Lyckligheten

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.  Så många gånger denna semester har vi fått haj fajva varann då vårt barn varit så himla bra/duktigt/härligt, ni vet. Och nej, skriver inte detta för att skryta eller för att försöka lyfta fram oss som bättre föräldrar eller vårt barn som bättre än andras. Skriver detta för att mitt modershjärta är just så fyllt av stolthet, lycka och glädje som bara ett modershjärta kan vara. (När man är mamma blir man mycket stolt över både mycket lite och mycket stort, har jag märkt).

När vi landade i Mumindalen igår lyste Emils ögon som förtrollade. Han gick all in och levde sig in i Mumindalens värld till 100 procent. Som förälder var det helt enkelt ett magiskt ögonblick. Vi blev helt stumma med Sami, vi hade inte förstått att Mumindalsresan skulle bli så himla fin för Emil. Det var inte bara "en i raden av kiva grejer man gör på semestern", det var Så.Mycket.Mer. Vi kände så stor lycka i hjärtat för att vi kunnat ge detta åt Emil, att det var helt överväldigande.

Och Emil då? Nämen han försvann i vimlet otaliga gånger då han fick syn på nån figur och ville kramas och diskutera med den. Inte ett kink, gnäll eller nåt, bara pur lycka. Han var en solskenspojke i himmelriket hela jäkla dagen. 10 minuter efter att bilen rullat ut från Nådendal somnade han med kartan över Mumindalen i ett hårt grepp pratandes om Sniff. Efter 1,5 h vaknade han, slog upp ögonen och frågade Mamma var var Hemulen riktigt då vi inte såg honom? 

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.

(Blir bildbomb nångång när jag är vid en dator)

Carpe Diem

Då vi hungriga, törstiga och trötta sitter i ett stekhett Frigiliana och just har beställt mat (resans by far bästa käk, Mums!) och fått in lite bröd och dricka på bordet. Och vi frågar barnet vad som varit det bästa med resan. Och barnet utan tvekan svarar Dethär brödet. 

Det är då vi fattar vad det innebär att leva i nuet.

Morgonstund har skrik och shopping i mund

Inledde denna onsdagsmorgon med att sitta på badrumsgolvet och bli slagen och lyssnandes till gallskrik. Orsak? För att dumma, dumma mamma tvingar barnet att klä av sej pyjamasbyxorna inför avfärd till dagis. I skrikets och slagens epicentrum övervägde jag faktiskt att låta ungen gå i pyjamas till dagis, men ändrade mej då jag erinrade mej dendär svenska artikeln om de förhatliga nyhjälplösa föräldrarna som inte har nånsom helst ordning, hyfs och pli på sina barn och som låter dem gå i just pyjamas till dagis. (Kom t.o.m. ihåg hur jag arrogant såg ner på dessa fullständigt värdelösa föräldrar som inte klarar av att uppfostra sina snorungar till goda, välklädda världsmedborgare. Tji fick jag, den här gången också.)
Efter mycken vånda kom vi oss till dagis, och väl hemkommen drack jag mitt morgonkaffe och tänkte surfa litelite på galna dagarnas nätsida. Men vid min svans, kaffet tänkte gå i vrångstrupen då jag märkte att emedan jag ägnat morgonen åt itkupotkuraivaren på badrumsgolvet hade andra människor dedikerat sin morgon åt att shoppa upp allt i nätbutiken. För kl 8.20 var allt jag var intresserad av slutsålt.
Ack, denna stränga, materialistiska värld, där barn ej får gå iklädda pyjamas och vuxna hetsshoppar innan solen ens gått upp*. Obs: ironi.



Obs: ingen kritik mot alla er som shoppat upp allt på webben, skulle jag ha fått välja skulle jag också mycket hellre ha shoppat än suttit på badrumsgolv och lyssnat på skrik.

Kontrollfreak? Jag?

