Carpe Diem

Då vi hungriga, törstiga och trötta sitter i ett stekhett Frigiliana och just har beställt mat (resans by far bästa käk, Mums!) och fått in lite bröd och dricka på bordet. Och vi frågar barnet vad som varit det bästa med resan. Och barnet utan tvekan svarar Dethär brödet. 

Det är då vi fattar vad det innebär att leva i nuet.

Våndan och allt det där

Ibland slås jag av en förlamande ångest över världsalltets grymhet. Och då tänker jag mest på allt det som ligger närmare till hands. Mobbning, kränkningar, rattfyllon som kör över barn, pedofiler som jobbar med barn eller barns hobbyverksamhet, droger på skolgården... Ja, tanken skenar (och då har jag inte ens börjat tänka på fattigdom, hungersnöd, krig och tanken på att vara på flykt från sitt hem, sitt land, ännu). Jag vill, likt Malin, flytta till en skogsgrotta med min familj och skydda mitt barn från all denna grymhet. I en skog där barn får vara barn, människor får vara sig själva och alla är snälla med varandra.

Att man kommer levande, stark och någorlunda hel genom livet är ett mirakel.

Bäst att tänka på trevlig middag med finaste vännerna ikväll, Gran Canaria om tre veckor och Ruka om nån månad istället. Myset med busungen som vill sova tätt intill och alla de roliga grejerna vi gör med vår familj. Sådärja, känns genast lite bättre.

Juletid

December bara svischade förbi, hann ju inte ens blogga. Plötsligt var det julafton med pulkbacke, julbastu, massa god mat och julklappar. Att få se de tindrande barnaögonen, det är nåt alldeles speciellt med det.

December då? Var en bra månad, om än lite stressig. Nådde nåtslags Carpe diem-tillstånd som ej har velat lägga sig och har försökt karpa dagarna så gott det nu går. Fortfarande känner jag stor tacksamhet över att få leva detta jordeliv här och nu. 

"Och jag vet att dom som har lämnat oss har förstått att vi är

liksom fladdrande lågor så länge vi är här."

Medelst denna strof ur Koppången säger jag härmed God Jul.

Kära lilla krumelur

låt dej aldrig bliva stur.

Ja se Pippi Långstrump, hon visste vad hon talade om. Härom kvällen, vid läggdags, då jag i vanlig ordning pajade barnet, pussade och sade mamma tycker om dej, tittade Emil på mej med sina blå ögon. Och svarade vetdu mamma, jag tycker också om mej. Jag e fin!

Käraste barn, må den känslan aldrig aldrig nånsin ge vika.

Det som blir kvar efteråt

Detta med att visionera, planera, öva, öva, öva, planera lite till och öva ännu mer och sedan få genomföra sin vision och förverkliga konserter och drömmar. Fan va coolt alltså. 

Postkonsertsentimentaliteten som slår till är snudd på obarmhärtig. Då man inte kan beskriva i ord tacksamheten över så mycket. Då man blir nästan förlamande ödmjuk över all brahet runt omkring en. Engagemang, personliga satsningar, gemensamma satsningar och det oerhörda i stt få ledsaga andra till att följa sitt eget hjärta. Jag tror det är ganska unikt på jobbfronten, faktiskt. 

Exaudio och Circus Helsinki, ni förverkligade min vision och min dröm tillsammans med mej på ett fantastiskt sätt. 

Kontrollfreak? Jag?

Sak jag reflekterat över: min egen begränsning. Och nu är detta ej någon "jag är så himla dålig och otillräcklig"-sunkighet (den känslan kommer ju också på besök rätt ofta, men inte just i detta inlägg). Utan mer på ett helt allmänt reflekterande plan. Detta är heller på intet vis någon kritik riktad mot någon annan än möjligtvis mot mig själv (om ens det. Mest kanske det är en insikt och en öppning för förändring). På ett konstruktivt sätt. Om någon känner igen sig är det ju...bra? Nja, jag vet inte.

Såhär: Det är så attans mycket bråttom i vårt hus. Emil fick i ett tidigt skede stifta bekantskap med begreppet brådis. Och han anammade konceptet alldeles förträffligt snabbt. Då det är brådis har mamma inget som helst överseende med kink, gnäll, skoj, bus eller gråt. Och vi har ju för fanken jämt brådis. Till dagis (hinna till gröten!), till bussen (bussen väntar inte!), till jobbet, till butiken, till parken. Ja, all stans är det brådis. För att vi sen ska hinna hem och sen ska hinna äta och sen ska hinna sova. Varför? För att jag i mitt huvud har byggt upp det idealiska dagsschemat som alla blir så harmoniska av? Ja, jag vet inte. Scheman är ju också himla bra att ha.

