soini, och hela min familj fastnar på YLEs kameror. Och som då jag kommer på att jag i 26 graders hetta får lust att springa 10 km tillsammans med tusentals andra tanter och pyser iväg på Naisten Kymppi. Och som då hela famljen kl 22 kollar på hockey.

Saker man kan göra

När det är regnig måndag och man lider av dagen efter dagen efter, aka the dumb:
1. Äta 874 chokladbitar i sängen
2. se på tv-serier
3. se till att vara på jobbet i tid och där inmundiga absurda mängder kaffe för att hållas vaken, alert och levande.

Uuh uuh hälsokost!

Trött

Galet postkonsertmatt sitter jag nu och tar ut det sista av morsdagen med lite vin, lite ost och lite jordgubbar. Har tagit ca 10 tupplurer idag och längtar efter sängen, så det får helt enkelt bli fler skriverier imorgon. (fast alla vet vi ju att det är dagen efter dagen efter som är värst, så att vänta sig underverk av morgondagen är ju totalt onödigt).

Flow

Befinner mig just nu inne i nästbästa skedet av processen inför en konsert. Då känslan av att det kommer att bli bra har rotat sig i hjärtat. (bästa är såklart (oftast) sekunden innan konserten sätter igång. Älskar den känslan) Just nu kan jag bara vila i att we did good. Såhär långt har det varit himla gött på alla vis.
Att det mesta av min tankeverksamhet går åt till konsert denna vecka är föga överraskande - om än en aning stressande - med tanke på alla andra underverk som skall uträttas innan det är dags att få korva in sig i konsertklänningen och trä fötterna i konsertskorna och kasta den sista blicken i spegeln för en säkerhetscheckup (att man inte har toapapper hängande ur kjolen eller läppstift på kinden eller byxorna fel väg och sånt). Men nu är det bäst att bara njuta av flowet en stund. (för sen skall jag sistaminutendeklarera ikväll. det var det flowet det).

Strutsmanöver

Dagar som denna, eller vänta..veckor! som denna borde förbjudas. Vaknade imorse med att konstatera att jag helst av allt skulle gömma mej under täcket tills de blir fredag och konsertdags. Jag kan bara konstatera att jag verkligen inte är nån multitaskare. Alls. Vill helst ha ett eller max två moment per dag som jag gör ordentligt istället för att flänga runt huvudstadsregionen med huvudet som tredje ben och mejla, ringa, skriva, tänka, sjunga, kompa, fixa, prata, undervisa, förklara, smsa och andas. Det kommer att sluta med katastrof dethär ännu, det känner jag på mej (positivt tänkande är a och o i stressiga situationer).
Beställer en strutsmanöver nu, tack.

Ett, två, tre, verkställ!

I fredags:
kl 17.30 låg jag på soffan och scrollade Instagram
kl 17.31 sa jag åt Sami att jag har hittat en fin hylla som jag vill ha
kl 17.50 stod jag i Lundias affär
kl 17.56 promenerade jag ut ur affären med hyllan under armen

Ibland överrumplas jag totalt av mej själv och min stundvisa initiativförmåga.

Bildbevis på städig hylla och rent barn.

Vappen

Hur det kan vara möjligt att en vapp med total avsaknad av rojs och röv kan leda till denna utslagna tröttma, ja det vet ingen. Men idag var vår familj samt vår gäst iklädd pyjamas till ca kl 17, varvid vi tog oss själva i kragen och gick ut på bakgården och frös en stund.
Trots det ytterst sparsamma intaget av alkoholhaltiga drycker stod den yngre generationen för så mycket ståhej att denna vapp bra står sig i rojsjämförelse. (en drar sig till minnes en och annan vapp i hejvilt sus och dus samt rojs och röv).
Att få avsluta vappfirandet medelst orden Mamma, Emil tycker om dej, är väl bland de bästa avslut man kan tänka sej.
Tack till alla inblandade. Vappen, vi ses om ett år igen.

Tillbakablick

Trots att solbrännan snart är ett minne blott kan man ju knappra på sin telefon och erinra sig soliga dagar vid stranden och skapa sej ett bildcollage av mobilbilder. Nu ser det ju lite mulet ut på många bilder, vilket det också var emellanåt. Men mest var det faktiskt fint väder.
Vassegoda, här är några godbitar:

Uuh uuh vi var utrikes!