Sak jag reflekterat över: min egen begränsning. Och nu är detta ej någon "jag är så himla dålig och otillräcklig"-sunkighet (den känslan kommer ju också på besök rätt ofta, men inte just i detta inlägg). Utan mer på ett helt allmänt reflekterande plan. Detta är heller på intet vis någon kritik riktad mot någon annan än möjligtvis mot mig själv (om ens det. Mest kanske det är en insikt och en öppning för förändring). På ett konstruktivt sätt. Om någon känner igen sig är det ju...bra? Nja, jag vet inte.

Såhär: Det är så attans mycket bråttom i vårt hus. Emil fick i ett tidigt skede stifta bekantskap med begreppet brådis. Och han anammade konceptet alldeles förträffligt snabbt. Då det är brådis har mamma inget som helst överseende med kink, gnäll, skoj, bus eller gråt. Och vi har ju för fanken jämt brådis. Till dagis (hinna till gröten!), till bussen (bussen väntar inte!), till jobbet, till butiken, till parken. Ja, all stans är det brådis. För att vi sen ska hinna hem och sen ska hinna äta och sen ska hinna sova. Varför? För att jag i mitt huvud har byggt upp det idealiska dagsschemat som alla blir så harmoniska av? Ja, jag vet inte. Scheman är ju också himla bra att ha.

Men jag har märkt att jag mår/skulle må bättre av att tumma lite på minutrarna, åtminstone ibland. Rita 10 minuter först om Emil så önskar rita istället för att städa/ordna tvätt/åka till butiken. Köra med bilarna i 15 minuter istället för att äta precis kl 17? I mitt huvud lägger jag upp oerhört detaljerade minutplaner, som egentligen stressar mig mera än vad de tillför. Och stressen när vi blir efter i schemat? Pfffft. I need therapy. Det blir en ond cirkel, där vi först hela tiden ska hinna med saker, vara rädda för att inte hinna, för att sedan vara irriterade då vi blir efter och slutligen irritera oss på att vi är irriterade över detta. Så oerhört begränsande för alla inblandade.

Och största begränsande faktor? Jag själv. Det är ju bara jag själv som sätter upp dessa tider och moment och bygger upp bilder på hur vi skall gå tillväga. Den som lider mest av detta? Jag själv. (och möjligtvis Emil och Sami lite grann) Jag tror ju att Emil varken är ett bättre eller sämre barn och varken har en nämnvärt bättre eller sämre barndom av detta. Däremot tror jag att jag själv kanske skulle vara en lite trevligare människa (och mamma) ifall jag skulle lösa på tyglarna ibland? Att själv vara den som begränsar sig själv och andra allra mest är inte precis en smickrande insikt, om vi säger så.

Så härmed ger jag mitt inre tidskontrollfreak tillåtelse att ta lite semester nu. Här finns definitivt övertidskompensation att ta ut.

Hur man vet att man gjort något rätt

Då man trött blickar ut över det hushålleliga förfallet och suckandes drar fram dammsugaråbäket för att uträtta veckans hushålleliga dåd och sonen börjar dansa en glädjedans.
Jeee, mamma dammsugaren! Emil vill också dammsuga, hurra hurraa! 
Och man lika trött stänger av eländet efter uträttat dåd och barnet börjar storgråta:
Mamma, vi dammsög ju inte under soffan! Snälla mammaaaAA, Emil VILL dammsuga under soffaaaan!! 
Nå, om du nu absolut insisterar så.

Det är i det skedet som man nöjt kan konstatera att något har gått rätt i uppfostransväg ändå, trots allt.

Nära intill

Igår kom åskan på en snabbvisit, vilket föranledde livrädd liten kille som panikartat hela natten klamrat sig fast vid mej. (Så himla svettigt att sova med nån i famnen i tider som dessa). Trots alla lampor tända, 15 sagor å sånger kunde mitt käraste gryn inte slappna av (o gnydde o grät å höll händerna för öronen just in case att det skulle börja åsksmälla igen). Då är det bara att inse att man som mamma behövs mera än man själv behöver sova. 