Men jag har märkt att jag mår/skulle må bättre av att tumma lite på minutrarna, åtminstone ibland. Rita 10 minuter först om Emil så önskar rita istället för att städa/ordna tvätt/åka till butiken. Köra med bilarna i 15 minuter istället för att äta precis kl 17? I mitt huvud lägger jag upp oerhört detaljerade minutplaner, som egentligen stressar mig mera än vad de tillför. Och stressen när vi blir efter i schemat? Pfffft. I need therapy. Det blir en ond cirkel, där vi först hela tiden ska hinna med saker, vara rädda för att inte hinna, för att sedan vara irriterade då vi blir efter och slutligen irritera oss på att vi är irriterade över detta. Så oerhört begränsande för alla inblandade.

Och största begränsande faktor? Jag själv. Det är ju bara jag själv som sätter upp dessa tider och moment och bygger upp bilder på hur vi skall gå tillväga. Den som lider mest av detta? Jag själv. (och möjligtvis Emil och Sami lite grann) Jag tror ju att Emil varken är ett bättre eller sämre barn och varken har en nämnvärt bättre eller sämre barndom av detta. Däremot tror jag att jag själv kanske skulle vara en lite trevligare människa (och mamma) ifall jag skulle lösa på tyglarna ibland? Att själv vara den som begränsar sig själv och andra allra mest är inte precis en smickrande insikt, om vi säger så.

Så härmed ger jag mitt inre tidskontrollfreak tillåtelse att ta lite semester nu. Här finns definitivt övertidskompensation att ta ut.

Början och slut

Får avsluta veckan med att inleda något nytt. Energi och glädje är sannerligen nyckelord i mitt liv. 

Salt söndag

Trots att söndagens ursprungligen designades för vila och ro drar jag denna dag återigen till saltgruvan. Vi tar väl lite Pinspiration på det då.

I'm a survivor*

Eftersom mitt liv har övergått från smooth sailing till en jävla stormvind där varje dag mer eller mindre handlar om att överleva är ju varje dag vid liv en vinst. Jag överlevde gårdagen som rödhårig OCH förkyld utan desto värre problem och nu överlever jag i soffan genom Pinterest.

Hej livet.

*poäng!

Livsinspiration

Två grejer jag har tänkt på idag:

Måndagsvisdom

Såhär en måndag i bussen på väg hem efter en 13h arbetsdag är det lämpligt att grunna över vad poängen med jobbet egentligen är. Och just idag är det bara att konstatera att en av poängerna med just mitt jobb är att se till att alla jag möter får beröm. Ung, gammal, nybörjare och mera garvad; alla vill få höra lite beröm. Och att en mörk novemberdag få ge det, och mena det, är ju verkligen himla fint. Bra jobb jag har va?

En (fantastisk) tanke bara

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Ur Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Domdär brösten

Men hörni, denhär bröstdiskussionen, va? Är den inte lite onödigt svartvit? Det kan väl ändå inte vara så enkelt som att naturligt=bra och fejk=dåligt? Att vara någons fru skriver bra (och långt) om dethär och det får sammanfatta ungefär det som jag tycker. Alla är vi trasiga och ihopklistrade om vartannat och hur vi lappar oss är vår ensak och huvudsaken är väl att det finns alternativ?

För att livet inte enbart skall vara kroppsligt skall jag spendera dagen tillsammans med Erik Bergmans musik. (Jag har dessutom på känn att mitt liv nog hinner handla om bröst alldeles tillräckligt om några månader.)

