Årskrönikan

I ett nötskal: mycket har hänt. Jag har: varit i Indien, fyllt 31 med pompa och ståt, bakat macaroons med mycket möda och stort besvär och framförallt många goda skratt, träffat mitt livs man, blivit gravid, umgåtts med vänner, rest till Portugal, varit på operafestspel, blivit sambo, bott en månad i Åbo, dirigerat över 10 konserter, jobbat med en opera, köpt en barnsäng, läst för få böcker och blivit magister. Bland annat.

Efter detta överraskningarnas år känns det lite lönlöst att ens försöka föreställa sej vad år 2012 kommer att föra med sej.

Hinderbana för höggravida

Storm i Maxmo. Men man är ju inte sämre än att man bygger en övergång av det man hittar då bron blåst bort, så att man ska komma sej till bastun för lite bad. Lite spänning ska man ju också ha, så efter badet låser man helt enkelt in samtliga telefoner, nycklar samt den icke-gravidas alla kläder och skor i bastukammaren, så att den höggravida får ge sej ut på äventyr för att hitta extra-nyckel eller verktyg för ev uppbrytning av dörr. Fint med isig hinderbana; då får man ju krypa framåt! En extrabekväm ställning för magen. Som tur hittades extranycklar och jag kunde som en vinnare krypa tillbaka för att hjälpa sambo i nöd.

Hur det går till då jag garnerar pepparkakor

Man ska ju bli mor, och till mödrars uppgift hör att kunna baka pepparkakor. Alltså är det hög tid att lägga in ett kol på denna front. Men! Utfärdar härmed ett varningens ord åt alla (ovanare) pepparkaksbakare i varje hem och hus: börja aldrig med glasyr. It's messy business, I tell ya. (måste jag alltid vara så jävla ambitiös i allt? sku det inte ha räckt med själva baket första gången? Men nej, man ska bli bäst på garnering också tydligen.) Glasyr was indeed everywhere (ni som kan erinra er färskostfingerepisoden: Det var lite som den, men i några 10-potens), förutom på pepparkakorna då, förstås. Mitt pepparkaksbaksförsök (av färdig deg, såklart. Låtom oss inte ta i alldeles för mycket här) blev en spännande historia. Första plåten gick i roskis direkt, eftersom jag hade fått för mej att pepparkakor nog ska vara minst 10 minuter i ugnen, kanske 15, vilket resulterade i en plåt skrynkliga, pulveriserade negerpeppisar som mest luktade illa. Andra och tredje plåten resulterade i mycket tjocka pepparkakor (jag sällar mej till skaran som hejar på tunna pepparkakor) och fjärde och femte plåten blev helt okej, även om några blev så tunna att de hamnade i den sk toleranspepparkakshögen, där en arm eller ett huvud för lite inte spelar så stor roll. Ett andra varningens ord gäller förresten temperaturen: det är sjukt hett att baka pepparkakor! Lönar sej mao att strippa innan man börjar baka så att det inte droppar svettpärlor från överläppen rakt på de färska läckerheterna.

Fas ett av baket (kavla ut färdig deg, lägga på plåt, grädda) lyckades ju någorlunda bra ändå och jag inledde käckt och lite kaxigt fas två: garnering. (Jag menar, det var ju ändå sist och slutligen ganska enkelt med fas ett, speciellt efter att jag luskat ut hur mycket man ska kavla för att få bra tjocklek samt räknat ut att man ska ha peppisar i ugnen ca 5 minuter. Att ta en titt in i ugnen då och då är heller inte helt fel) Föga visste jag om avancemanget i svårighetsgraden till fas två. Lite glasyr på dethär and we have a winner liksom. Men man ska ju aldrig ropa hej. Glasyrhelvetet ville ju inte stelna och de första försöken till garnering ledde mest till utrop som Wtf? What? Hur? Vad? Nej! och Skit!
Fas två var minsann en jobbig fas. Eftersom jag inte är typen som genast lägger ner stridsyxan och medger förlust, blev det efter wtf?-känslan mest en fars som resulterade i att jag stod med min glasyrpåse rinnande överallt och asgarvade för mej själv i köket. Alltså: note to self (och andra): detdär med att man ska klippa ett litet hål i påsen. Det stämmer. Det ska vara mikroskopiskt litet.