Förutspår en intesåpigg dag idag.

Alla dessa faser

Flerbarnsmammor småler i mjugg (och kanske alla andra med större kännedom om barn än vad jag har, vilket, let's face it, är typ alla ni människor där ute) men jag fattar ej helt vad som är på gång. Detdär med att under 3-åringar ej trotsar? Hmm, vet ej. Vårt sockersöta barn kinkar om typ Allt. Äta, nej, inte ääääta. Inte gå på pottan, neeeej absolut inte kläder på! Kläder påååååå nuuu! Inte sova!!! Nejnejnejnej, inte borsta tänder, inte leka inte sitta där blablabla. Vill INTE äta. Äta nuu, nej inte äta detdär, vill ha osvosv. Han sover som en kråka och allt är bara fel hela tiden. Starkare vilja får man leta efter. Man blir slut med mindre. Och ja, han får vara med och bestämma massor och välja många grejer och så.

Exempel: projekt borsta tänderna (!). Först neeej och vrål och skrik och spark. Sen, okej, du får bestämma vilka av dina mjukisdjur som ska tvätta tänderna. Och sen gå igenom hela högen och leka dockteater i 20 minuter och låtsasborsta och nejnej, inte så och överpedagogiska "nu är det du som får bestämma"-lekar. (För att kanske, kanske vinna "nu är det mammas tur att bestämma att du ska borsta tänderna. Zzznarrrrrk)

Utmattande fas, detta.

Sign. Trött innan jag ens vaknat

Bild på solskensbarn:

Uuh uuh Twister!

Om jag skämdes ögonen ur mej då jag kom på mej själv? Svar: Ja.

Vi pysslade påskpynt i helgen, min son och jag.
Exempel på dialog som utspelade sig:

Emil (efter 3 sekunder) : Färdig! Jee!
Jag (ser det lite slarviga resultatet): Nja, kanske du skulle vilja vara lite mer noggrann med färgen? Måla lite till...
Emil (bestämd, men glad): Nä! Färdig! Titta fint!
Jag (nervös och nästan svettig av att se att det inte kommit färg överallt): Mm. Men kanske du sku måla lite till SÅ DET BLIR JÄMNARE!?
...

Scen två:
Emil: Emil klipper! Jee, fint!
Jag: DU SKULLE INTE VILJA KLIPPA LITE RAKT OCH SÅ?
...

Om jag insåg att jag kanske var inne på "lite fel" spår med vårt pyssel? Svar: Ja.

Om jag försökte bättra mej idag vid vår pysselstund? Svar: Ja. (Men alltså svetten då det inte blir jämnt/rakt/som jag tänkt mej? Vi kanske måste tala lite om det nåt tag. )

(Om jag pysslade eget, omsorgsfullt och noggrant och jämnt pyssel då Emil sov? Svar: Ja.)

Rättvisemärkt

När det är lunchdags, man har klarat sig lugn och med livet i behåll genom itkupotkuraivaren i butiken, och solen skiner. Och man ger barnet en banan att mumsa på i kärran medan man själv (smyg)äter årets första uteglasspinne. Det är då man åter blir påmind om hur rättvist det är att just jag är vuxen och därmed får äta glass till lunch om jag vill. 

För Internet trånar efter ett till inlägg om sömn

Barn och sömn; internets mest hatälskade ämne. Men jag funderar så det knakar. Och hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag till samma slutsats. Att jag är mycket osäker på rätt och fel i frågan. Jag kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete/känna mej lite misslyckad/känna lite olust inför det faktum att vårt barn inte sover i sin egen säng. Nånsin. Har vi varit för slappa föräldrar? Dåliga föräldrar? Är vår son otrygg? Har vi inte kunnat hjälpa honom rätt till bra sömn?
Däremot är vi nu inne i en period av den hittills bästa sömnen i Emils liv. Han kan vakna, han har mardrömmar ibland men det är ett lugnt läge. Han somnar snabbt tätt tätt intill, han sover tätt intill och han må ta upp all jäkla plats i sängen. Men han sover. Om han vaknar till är det bara kort och oplågsamt. Och han vill tanka närhet, helt klart. Vem kan nu neka sitt barn det? Och myset när vi vaknar på morgonen. Och vetskapen om att det finns värre synder inom föräldraskapsområdet än att samsova. Och känslan av att vara utvilad, hörni.
Men ändå... Ambivalensen ambivalensen.

