Att skapa kultur

Här sitter vi och leker, mina kollegor och jag. År av studier, år av arbetserfarenhet samlat till en samling färggranna lappar i en rad. Och såklart går det bra att skämta friskt om detta, men faktum kvarstår. Dessa lappar inrymmer ett relativt stort mått kunnande och kompetens. Många (i samhället) kanske tänker att konserter bara är en rad (bra) låtar efter varandra. Och det är ju inte helt fel tänkt. Men jag vågar ändå påstå att den raden låtar inte föds ur intet. Det behövs verkligen ett visst mått mångsidigt kunnande för att få till den rätta lottoraden. Framförallt vill jag påstå att jag verkligen njuter av att få jobba fram den raden med de personer som satt hemma på vårt vardagsrumsgolv och pratade och radade ut lappar och kom med smarta, roliga, dåliga, insiktsfulla och inlyssnande kommentarer kring hur vi riktigt ska göra.

Lappinfernot gjorde mig givetsvis helt slut (inget skämt. Det är så mycket mer betungande att rada färgglada lappar på ett golv än en kanske skulle kunna tro). Så nu tar jag igen mig hos frissan. För let's face it, man tänker ju så mycket bättre i snyggt hår.

Vissa vinterbadar på sommaren

Sista morgonen på denna semesteretapp. Jag stod där på bryggan och blickade ner över det iskalla vattnet. Sen plötsligt så bara gjorde jag det: jag tog ett morgondopp. Gick ner för stegen, ner i det iskalla. Och så doppade jag hela kroppen. Var stolt och kände mig uppfriskad, så där som jag tänker mig att vinterbadare gör. 

Det var 18 grader i vattnet den 17 juli.

Jag upprepar: konstig sommar, detta.

Semesterfirare som tackar för sig:

Tjena och ett avslöjande

Det har ju blivit lite glest med bloggandet, det har det ju. En har helt enkelt inte orkat skriva, redogöra, berätta om upptåg och äventyr. Men kanske det blir bättring? Ingen vet.

Men jag känner ändå ett mycket starkt behov av att dela med mej till omvärlden av följande revolutionerande fakta, som jag har på känn att alla gått och väntat på: Jag har deklarerat, i god tid över 12 h innan sista minuten. Ibland förändras en människa. Det är tydligen helt oundvikligt.

Vi kör med omotiverade bilder på detta, så att dethär inte ska vara universums allra tråkigaste blogg (bara typ nästtråkigast):

uuh uuh, jag är så vacker på vappen

uuh uuh jag är så sportig på vappen

Landningen

Att april skulle bli stressig hade jag räknat med. Jag trodde jag var förberedd. Såhär efteråt kan jag lugnt konstatera att det kanske var lika bra att inte veta helt vad som väntade. För även om det har varit sjukt roligt, inspirerande, skrattigt, lyckat och härligt så har det varit så otroligt tungt. 

Nu måste planen vara att samla kraft, lyssna efter min intuition, min egen röst och vad jag vill. För mina krafter är tydligen inte outsinliga.

Började såhär lagom bra med att dricka rosé och äta sparris denna regniga måndag. Härifrån mot något nytt, nygammalt eller mot samma vanliga. Ingen vet. 

Ord som kommer ur min mun

När man enigt tänker att ursprungsplanen är "vi gör nåt enkelt, va?" Och den i nästa sekund mutetar till borde vi byta lite instrument? Om du först spelar lite fiol, för att sen bli om vi sen sku spela lite fyrhändigt piano och improvisera lite också och sen köra sångduett? För att avslutningsvis få höra mej själv säga jag kunde ju också spela lite gitarr! Ööh, SINCE WHEN?

Mycket förvirrande. Av alla instrument jag inte kan var det ju skönt att jag valde ett som jag åtminstone nångång har kunnat lite.

Blir i sanning ett intressant uppträdande imorgon.