Livets lott

Det hela började oskyldigt för några veckor sedan. Min kör var på turné till Vasa och jag gjorde klassikern "köpa tuliainen på hemvägen", dvs på Seinäjoki tågstation. Alla undrar vad man kan hitta för trevlig där, om inte en Ässä-lott. Lotten var en hit även om vinsten var skral. Nästa Vasa-resa följde samma mönster och jag valde omsorgsfullt en Ässä-lott i R-kiosken på Seinäjoki tågstation. Försökte försiktigt skämta i kiosken om en eventuell vinst, men kvinnan var uppenbarligen inte på skämthumör och fräste priset åt mej och tittade på mej med en blick av stål. Men stoppa pressarna: det var en riktig vinstlott! 10 euro! Jubel och fanfarer!   I några dagar bidade vi vår lycka - man har ju läst på Iltalehti och Expressen om människorna som har sina vinster liggandes hemma hur länge som helst pga rädslan för att livet så drastiskt ska ändras i samband med att man löser ut sin vinst, och i ett svagt ögonblick kanske vi funderade på samma sak. I måndags beslöt vi oss dock för att inlösa vinsten i kvarterets R-kiosk, eftersom risken för stor förändring ändå inte var särskilt föreliggande. Samtidigt passade vi på att lösa ut Lotto-vinsten på 10 cent. För Ässä-lottsvinsten var beslutet att göra en investering i nya lotter självklart, medan Lotto-vinsten var såpass modest att vi upplevde det klokast att ta ut den i regelrätta pengar. 

Samma kväll, och veckan (okej, veckorna) innan hade vi noggrannt kalkylerat hit och dit gällande eventuella bostads-/huslån. Vi har bollat med summor, övervägt, räknat och tänkt. (för den oinvigde kan jag avslöja att bostads-&huspriser i huvudstadsregionen inte hör till de lägsta kategorierna) Vi har snackat stora summor. Därför fann vi det extra lustigt i R-kiosken då vi löste in våra vinststålar. Vi skrattade så vi kiknade då tjejen hade mage att ge vår Lotto-vinst på 10 cent i landets minsta valör, två 5-centare. Mindre än så kan väl vinsten knappast bli. Dessutom satt i relation till de många många hundratusen euros lån som vi har kalkylerat avochan med kändes det extremt komiskt med en vinst på 10 cent. Tjejen bakom disken såg dock gravallvarlig ut och såg inte alls ironin i detta. Vi fortsatte att skratta och skämta om lotterna, men tjejen rörde inte en min. Inte ens nånting som kan liknas vid ett leende fick hon fram. Eftersom mina fingrar gången innan visat sig vara magic fingers valde vi att igen låta dessa rare babies välja ut nya lotter.  Tjejen tog motvilligt fram häftet med lotter och då vi försökte skämta nåt med henne om vilka lotter som månne kan vara vinnande ryckte hon ointresserat på axlarna och svarade med is i blicken en tiedä. Vi började nästan skämmas för att vi hade så roligt åt lott-rumban, men gick ändå skrattande hem tillbaka för att skrapa fram 3 euro i vinst. Hur vi ska investera pengarna är ännu oklart, men det lutar just nu åt att köpa en ny lott. Måste dock minnas att inte le, skratta eller ha det roligt då vi går till ärrän nästa gång. 

Min tro

Dag 9: Vad jag tror på

Jag tror på Godhet. Jag tror man skall behandla och bemöta människor såsom man själv vill bli behandlad och bemött. Jag tror på Medmänsklighet och Empati. Nånslags karma. Att Göra Gott gör gott.

Friends

Håhååjajaa, denhär listan ger mej gråa hår. Gårdagens inlägg blir dagens.

Dag 7: Min bästa vän

Nu är det ju så, att jag inte har bara en bästa vän, utan två. Så dethär inlägget handlar om dem. Och om vänskap i allmänhet. Vänskap är ett livsvillkor. Det bästa med mina bästa vänner är att de är världens bästa bästa vänner. Med risk för att kanske bli väldigt cheesy här, så är de ju fantastiska kvinnor; kloka, snälla, vackra, roliga, omtänksamma och allt detdär som de flesta bästa vänner är. Att dessa kvinnor är just mina bästa vänner är för att vi delar nåt och har nåt gemensamt.
Vi har delat mycket - det har minsann varit tider då vi har knackat runt och menat bä, utforskat restaurangbakgårdar och roskisområden i främmande länder i gryningen eller sett på 11 tv-avsnitt på en kväll, åkt cykeltaxin och varit trötta och pigga om vartannat. Vi har sett varann då vi har varit vårt vackraste och kanske vårt fulaste; i balklänningar, pyjamasar och chipskostymer. Vi har bjudit varann på mer och mindre kulinariska mästerverk, skrattat åt varandras bättre och sämre skämt, ältat, ältat och ältat saker, givit varann komplimanger, stöttat även mindre genomtänkta val och ibland kanske blundat för dammråttor och rådd. Vi har varit i varandras vanliga vardagsliv. Vi har delat mycket.
Vänskap är vetskapen om delade skratt, stöd och stunder. Vänskap är då människor stannar kvar, trots att saker och ting inte blev som man tänkt sej. Men vänskap är också viljan att välja dessa människor om och om igen. Trots meningsskiljaktigheter, misstag och tillkortakommanden, både de egna och den andras. Vänskap är att välja att dela nya stunder, nya minnen och nya skratt.
Och jag väljer Er ♥.