Jag tänker sova som ett X hela natten. Med kudde.

Ponera att man har en 160 cm bred säng och att man själv delar den med en 87 cm lång typ. Hur i hela friden kan det då vara möjligt att man själv har tillgång till en ca 20 cms slice på ena kanten (utan kudde. obs obs!) medan den ca 87 cm långa typen tar upp hela jäkla sängen? Ponera sen att man nångång under nattens gång lägger märke till oaserna av ledigt utrymme bakom den lilla sovande hjälten och bestämmer sig för att emigrera till andra sidan. Man fullföljer sin plan och formligen vräker sig i allt utrymme man har till sitt förfogande och njuter trots att små fötter konstant sparkar en i ryggen. Tänk er sedan feelisen då man efter sina ca 2 minuter med utrymme plötsligt har en liten korv uppkurad tätt tätt intill, som har stulit ens kudde och täcke och man återigen finner sig på en ca 20 cm bred kant på andra sidan sängen. Upprepa förflyttningsproceduren ca 170 gånger/natt.

Ponera därefter hur jäkla skönt jag ska sova inatt då den lilla utrymmeshärskaren sover annorstädes.

Helt klart bästa alla hjärtans dags-gåvan.

Moderskapet - de ständiga överraskningarnas territorium

Idag är det Halloween-maskerad på dagis. I god tid på förhand, dvs imorse kl 7.30, började jag sy Emils kostym. Det blev en svart cape av min en gammal kjol och en hatt av svart papper. Sen fick han klä sig i svart och använda skeletthandskar som Kalle Anka lämpligt nog skickat åt oss för ngn vecka sedan. Noteras bör att mina sömnadstalanger sträcker sig ungefär så långt som till att sy några raksömmar. Att räkna ut hur man syr en cape inklusive fastsättningsmekanism är således snudd på överkurs och på många sätt en övning i både tålamod och uthållighet.

Sömnadsprövningen gav dock ett gott resultat och jag var mycket nöjd med unge Emils maskeradkostym.

Och Emil då? Nä, men han ba Fuck that shit! I ain't putting no stupid cape on och vägrade iklä sig min skapelse och skrek och rev och bet mej istället (å andra sidan: vem behöver en Halloweenkostym om man i sitt naturliga jag beter sig skräckinjagande?). Kändes bra att jag stigit upp i ottan och
satt mej ner för att sy. 

Otacksamhet är världens lön.

(En kort stund lyckades jag få honom att klä sig i capen (hatten kom inte ens på fråga) och "stå stilla")

Love

Okej, hur mysig att vakna bredvid denna sjusovande tiger imorse? Hemma bäst är nog ingen myt.

-----

Kuka olisi uskonut että tiikerin vierestä herääminen olisi ollut näin ihanaa?

Morsdagsaktivitet

Mon Dieu en sån morsdag jag har haft. Så fin och så...aktiv. (och inte ett enda fotografi har vi tagit under dagen. så aktiva har vi varit)

Det hela började med en mysig familjekram i sängen. Eller okej, det hela började med att Emil vaknade 06.15 men jag fick honom argt att somna om till kl 08! Sen fick jag väldans fina presanger och sen blev det croissantfukost på det. Med kaffe ur favoritmuggen. (note to self: att servera barnet gröt medan man själv mumsar croissant: inte jättepopulärt om vi säger så. Croissant även till barnet hädanefter. Det var nämligen populärt.)