WTF? Mkt klottigt dethär med glasyr.
Beter sej helt hursomhelst och rinner
all annanstans än på peppisen.

Att skriva ett H var i sanning överkurs.
Lägg gärna märke till det avhuggna,
tillbakalimmade huvudet.

Svartbrända fötter med darrig handstil
vittnar om en viss glaseringsovana.

Dethär med att beräkna utrymme för
namnet Sami var i särklass svårt.
Räddade situationen med Han.

Skam den som ger sej! Det blev ju peppar-
kakor till slut, även om glaseringen
ser ut som en 5-årings.

Man kan lugnt konstatera att ei mennyt ihan kuin Strömsössä.

I Julklappssvängen

Gravidvarning: ointresserade kan sluta läsa nu.
Efter att ha sprungit på förberedelsekurser till höger och vänster kan man bara konstatera att vi nu är så förlossningsförberedda vi kan bli. Experts on giving birth - in theory liksom. Måste dock säga att Storkboet hittills enbart har visat sig från en ytterst positiv sida, och inte gjorde de oss besvikna idag heller på förlossningsplaneringssamtalet. Lilla Omppeluren har dock bestämt sej för att husera fel väg och ligger nu med rumpan ner, vilket ju inte alls har ingått i planerna, så nu önskar vi oss en sväng i julklapp. Dyk Omppu, dyk! Inte att undra på att det trycker i bröstet och att det är tungt att andas då man har ett huvud i diafragman, rakt uppe i mellangärdet och att det hela tiden känns som om nån sku sitta rakt på urinblåsan, för det är väl just det den gör. Som tur har vår gängliga krabat ännu några veckor på sej att göra en helomvändning och vända nosen mot utgången. Att ljuset i tunneln kommer från mammans underliv känns både lite äckligt och lite fascinerande på samma gång.  Med tanke på att vi har gjort mycket i bakvänd ordning är det kanske inte så konstigt att vårt barn är kärringen mot strömmen innan det ens har fötts.

Torken

Det blev visst bloggpaus. Under tiden bykade jag pyttesmå kläder och insåg att jag har nått den punkt då jag förbannar varje gång jag måste plocka upp nåt från golvet eller sätta på skorna, för att inte tala om att lacka tånaglarna. Och lilla Omppisen ja, den blir riktigt nervös varje gång den trycks ihop till ett platt babykuvert pga vardagssysslor som skopåläggning.

Många små kläder på tork.

Små, små strumpor

och en liten huppare.

julstressen

Hinner inte äta, vila, städa, greja. Måste rita. Rita? Man ba eh? Sen när ritar jag? (alltså jag kan ju klippa och framförallt limma saker, men rita? didn't think so)  Tydligen sen i förrgår*. Här har man gått ett helt liv och trott att man inte kan rita, och så plötsligt en kulen kväll märker man att åhå, jag kan ju visst rita! Tar därmed igen en livslängd av ritande och tror nu att jag äntligen fattar vad denhär julstressen riktigt går ut på. Det måste vara alla ritande peeps som har det värst: jag menar hur ska man hinna rita allt klart innan julen?


*spoileralert angående vissas julkort...

Dagens:

Idag har jag satt handen rakt i mögel, stigit på det enda stället i lägenheten där man inte skulle stiga, dvs rakt i sågspånshögen och köat på posten med alla andra töntar som skickar sina julkort i sista minuten (kom in, såg människomassan, tog kölapp. Just då betjänades nr 142. Jag hade nr 198. Ett sant nöje för kissnödig, höggravid kvinna. Det är i stunder som dessa som mitt barn, till sin mors stora glädje, alltid bestämmer sig för att göra några extra stretchövningar) En riktig höjdardag.

En julsaga

Medan de övriga tomtarna fortsatte sitt eviga pysslande i hem och hus, mättade vi våra magar med några friterade julstjärnor och åkte sedan ut på roadtrip i den nattsvarta och regniga decemberkvällen. Med oss hem kom något riktigt riktigt fint, som vi begrundade i våra hjärtan och kände stor lycka över att snart få ta i bruk.

Den händige Mannen skruvade...

...och plötsligt var vi med detta!

Omppeluren har fått en alldeles egen säng*! H*n fick också något annat på roadtripen, men eftersom varje julsaga har en cliffhanger, får ni beundra det då det är installerat och klart.