Mvh,

Tränar gitarr så fingrarna blöder

Att sova eller inte sova

Häromdagen var jag på Operan. Jag var mycket ivrig, men det visade sig snabbt att jag var ganska trött och musiken var ganska sömninbjudande. Vet inte hur mycket jag täcks skriva att jag egentligen sov under den sammanlagt 3 timmar 20 minuter långa föreställningen, men om vi nöjer oss med att konstatera ...en del. Ehum. *Är intresserad musiknörd*

Men det var liksom bäddat för en vilostund. Långsam impressionistisk musik, inte en enda aria (vi ba what?) utan mer likt ett enda långt 1,5 timmars recitativ i dunkel belysning. Efter pausen beslöt jag mej för att vara lite pigg, för nu skulle det bli action då huvudrollerna skulle dö och alla vet ju att det brukar vara operans höjdpunkt. Men tja, även döden visade sig vara tyst och långsam i denna opera och jag måste medge att jag slumrade till under den hundra år långa andra akten också, eftersom allt bara var en lång lång upptakt till ett långsamt tyst döende (som iofs var bland de snyggaste, vackraste och estetiskt mest tilltalande dödar (?) jag sett på opera).

Nå, ingen är särskilt förvånad; jag brukar ha för vana att ta tillfället i akt då jag en gång kommer mig iväg på kulturella evenemang och sova en liten stund. Jag log dock lite i mjugg då jag tillsammans med mitt vanligtvis mycket vakna sällskap diskuterade intrigen efter akt 1 och vi hade lite olika uppfattning om vad det egentligen handlade om. (jag undrar om inte sällskapet i smyg sov en liten stund hon med) Det visade sig att jag kanske uppfattat mer rätt än hon ändå, och då sov jag ja, en del, under första akten. Ibland räcker det tydligen med att vara selektivt vaken.

Man ska aldrig säga aldrig

För nån helg sen drog jag med familjen på campingtur. Japp, tält och sovsäckar och hela köret. Grillade korv, njöt av naturen, kokade kaffe med trangian och detdär, ni vet. Vildmarksliv då man sover på tunntunna liggunderlag och sju kottar i svanken och och myggor som inar och det är hett i sovsäcken och kallt om nästippen och trångt i tältet. Och mitt bland detdär hör man sig själv med hög röst säga Oj så kiva vi har det. Det är about då man fattar att man aldrig ska säga aldrig. *i väntan på nästa års tälttur*

Vissa gillade vattnet...

...andra gillade att ta selfies.

uuh uuh det är så kul i tält

uuh uuh Noux!!

Sommarstressen

Nä hörni, det är inte okej att behöva jobba under heta sommardagar som dessa. Jag upprepar: inte okej.
Trots att jag redan förra sommaren bestämde mej för att bli-brun-hetsen tillhör föregående decennier och nu skall vara ett minne blott, kan jag inte styra denna sommarstress som uppstår då det är fint ute och jag behöver sköta grejer inne. För att råda bot på detta har jag idag således utfärdat undantagstillstånd och jobbar ute i bikini.

Att förena nytta (bli brun) med nöje (jobba) kanske blir sommarens nya trend.

Diskussionen

Han (entusiastiskt): Vet du vad som sku vara jättekul?
Jag (förväntansfullt): nå? (tänker mej resa till NY/södern/jorden runt, fara till IKEA, gå på teater, shoppa skor, gå på bio, fara till nån sandstrand och lata oss, äta glass, fara till Högholmen, gå på spa, köpa ny soffa...)
Han (med glittrande blå ögon): Om vi sku fara å tälta hela familjen, t.ex. till Noux!
* tystnad *
Jag (glittrande ögon not so much): Eh, VA?
*tystnad*
Asså ibland känner jag ju att vi är väldigt väldigt olika, han och jag.

                           Source: annetaintor.com via Hanna on Pinterest

Man är ju en snäll flickvän

Det är man ju.* 

Uuh uuh Zlaaaatan!

*Det är tydligen nåt fotbollsevent i Ukraina dit man måste resa om man är fotbollsmänniska. Och då måste man ju få reselektyr. 

Man är sig själv trogen

Deadline imorgon och jag har precis börjat skriva. Det kunde ju vara värre, typ deadline idag och jag börjar skriva imorgon. Men iallafall. Preggers or not, vissa saker ändras inte. Nog fan är det konstiga tider.

Kärlekslivets fröjder

Utan att bli allt för privat eller gå in på alldeles för kinkyga detaljer, så kan jag ju avslöja att jag har en het romans på gång. Med internet. Jag älskar internet. Mitt liv vore alldeles tomt och tråkigt om inte internet fanns. Jag har på känn att vi kommer att leva resten av livet tillsammans.

The rythm

Jag har inlett det nya året med att vända uppochner på min dygnsrytm. Så nuförtiden blir jag trött kl elva på kvällen och stiger upp kl sju på morgonen (det gjorde jag senaste typ år 1998). Så störande. Mycket roligare att sova länge och få vara uppe på natten.