Sen läste jag lite bok (!) och därpå följde familjepromenad till Plantagen och jag fick välja morsdagsblomma. Det blev en trädgårdshortensia, för den som undrar. "Sku blomma så länge och vara lättskött." Jonå, om den hålls vid liv en vecka ska vi väl vara nöjda. Vita pelargoner blev det också, och sen var det dags för lunch (okej, mat åt barnet, munkar åt oss då barnet lurade).

Emil gick ut på lur och jag fick åter läsa bok. I ett svagt skede av sockerberoende hörde vi ett ostämt men ack så lockande ljud ifrån fjärran som vi bara inte kunde motstå. Vi tittade på varann, Samsan och jag, och var på en bråkdels sekund rörande eniga: (detta är beviset på hur lågt man kan sjunka): Vi köper glass från glassbilen! (som vanligt: inget ont mot glassbilen eller folk som handlar därifrån, men eftersom vi är på herkkulakko (som vi redan hade brutit tre gånger under helgen) kan detta nog med råge klassas som lågt) Euforiskt skuttade Samppan ut på gården och kom hem med massor av glass som vi mumsade medan Emil tittade avundsjukt och argt på oss. Eller om han var arg på oss eller på att sugröret inte hölls inne i hans trip är lite oklart, faktiskt. Helt nådig var glass/saftstunden dock inte.

Sen ringde jag min egen mor, planterade pelargoner i krukor, lagade köttbullar åt barnet, läste ut min bok, orienterade (!!) (vi ska så behandla detta i ett separat inlägg), badade bastu, underhöll grötvägrande barn, nattade övertrött barn och åt till sist en sen tumismiddag med Samsan (med urheiluruutu som det tredje hjulet dock) och drack ett glas vin till det.

Hörni, min familj: bästa familjen. Tack för bästa morsdagen.

Morsdagstjuvstart

Min son är en konstnär!

 Okej, så dethär med moderskapet har ju sina goda sidor också. Som att få delta i morsdagsfrulle på dagis, bli överräckt en ros och ett konstverk av sin son och sådär. (även om han var minst intressead av alla att ge sitt kort till sin mamma).

Han var också minst intresserad av alla att hans morsa skulle sticka iväg. De andra barnen grät hjärteskärande mamma pliis gå inte ännu, medan min son nonchalant ryckte på axlarna och sa whatever då jag försökte vinka ett kärleksfyllt hej hej, mamma går nu och sprang sen sin väg.

Jag var alldeles rörd redan av blotta tanken på att få gå på morsdagskaffe till dagis, sov oroligt och var för en gångs skull inte ett dugg irriterad på att Emil igen vaknade alldeles för tidigt.

Min son har kaverin!

Dessutom gick en av mina moderskapliga önskningar i uppfyllelse igår. Då jag hämtade Emil från dagis  kunde jag läsa på den dagliga hälsningslappen att Emil, för första gången, har haft kompisar på dagis. Hur tre stycken 1-åringar nu sen leker tillsammans är en tolkningsfråga, men ändå.


Av de tusentriljoner grejer jag kan sätta tid på att oroa mej för, är detta en av dem. Att Emil inte skall behöva vara ensam, utan få åtminstone en vän. Obetydlig grej för universum, gigantisk för Emil (och i dethär skedet främst för hans mamma).

Det överväldigande moderskapet

Hörni, dethär med moderskapet. Så himla uppochnerochhitochdit mest jämnt. Hela tiden nya insikter, nya lärdomar, nya aha-upplevelser, nya frustrationer. Under det senaste året har jag varit en känslomässig bomb nästan hela tiden, mycket just pga allt detta nya som levereras mig i fejset dygnet runt. Hela tiden ta ställning till nya saker som jag egentligen inte har en aning om men som plötsligt har blivit mitt ansvar.