*som snabbt blev förvaring för bl.a. Clas Ohlson-broschyren, men det är en annan historia.

Pysselbloggen

Alltså sanslöst så det pysslas i kojor och slott i Svenskfinland. Varje bloggare pysslar så att fingrarna blöder, verkar det som. Själv har jag detta år varit mer modest på pysselfronten, men beslöt mej ändå för att idag slå till med att baka några julstjärnor. Men nu är det nu självaste f*n att det tycks gå att misslyckas med dem år efter år. Läs själva här, julstjärnebak anno 2009. Exakt samma fenomen i år: friterade, superflottiga julstjärnor av färdig deg som är totalt omöjlig att handskas med. Man blir ju trött på allt pysslande med mindre.

Det finns en första gång för allt

Idag väcktes jag upp från min tupplur med orden "Vakna! Damernas världsmästerskapsfinal i innebandy kommer på tv!". Det är minsann första gången jag blivit väckt med de orden.

På preggofronten en hel del nytt

Har gjort i princip enbart babyrelaterade grejer idag. Rådgivning, Storkboets legendariska förberedelse, del 1, och vagnshopping. Som plus lite babyklädsuppköp på kvällskvisten. Dagens största behållning är väl att vår lilla Omppelur är lång som en stång och smal som en pinne, men växer bra och som den ska, min lilla mage till trots. (alltså längden är betydligt över kurvan, vikten strax under. Därav det enorma trycket kring mina lungor; den stackars ungen har trångt med utrymme för sin gängliga kropp) Omppelurens mor befinner sig exakt mitt på de flesta kurvor, på viktkurvan strax under. Är ett medelmåttigt underverk. Rådgivningstanten kollade alla värden och frågade mej om jag idrottar väldigt mycket. Jag släppte ett skratt som svar. Hon såg ut som ett frågetecken och förklarade vidare att idrottare brukar ha sånahär värden. Beslöt mej för att vara brutalt ärlig och svarade nej, har aldrig idrottat. År 2005 motionerade jag, men that's about it. Då blev tanten lite upprörd och tillade på skarpen att alla väntande mammor måste motionera för att hållas i skick och för att uppnå bra värden. Mhm, svarade jag till det.

Storkboet var givetvis sanslöst spännande. Ett tiotal likblekt rädda blivande föräldrar i ett trångt rum, en barnmorska med en dockbebis med navelsträng och moderkaka och ett plastbäcken i högsta hugg. Det var dock betydligt trevligare än jag vågat hoppas på. Behövde fälla nån tår av nervositet igårkväll och ha lite  nervositetsmagknip hela dagen idag, för säkerhets skull. För att säkert hålla spänningen uppe hela dagen måste vi gräla lite i bilen påväg dit också, för att det inte skulle kännas helt för bra för att vara sant. Väl framme verkade avdelningen helt okej, barnmorskan helt saklig och trevlig, och efter hennes genomgång kändes det faktiskt inte som en dödsdom att behöva föda barn. I slutet av den 3 timmar långa kursen (!!) var vi båda ovanligt överens om att inte bli kvar och titta på den legendariska förlossningsvideon, utan att istället fara därifrån med bra fiilis. Enkelt dagens bästa beslut. Efteråt förtärde vi en lyxmåltid på McDonalds och tyckte att det nog ska bli bra dethär med förlossning, trots allt. Speciellt Samsan tyckte att det ju inte verkar så jobbigt detdär med att föda barn. Mhm, svarade jag till det.

Det börjar på G och slutar på -ala

Nu e det Fest! Bileet. Gala. Woohoo! Ser nästan lite ohälsosamt mycket fram emot att plocka fram lösögonfranslimmet, plattången och festsmyckena, meikka och keikka och göra mej fin inför ikväll. När får man börja laga sej?
I samma veva måste jag nog passa på att gå ut med en uppmaning till mina peeps: Ordna fler fester! Mitt liv har varit alldeles för festtorftigt denna höst (jag menar, jag har inte använt taggen i sus och dus en enda gång här på bloggen i höst, which kinda says it all.) Men ikväll smäller det! (att jag antagligen kommer att bli trött där kring 22-snåret och vilja gå hem under täcket är en helt annan femma. Uppladdningen är halva grejen. Kännijännitys, ni vet. Fast utan Känni denna gång.)