Tisdagstur

Min dåliga måndagskarma var som bortblåst igår; alla färdmedel fungerade smärtfritt och jag uträttade ett och annat under dagens lopp. Härliga tider minsann.
Idag är det min turdag. Jag har varit på en tur i stan och i första bästa butik råkade jag få hem ett par jeans, två skjortor och en tröja. Fast jag egentligen bara sku ha ett läppstift. Med shopping för över 100-lappen kunde jag inte för mitt liv motivera varför jag skulle slösa 7 euro på ett läppstift, jag menar, rena rama rånet detdär. Man är ju inte gjord av cäsh heller.

Uuh uuh jag har sååå hotta killer legs i mina nya farmare.

Tycker inte ni också att det är viktigt med bra bildkvalitet på bloggen?*

*kolla in den sjukt koncentrerade minen då man ska försöka hållas i dendär ställningen i minst 3 sekunder. jag är en akrobat utan like.

Vad tycks?

En klassiker gör comeback

Inledde min första egentliga arbetsvecka med att ordna om våra DVDn. Det börjar bra dethär.

Man känner sig sexy

Robert: Uj. Nu e dina ögon röda. Man ser typ inget vitt. Dina ögonvitor ser ut som tandkött.

Arbetsnarkomanen säger moi!

Det har varit hårda tider nu. Eller egentligen har det varit fantastiska tider. Faktiskt. Pressa dej själv, överträffa dej själv (och mej och Lina) eller åk hem. Hårda bud för dagens ungdom minsann. Man vet att man är arbetsnarkoman då de bästa tiderna är tider med minst 14 timmars arbetsdagar. Fyllda av hysteriska skratt åt än det ena och än det andra. Det kan vara vapen, tigerdräkter och små shorts, fula scenminer, dåliga skämt och självironi. Eller nåt helt annat. Men jag kan mig icke erinra när jag senast skulle ha skrattat såhär mycket. Har ni andra såna jobb där ni får skratta så ni kiknar på arbetstid mest hela tiden? Nä, tänkte väl det. Men så har ni inte heller mina kollegor ♥. Eller mina elever ♥. Eller mitt jobb ♥.
Här kan ni läsa om våra bravader. Fast dethär är den officiella, prydliga och snälla pedagogversionen. Om ni är intresserade av den snuskiga sanningen kan ni fråga mej privat.
Och även jag har lärt mej (många) saker denna vecka. Bland annat att bara den som är ödmjuk kan skämta om det.

Om att ställa upp för sin nästa

Det är viktigt att ställa upp för folk i sin närhet. Under midsommaren har jag känt mej extra givmild på denhär punkten, och funnits där för viktiga människor i mitt liv. Jag kan varmt rekommendera er alla att ta er en funderare på hur viktiga just dina prioriteringar är och hur just du kan hjälpa din nästa. Bl.a. följande har jag erbjudit mig att göra/meddelat att jag kan tänka mej att ställa upp på:

- resa till London med mamma och pappa. Tycker det är självklart att jag ställer upp i dylika fall, då ordet resa nämns, och förstår mej inte riktigt på folk som inte finns där för sina föräldrar.
- att bo på Hilton hotell i London. Ska man resa i flock måste man ändra sina prioriteringar så det passar alla, och eftersom min mor är en känslig kvinna rättar jag mej enligt hennes behov och ställer plikttroget upp på att bo fint, istället för att t.ex. bo på hostel eller i tält eller parkbänk utanför London, som ju skulle vara reella boendemöjligheter med min budget.
- att ta emot diverse prylar, typ kamera/dator/lägenhet*, ifall sådana yppar sej. Dagens ungdom, som inte förstår sej ett dugg på givmildhet, utan bara ska ha och ska ha och ska ha, dem förstår jag mej inte på. För mej, som har fått en redig uppfostran, är det en självklarhet att ställa upp och låta andra känna givarens glädje och inte alltid sätta mina behov i första rummet.


* inget av dessa har yppat sej. Men jag står till förfogande ifall det skulle dyka upp nåt.

I min excitement över allt som vi ska göra och framförallt shoppa i Buenos Aires spottade jag just på mej själv. Vet inte om detta var nån slags undermedvetet hån mot min ekonomi eller bara ett bevis på självförakt.