Ett drömläge

Denna dag är en konvalescents drömläge, åtminstone vad gäller tv-utbudet: först Venla-budkavlen, sedan prinsbröllop, sedan Jukola-starten, där den egna prinsen öppnar lagets framfart mot framgång och ära.

Nästa år, ja då ska jag banne mig springa så jäkla hårt (och rätt på kartan) som aldrig förr. Uppladdningen börjar ju redan nu.

Är med andra ord upptagen precis hela dagen.

Robot moves

Alltså detta med att träna lite (för) sällan, och framförallt den obarmhärtiga träningsvärken som uppstår efteråt. Det är nåt skönt och lite rättvist med hela den grejen. Att man måste röra sig som en ålderstigen robot, som bevis på negligerad fysik. 

(Men allra mest gör det bara jäkligt ont)

Orienteringen - en succésaga

Okej, så vi måste behandla dethär med orienterandet.

Det hela började ju med att jag flyttade ihop med Sami, som nyligen hittat sig denna sportgren och följaktligen var (och är) vad man kunde kalla entusiastisk. Nåväl, jag höll mig ganska sval och betraktade denna sambons iver med ett småleende. Jag menar, det går säkert bra att gilla orientering också.
Efter lindriga påtryckningar, brandtal och ivrig kartuppvisning deltog jag i Folkhälsans prova på-kurs i höstas. Och sportgrenen i fråga visade sig ju vara helt dräglig ändå. Det är ju faktiskt ganska kul att springa runt i skog och mark. Eftersom grenen också är lite åt det akademiska hållet (man måste kunna tänka lite också när man springer runt i skog och mark) kan vi alltså inte dissa dethär helt.

I torsdags packade vi oss i familjebilen och åkte till Lojo för att delta i Prisma-rastit - ett evenemang som kombinerar nationella tävlingar med vanlig konditionsorientering. Jag var - and this is the understatement of the year - lite skeptisk, skräckslagen och samtidigt lite nyfiket ivrig på jippot. Vi började med att smågräla diskutera huruvida det är nödvändigt att gå igenom kartläsning, Emit, kompass och annat inför alla på stället, vilket övergick i nästan totalvägran från min sida. Efter lite diskussion var det dock no turning back och plötsligt stod vi i skogen med kartan i högsta hugg och Sami sa lycka till och tjoppade iväg (vi valde såklart olika banor).

Där stod jag och hade kort sagt en ganska vag aning om vartåt jag skulle börja springa. Valde den största stigen och trippade iväg. Efter en bit insåg jag att jag kanske nog var på rätt väg iallafall och utan att jag visste ordet av hade jag hittat kontroll nr ett. Jiihaa. Dethär var ju enkelt! Käckt och kaxigt satte jag av mot kontroll nr två men modet sjönk anefter att minuterna gick. Var fanns kontrolljäveln? Skogen var full med människor som svischade förbi i racerfart och jag kände mig som en i-di-ot. Det var hett och jävligt och en fluga surrade irriterande kring mej. Irrade utan mål och mening omkring och fattade till slut inte ens var jag var.

Raseriet inombords började torna upp och efter 40 minuters panikartat sökande var jag på vippen att ringa Sami för att a) skälla ut honom, b) kräva att han kom och hämtade mej genast och c) säga ett sanningens ord om vad jag ansåg om orientering och d) berätta exakt hur många gånger jag till jag tänkte försöka mej på fucking orientering (i stunder av skamsen panik är första lösningen givetvis alltid att bli arg på Sami.) Bidade (som tur) tiden lite medan jag tittade på alla duktiga skitorienterare som lyckligt sprang från kontroll till kontroll. Gick på måfå runtomkring och plötsligt stod jag öga mot öga med kontroll nr tre. Hallefrikkinluja.

I ett svagt ögonblick av positiv energi som kontroll tre hade fört med sig gav jag mig på att hitta kontroll 4. (Beslöt mig för att blankt strunta i kontroll nr två). Med karta, kompass och måttlig revanschilska raivade jag min väg till kontroll 4 och vips orienterade jag som värsta Minna Kauppi mej fram till alla 8 kontroller och fram till målet utan några som helst besvär.

Sinnessjukt nöjd över min fantastiska insats märkte jag att min jag fucking hatar orientering-känsla övergått i en Gu va kul orientering är!-feelis. Ombytlighet is my middle name.

Succésagan om min orienteringskarriär har bara börjat, har jag på känn. Men för alla er därute som tror att ni avskyr orientering: ni kanske misstar er! (ni hör den käckt ironiska tonen, va?)

En sorts Zen

Läsare med gott minne kan erinra sig om att jag en gång i vintras skrev om ett länkzen, eller mest om avsaknaden av ett dylikt. Idag då jag sprang min lilla runda insåg jag till min stora förvåning att jag visst uppnått ett slags zen med springandet. Inte sådär att det skulle ha känts på något vis skönt, lätt eller självklart, tvärtom var det för det mesta tungt och jävligt, men i något skede under vårvintern beslöt jag mej för att hålla länkandet totalt fritt från prestationskrav. Jag behöver inte bli bättre, jag behöver inte orka springa mer för varje gång och jag behöver ingen som helst morot i form av olika lopp eller ens personlig uppföljning av länktider. Jag springer för att jag tycker att det är skönt att lufta av mej, för att jag anser att man måste sporta i någon form, för att orka, och för att få äta en massa gott utan att se ut som en valross förklädd till människa. Högst antagligen blir man bättre/orkar mer då man springer mer, men det är ingen morot i sig för mej.
Detta prestationslösa springande, det har givit mig ett zen och det känns ganska fantastiskt, faktiskt.

Ganska far from Zen

Igår var jag åter ute i länkspåret. Jag vet, jag tänker samma som ni. Igen? Och i detdär vädret?! Och när jag sprang förbi de tre andra människorna som också av okänd anledning begett sig ut i snöstormen tänkte jag att de säkert tänker att jag är en såndär som måste springa, busväder till trots. Och den tanken gav mig tillräckligt med tillfredsställelse för att kunna fortsätta springa och med hedern någorlunda i behåll komma helskinnad hem (because I tell ya, länken var vad man kunde kalla lite tung).
Det vore onekligen tillfredsställande att vara en som måste springa. Det ironiska är ju att det enda som kan få mej att uppnå detta länkzen är att springa lite mera. Så det får bli mitt mål för år 2013 - att komma ens lite närmare zen.

Löparen

Igår var jag ute på en liten joggingrunda. Det var mkt mkt tungt och halt och mörkt och kallt. Det där med tungt kunde ju eventuellt avhjälpas med att fara ut och springa lite oftare än en gång på 5 månader.  De övriga rår inga goda krafter på.
Jag vill ännu understryka att jag, trots trötthet och matthet, istället för att se på tv for ut i länkspåret. Det händer ju liksom inte varje dag (obviously, med en frekvens på en gång/5 månader). Ibland undrar jag varifrån alla mina "goda idéer" kommer.

Sporten

Var ute och sprang en liten runda. Tänkte dö svettdöden. Som vanligt kände jag mej som en Olympisk mästarinna under länken. Sen kom jag hem och tittade lite på OS och blev återigen påmind om hur långt det är mellan mej och de olympiska sportarna. Nu är mina lår så svaga att det enda som kan få mej tillbaka på benen igen är mera vin från köket eller ost från kylskåpet.


Mvh,
Helt slut -80

Vin & Marimekko