För en som hade och har fruktansvärt lite förkunskaper om barn blir det på nåt sätt extra påtagligt med hur nytt allt är hela tiden. Vad ett barn äter, när ett barn äter och hur ofta och allt detdär med ammandet, när ska barnet börja äta själv?, grönsakspuréer och nyttig barnmat, hur man byter en blöja, blöjeksem, kakkakatastrofer, när börjar barnet själv meddela sina pottbehov?, klädstorlekar för barn: antingen köper jag kläder som passar när han fyller 4 eller sen passar dom bara två veckor innan de är för små, hur många par skor behöver en unge egentligen?, vetenskapen klä på ett barn: hur många lager ska man ha?, kurakläder och halare, och hur länge ska barnet ha napp egentligen? och hur ofta ska napparna kokas riktigt?, när man ska sluta med tuttflaska, dagis och allt vad det innebär, uppfostringsmetoder, dethär med det eviga nej-sägandet, alla sånger och cirkustrix man måste lära sej och ta till under kvällsgröten, logistiken! vem är var och när och barnvakter, olika utslag, magknip och annat hälsorelaterat, hur mycket mjölk ska en 1-åring få i sej?, hur man får ungen att öppna munnen för tandborstning och för att inte tala om allt sovrelaterat. Och alla införskaffningar sen! Vagnar och resevagnar och uv-skydd och uv-dräkter och bilstolar och sängar och möbler och leksaker och cykelstolar och cyklar.

Djiiisus, så det är så. mycket. Hela. Tiden! Ibland blir jag mäkta imponerad av mig själv och allt jag klarat av (istället för känslan av otillräcklighet, som verkar ha blivit ett normaltillstånd). Och fortfarande är mitt barn helt och glatt och skrattigt nästan jämnt och normal i utvecklingen.

Och allra mest överväldigande med allt detta: den gränslösa kärleken jag känner.

Varför allt tar sju gånger längre nuförtiden

Jag har planerat att flytta två korgar med kläder från plats a till plats b. Tar sisådär 15 minuter tänker ni. FEL.
Såhär: Vi tar oss till plats a, där hans kläder nu smidigt har förvarats. Sätter ner barnet på golvet och botaniserar ca 45 sekunder och tar  sedan en korg och planerar förflyttning till plats b. Under 45 sekunder har Emil droppat min hårborste i wc-byttan och dragit ut några handdukar ur skåpet. Vi sköljer hårborsten, viker in handdukarna och tänker åter försöka oss på flytt. Emil har under tiden också botaniserat i korgen, allt är på golvet. Vi plockar in sakerna i korgen. Emil har några plagg i handen, och jag har resten i korgen. Med unge+korg under armen stegar jag målmedvetet de där 8 metrarna till nästa rum. Emil strör såklart sina plagg på vägen.

Han vill ner och böka i kläderna. Fine. Mkt lättare att ordna utan barn under armen. Jag öppnar skåpet dit jag planerat överföra kläderna i korgen. Måste röja lite rum först. Emil goes bananas och river orgastiskt ut allt han kommer åt. Jag plockar in igen, Emil river ut. Jag plockar, Emil river. Snart inte jätterolig lek längre. Titta Emil, här är bilen! (patetiskt försök att avleda uppmärksamheten) Emil tittar på bilen 2 sekunder, sätter sedan in den i skåpet och stänger dörren. Jag öppnar, Emil stänger. Jag öppnar, Emil stänger. Titta bilen! Emil tar bilen, sätter den i klädkorgen, som fortfarande är halvfull (resten ligger utstrött på golvet). Bilen flyttar plats mellan skåpet och korgen och är i vägen hela tiden. (Såhär efteråt en dålig idé detdär med bilen.) Allt är en salig röra. Vad skulle vi ha och vad skulle vi föra på vinden? Ingen vet. Emil hittar en strumpa och intresserar sig för den ca 2 minuter. 2 sjukt effektiva minuter för min del, då jag röjer rum i skåpet, och börjar plocka in. Byxor på ett ställe, tröjor på ett annat osv. Emil märker min roliga lek och river ut allt. Jag går till vardagsrummet efter de kläder som ströddes ut tidigare. Emil har rivit ut allt ur skåpet och har till råga på allt kakkaminen.