Fjällen

Ni vet denhär grejen med att man åker till södern, blir jättebrun och sedan fjällar av sej hela bruna härligheten innan man ens hunnit stiga ur planet på Helsingfors-Vanda flygfält? Det är ju en litelite dålig grej. 

Mvh, har fastnat i 80-talsbrunhetsen och kommer ej loss. Ge mej tillbaka min bränna NU.

Tjenatjena

Tycker denna blogg förtjänar ett hej iallafall. Den är ej bortglömd, enbart bortprioriterad till förmån för sol, bad, dryck, glass, umgänge och sånt. Och idag, lyckligt hemkommen från Gran Canaria, har jag brunchat med finaste människorna samt stuckit mina rashänder ner i trädgårdsmyllan. Sjukt bra dag.

Konstig selfie från resan.. Tjena tjena.

Söderns soliga idyll

Vi har ju dragit till sydliga breddgrader, min familj och jag. Som alla andra kritvita, skandinaviska medelsvenssons ligger vi vid poolen, joggar, dansar med Bamse och har det lattjo. Tror att hela Gran Canaria känner till att vi slutade simma där kring 12-snåret idag, då den yngsta resenären med vad som kunde kallas ett ursinnesvrål gjorde sin röst hörd angående vad han tyckte om den saken. Finns det nåt bättre än att gräva i sanden med sin spade och hoppa i vattnet? Om ni frågar mej är svaret definitivt ja, men frågar ni min son är jag tveksam om han kunde komma på nåt bättre.

Om jag skämdes ögonen ur mej då jag kom på mej själv? Svar: Ja.

Vi pysslade påskpynt i helgen, min son och jag.
Exempel på dialog som utspelade sig:

Emil (efter 3 sekunder) : Färdig! Jee!
Jag (ser det lite slarviga resultatet): Nja, kanske du skulle vilja vara lite mer noggrann med färgen? Måla lite till...
Emil (bestämd, men glad): Nä! Färdig! Titta fint!
Jag (nervös och nästan svettig av att se att det inte kommit färg överallt): Mm. Men kanske du sku måla lite till SÅ DET BLIR JÄMNARE!?
...

Scen två:
Emil: Emil klipper! Jee, fint!
Jag: DU SKULLE INTE VILJA KLIPPA LITE RAKT OCH SÅ?
...

Om jag insåg att jag kanske var inne på "lite fel" spår med vårt pyssel? Svar: Ja.

Om jag försökte bättra mej idag vid vår pysselstund? Svar: Ja. (Men alltså svetten då det inte blir jämnt/rakt/som jag tänkt mej? Vi kanske måste tala lite om det nåt tag. )

(Om jag pysslade eget, omsorgsfullt och noggrant och jämnt pyssel då Emil sov? Svar: Ja.)

Mitt begåvade barn, del tusensjuhundraåttiotre

Den dagliga dagislappen är ju alltid guld värd. Och titta, vårt barn kan koncentrera sej nuförtiden också! Men allra finast är texten uppe till höger. Emil har en vän. Mitt hjärta smälter lite.

uuh uuh! Mitt barn kan!

Spot on

Hej Spotify, månne vi har samma fingertoppskänsla för musik & logik?

"You listened to Adolf Fredriks Ungdomskör, San Fransisco Girl's Choir and Eva Dahlgren. You might like Justin Timberlake and Justin Bieber."

Say whaaat?

O, du sinne för planering, where art thou?

Köpte en klänning för två veckor sedan. Min vana trogen provade jag först hemma, och tvekade. Beslöt mej för att bida lite och insåg sen att nej, den skall jag inte ha. Har såklart inte fått återlämningen gjord. Så nu skall jag fixa detta under galna dagarna istället då.

Känner starkt att detta inte hör till mina most glorious moments sådär på planeringsfronten, det gör jag inte.

Hans Majestät

För länge sedan, typ helt i början av min karriär som mamma, brukade jag ibland skojfriskt hälsa på min nyuppvaknade son med frasen Tjenare Kungen (ni vet, musikfilmen från typ 2005?), bara för att det är lite lustigt och sådär. Har fortsatt med detta lite sporadiskt, man är ju humorist och så.
Häromdagen satt min son och lekte med bilar innan matdags och och när jag sade varsågod kom den unge Emilius till bordet och sade ungen äta. Jag blev konfys och sade att han ju inte är nån unge, han är ju mitt älskade barn. Emil tittade irriterat på mej och ba inte ungen, Ungen! Jag fattade inte och orkade inte sätta mej närmare in i detta utan lät det gå, men dethär med ungen återkom rätt frekvent, tills han plötsligt i morse kunde uttala det korrekt. Kungen äter gröt! Kungen gå dagis!