The Big L

Världens sämsta bloggare här hej. Väldigt pinigt att inte följa listan.

Dag 5: Min definition av Kärlek

Jag har ett ambivalent förhållande till kärleken. Å ena sidan: störst av allt är Kärleken. Kärleken som besegrar allt, som gör oss Lyckliga och Hela. Kärleken som kan vara romantisk, storslagen, vardaglig och småskalig på samma gång. Kärleken, som kan vara både en känsla och en handling. Kärleken som ändrar skepnad med tiden, den djupa och den ytliga, den stora och den lilla. Vänskapen. Den älskande. Passionen som gör dig yr och tryggheten som gör dig lugn. Kärleken som respekterar och kärleken som behåller din integritet och din person. Kärleken som accepterar och förlåter. Kärleken som är ett komplement till den du är. Kärleken som bär dig och gör dig till en bättre människa. Kärleken när den är som bäst för mig.
Å andra sidan: Kärleken som tar ett stryptag om din hals och ger dig andnöd: är du Lycklig? Älskar du verkligen? Kärleken som bara ryms in i ett visst, förutbestämt mått. Som ger social status. Kärleken som blir ett måste för ett lyckligt liv. Tvåsamhetstvånget. Det panikartade sökandet efter Den Rätta. Den rätta, som det inte räcker med att Du älskar, utan som alla kring dig också måste älska. Den Rätta som också bara ryms in i ett visst, förutbestämt mått. Ett mått som du inte själv får forma, som nån annan redan har format för dig. För Alla måste älska.

Eller okej, Kärleken i sig har jag inget emot och kanske inte heller ett ambivalent förhållande till. Det är mina, våra, Allas tankar och åsikter om och definitioner av Kärleken som gör mig stressad. Alla måste älska Kärleken. Ett tvång som får mej att vilja ta avstånd från den. Jag vill inte definiera kärleken. För den definitionen förändras hela tiden. Kärleken är föränderlig i tid och från person till person. Mellan olika människor. Kärleken är olika.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Det har varit dött här på bloggen. Orsakerna har varit samtidigt många och samtidigt få, men I think it's safe to say att de senaste två veckorna har varit de märkligaste i mitt liv. Två veckor känns som några månader. Trots allt det hemska har jag också fått uppleva så fina stunder att jag helt enkelt börjat fundera om det iallafall finns en mening med saker som händer. Vissa känslor och vissa vänskapsband dör aldrig, de bara ändrar skepnad med tiden. Men de följer med. Troget. Och med skyddsnät i beredskap ifall man vacklar eller faller eller helt enkelt bara behöver bäras en bit. Med humor och skämt. Inside-juttun och blickar. Allvarliga konversationer. Eller med ett oväntat paket knäckebröd. MSN. En post-it lapp. Kramar. En hand på ditt huvud. En hälsning på fejan. Roliga kort. Musik. Musikdiskussioner. Logik och intuition. Sällskap. Som står ut fast det inte blev som man tänkt sig. Vetskapen om att det inte försvinner gör att jag kan andas igen. Och kanske tillochmed blogga lite.

Mein kampf

Jag undrar varför allt ska vara en sån jävla kamp hela tiden? Är det inte jobbet, så är det livet. Och vikten och kläderna och håret. Och finnarna i fejset. Och pengarna och sakerna man vill ha. För att inte tala om kärleken. Och städandet och tvättandet. Och så sig själv så där allmänt.

Ibland skulle jag faktiskt vilja dra åt helvete. Eller alternativt dricka en flaska rödvin. (fast det går ju inte, pga vikten och jobbet och hälsan och huden och fräschören, som man ju ska kämpa med).

Vad är mera pinsamt?

1) att vara den som glömt att låsa toalettdörren på tåget
2) att vara den som öppnar dörren*




*jag var den som öppnade dörren