Vi lämnar bombnedslaget och går för att byta blöja. Vi byter, tvättar och jag lägger ner Emil en sekund för att ta ner ett nytt blöjpaket. Emil drar ut kläder ur vår tvättkorg och lägger in dem i torkskåpet. Vi klär på blöjan och kläderna och börjar städa upp efter oss. Döfött. Jag för blöjan i roskis och erbjuder Emil lite vatten. Medan han dricker tänker jag lägga in smutskläderna i tvättkorgen. Emil har inte druckit, utan hällt ut vattnet på golvet. Vi torkar golvet och jag märker att vi får byta bort dyblöta kläder. Jeij, tillbaka i råddrummet. Vi botaniserar bland plaggen en stund. Jag måste kissa. Vänder ryggen de stackars minutrarna som det nu tar för en snabb kvinna att uträtta sitt behov och vips har Emil hämtat vattenflaskan från köket och sitter nu och droppar vatten in i klädskåpet. Jag ger honom Stockas gamla stamkundskatalog som han får sitta och riva sönder medan jag torkar upp och sorterar vått och torrt skilt för sej. (den ursprungliga sorteringen är long gone) Emil återvänder till mej (att riva stamkundskatalog är tydligen enbart roligt de gånger det är förbjudet), och vi fortsätter vår lek med att "städa" men jag är faktiskt lite snabbare än Emil denhär gången och vips, på 2,5 timmar är vi klara med projekt flytta två korgar med kläder från plats a till plats b.

Med en 1-åring tar allt ungefär jättemycket längre än normalt.

Puu-huust

Idag debuterade Emil som vaken konsertbesökare då han tyst och snällt satt och lyssnade på sin mammas fina Evivakör. Det bästa torde dock ha varit applåderna & snacksen han blev mutad med för att uppnå detta finbeteende.
Måste medge att jag var mer nervös för Emils uppförande än för mitt eget&körens uppträdande, men Emil uppförde sig alltså exemplariskt och kören sjöng som små änglar och jag drog en lättnadens suck när konserten äntligen var över.

Hälsningar,
mkt stolt mor & dirigent

Rekommendationsleken tvärtom

Vad jag INTE rekommenderar:
- fixa sej konsertklar tillsammans med ettåring.
Varför? Krämertuberburkartampongerhårspännentrosskyddtoapapperhanddukar över hela badrumsgolvet och kontaktlinserhårborstekrämtub i toan*. Tillexempel.


*ok, medges att toalocket uppe var ett rookie mistake från min sida

Fråga bloggen om hjälp

Vetni, jag lever i tider av oro. Man kanske kunde tro att mitt liv är ett enda stort hakuna matata,  vilket det ju faktiskt ibland är, men däremellan funderar jag väldigt mycket över dethär med barnvakt. Jag känner våldsam ångest över att ibland/ofta (beroende på vem man frågar) vara i behov av barnvakt. Emil är nu 8 månader och ett väldigt tacksamt skötobjekt, eftersom han mestadels är nöjd, glad och gosig, men varje gång jag måste boka in barnvakt har jag såna samvetskval att det gör fysiskt ont i själen och jag känner mej som en svikande mor som bara skiter i mitt barn. Och trots att jag ju fattar att så inte är fallet lyckas jag ändå inte rationalisera bort känslan av oduglighet. 

I denhär frågan är vi också av olika åsikt med Samsan, som inte tycker att det är en så stor grej att vi behöver barnvakt nu som då. Han försöker övertyga mej om att vi inte blir sämre föräldrar trots att vi har jobb och egna fritidsintressen som med jämna mellanrum kräver att nån passar vår son. Men hörni, hur gör man egentligen? Hur ska man tänka? Är det okej att behöva barnvakt 1-2 gånger i veckan för en  8-månaders bebis? Tacksam för svar.

Mvh,

nojig mamma -80