Kung Emil, that's my man!

Lärdomen? Man ska (som vanligt) vara försiktig med vad man säger åt vem och när.

Rättvisemärkt

När det är lunchdags, man har klarat sig lugn och med livet i behåll genom itkupotkuraivaren i butiken, och solen skiner. Och man ger barnet en banan att mumsa på i kärran medan man själv (smyg)äter årets första uteglasspinne. Det är då man åter blir påmind om hur rättvist det är att just jag är vuxen och därmed får äta glass till lunch om jag vill. 

Min son = bra

Jag: idag är det tisdag, då har mamma kör.

Emil: Emil vill också kören!

Jag: ja, sen när du blir lite större, då får du börja i en kör.

Emil: Perfekt! Emil vill ofta kören.

Jag: ja, kanske du kan gå ofta till kören sen.

Emil: Jåå! Emil älska kören!

Undrar vad han riktigt tror att kören är för nåt. Oberoende, så är detta kanske bästa diskussionen någonsin jag haft med min son. 

Somliga straffas genast

Ni vet känslan då man ser godis i lärarrummet, och man genast girigt tar två, och märker lite för sent att de är fyllda med mandelmassa? 

Ack, alla dessa livets besvikelser. (Man borde ju ha anat att godis på en måndag lät lite för bra för att vara sant)

Min son, diplomaten

E: Mamma, vad är detdär?

H: en flöjt

E: en fisk?

H: en flöjt

E: en fisk?

H: nä, det är en flöjt

E, tittar på mej en stund: Mamma, det är en flöjtfisk!

Emil-jag 1-0

Präktigheten

Känner mej som världens präktigaste då jag imorse, innan dagislämning, i samma veva som jag lockade håret, lagade mej medhavd lunchsallad med avokado, grillad paprika och stekt halloumi. Liksom, vad hände med slibbig färdigmat å en chokostång på tåget? 

Gissa prettopoängen då andra i tågvagnen öppnar hesepåsarna medan man själv packar upp hemgjord hälsosallad.

Bullsnack

Vi behöver tala om dehär berömda bloggbullarna, ni vet dom där som sku bli världens fluffigaste utan nånsomhelst effort? Inte för att det torde komma som nån överraskning för nån, men alltså mina blev stenhårda och äckliga? Men som vanligt ger jag ju inte mej i första taget, och skall pröva receptet på nytt och vara noggrann(are) med jästen och tempen och lägga i psyllium (stuff som gör glutenfria bullar bättre). Men att det skulle vara så himla enkelt att baka fluffbullar? Pfffft. What a joke!

Läslördagen

Gårdagen: dagen då jag läste en bok från pärm till pärm på en dag. När det senast hände? Kanske år 2002? 

Men ni vet, jättejättespännande deckare, när man inte vågar läsa vidare men inte vågar sluta heller. Och en deckare med ett tillfredsställande slut dessutom.

Så, ifall ni vill läsa jättespännande och lättläst bladvändare, läs Keplers Sandmannen. Huu.

Återkomsten

Heh, det var inte igår jag bloggade, nej. Det är helt enkelt för mycket på gång i livet, och det som är på gång är rätt tråkigt att blogga om. Men jag har bl.a. varit till Stockholm ett varv, vilket ju var überpiffigt på alla sätt. Under tiden har Emilius vuxit och blivit en ung man. Nånej, men med risk för att låta som en gammal tant: Gud så snabbt det går!
Emil, den lille busaren, har blivit nästan blöjfri, snackar oavbrutet (och ganska förståeligt) på finska, svenska och eget språk, kan en massa bokstäver, kan höger och vänster (nästan iaf), räkna till 10 på båda språken, sjunga en massa sånger och skoja och skämta. Kan själv är temat just nu och så kan han recitera Gonatt Alfons nästan helt och hållet. Däremot har han blivit lite kräsen med käket. Liksom; avokado-ja, vindruvor-ja, falafel-ja, dip-ja, brieost-ja och nåt dyrt bageribröd-ja. Samt kex o bullar såklart. Nästan allt annat: nej. Man ba vems barn är du egentligen? 

Uuh uuh, tuffast på Lojo ABC

Och, eftersom bloggen inte bara handlar om mitt begåvade barn, så bjuder jag en på en bild på det begåvade självet igår på jobbet.

uuh uuh, inte så jättetuff men bra ändå

Veckan som gick

Hade födelsedag i veckan. Det måste erkännas att det ju är rätt feelis att fylla år ändå. Trots siffran 34 och allt. Piffar onekligen upp en vanlig onsdag. Annat? Har shoppat, fixat och varit lite slö denhär veckan. Samt sett hela säsong 2 av House of cards.

Av olika veckor som gått hör denna till dom trevligare.

Uuh uuh zen. Definitivt ett ljus man ej sett på bloggar tidigare.

Därför vill jag sjunga att bruna ben är bra

Medan vårkänslorna spirar och gräsmattan gror så vackert grön på gården denna gråa februaridag tänker jag redan på sommarsolen. Om knappa två månader drar jag och Emil tillsammans med mina föräldrar till varmare breddgrader. Hur skönt? Bamseklubben, vi längtar!

Men var är Pina Coladan?

Lejonkungen

I vår kvällsrutin ingår nuförtiden boken God natt, Alfons Åberg. Ett sant mästerverk både om du frågar mej och min son. I boken letar Alfons pappa bl.a. efter lejon i garderoben. Detta har lett till en oerhörd lejonfascination och Emil går nu omkring och letar efter lejon precis överallt; i lådor, skåp och kastruller (helst med ficklampa då, som Alfons pappa). Så himla gulligt då. Speciellt som han inte verkar ha någon som helst koll på vad ett lejon kunde vara för nåt. Försökte visa honom några bilder på djuret i fråga men han bara skakade på huvudet och svarade allvarsamt Mamma, inte lejon. Sen sprang han in i sitt rum, kom ut med en penna, en docka, en leksaksskruvmejsel och ett vykort och utropade glatt Mamma, titta Lejon!! 

Emil 2 år, världens bästa unge.

För Internet trånar efter ett till inlägg om sömn

Barn och sömn; internets mest hatälskade ämne. Men jag funderar så det knakar. Och hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag till samma slutsats. Att jag är mycket osäker på rätt och fel i frågan. Jag kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete/känna mej lite misslyckad/känna lite olust inför det faktum att vårt barn inte sover i sin egen säng. Nånsin. Har vi varit för slappa föräldrar? Dåliga föräldrar? Är vår son otrygg? Har vi inte kunnat hjälpa honom rätt till bra sömn?
Däremot är vi nu inne i en period av den hittills bästa sömnen i Emils liv. Han kan vakna, han har mardrömmar ibland men det är ett lugnt läge. Han somnar snabbt tätt tätt intill, han sover tätt intill och han må ta upp all jäkla plats i sängen. Men han sover. Om han vaknar till är det bara kort och oplågsamt. Och han vill tanka närhet, helt klart. Vem kan nu neka sitt barn det? Och myset när vi vaknar på morgonen. Och vetskapen om att det finns värre synder inom föräldraskapsområdet än att samsova. Och känslan av att vara utvilad, hörni.
Men ändå... Ambivalensen ambivalensen.

Jag tänker sova som ett X hela natten. Med kudde.

Ponera att man har en 160 cm bred säng och att man själv delar den med en 87 cm lång typ. Hur i hela friden kan det då vara möjligt att man själv har tillgång till en ca 20 cms slice på ena kanten (utan kudde. obs obs!) medan den ca 87 cm långa typen tar upp hela jäkla sängen? Ponera sen att man nångång under nattens gång lägger märke till oaserna av ledigt utrymme bakom den lilla sovande hjälten och bestämmer sig för att emigrera till andra sidan. Man fullföljer sin plan och formligen vräker sig i allt utrymme man har till sitt förfogande och njuter trots att små fötter konstant sparkar en i ryggen. Tänk er sedan feelisen då man efter sina ca 2 minuter med utrymme plötsligt har en liten korv uppkurad tätt tätt intill, som har stulit ens kudde och täcke och man återigen finner sig på en ca 20 cm bred kant på andra sidan sängen. Upprepa förflyttningsproceduren ca 170 gånger/natt.

Ponera därefter hur jäkla skönt jag ska sova inatt då den lilla utrymmeshärskaren sover annorstädes.

Helt klart bästa alla hjärtans dags-gåvan.