En söndagsreflektion

Saker som är ganska opopulära i vårt hushåll:

- Då sambon åker på resa, stiger upp kring 4-snåret och far iväg till flygfältet, men glömmer att stänga av det extra alarmet som han ställt in och lämnat i tamburen ifall han skulle råka försova sej, så att jag får vakna igen kl 5 och försöka klura ut a) vad fan det är för pip? b) varifrån alarmet ens hörs? och c) var jag är?

Låt mej upprepa: inte så populärt.

Klädselproblematiken

Medan det storligen våndas i kojor och slott angående bloggalaoutfit, riktar jag själv blicken söderut och konstaterar lugnt att Omppeluren har löst problemet åt mej. Jag har exakt 1, en*, outfit som passar denna kroppshydda. Tänkte dock trotsa alla tyngdlagar och balansproblem och iklä mej högklackat galan till ära. Nån måtta måste det ändå vara på preggoanpassningsfronten.



*min Sambo frågade älskvärt då jag nämnde detta för honom, men, vi har väl inget tält? Bara för den kommentarens skull tänker jag vara extra het i kalaskulefodralet.

I väntans tider

Julen nalkas! Alla är glada! Den som är gladast är den som har en Salmiakkalender!

Uuh Salmiak!

I köket

Eh, antingen är det jag som är för stark, knäckebrödssmeten som är för seg eller mina köksredskap som är för dåliga.

i huslighetens högborg går det vilt till.

En grå gårdag

Gårdagen förde med sig många aber och många smågrejer, som alla kändes mer eller mindre misslyckade. De båda vettiga grejerna jag gjorde var att rätta stavfel samt att gå till matbutiken. Att rätta stavfel åt en människa med mycket högre utbildning, titel, ålder, erfarenhet och kunskap än jag kändes småaktigt. Efter det gick jag till Alepan för att köpa mellanmål. Tjejen i kassan var måttligt road då jag betalade mina 45-cents uppköp med en hundralapp. Hon ba och du har ingen mindre sedel? Nä tyvärr (ba jo, men jag försöker sabotera din dag och göra ditt liv lite surare. Klart att jag inte hade nåt mindre, gök). Hon tittade på mej med en blick som inte gick att tyda. En blandning av uppgivenhet, medlidsamhet, irritation, hat och ironi. Tog emot mina 99,55 euro i växelpengar och försvann illa kvick ut ur butiken med min fil och min banan.

Tur att IKEA står på dagens agenda. Där kan det ju bara inte bli fel. Eller?

Min åsikt

Här sitter man, nådens år 2011, och läser pinsamma nyheter från landets bestämmande organ.
Dethär tycker jag om den saken:

Source: wowitsamy.tumblr.com via Hanna on Pinterest

Mammabloggen

Man vill ju va lite mammabloggare också, så man meddelar lite präktigt att vi nu är mer beredda än någonsin tidigare på en Omppelurs ankomst, eftersom vi nuförtiden är innehavare av denna:

uuh uuh, vi e så fööörberedda!

Så ifall en liten Omppu beslutar sig för att titta ut tidigare än planerat, så har vi iallafall nåt att frakta hem det stackars människobarnet i. (eftersom det inte, som förr i tiden på det glada 80-talet då Samsans småsystrar såg dagens ljus, är tillåtet att frakta hem barn från barnbördshuset i pafflådor, känns det bättre att vara beredd. Småsystrarna är idag prima människoexemplar (och inte så små heller mera) och har bevisligen inte fått skador av pafflådetransporten. Däremot har de en underhållande historia att berätta. Hur spännande är det för Omppisen att få berätta åt kommande generationer att "mina föräldrar transporterade mig alldeles korrekt i en säker bilstol, och dom gjorde precis rätt i den saken"? I say not so much. Men säkerhet framom spännande historier, iallafall för vårt barn. Här levs det minsann inte på kanten.

Gårdagens gåvor

Hahaa! Den som ger (se inlägget nedan!), hon skall även få! Och hon fick detta:

uuh uuh jag får en kokosmage!

Hon fick även något annat, som, precis som hon befarat, väckte stor avund i hemmet. Men mer om det senare. (uuh cliffhanger! alla blir till sej i trasan!) What comes around, goes around peeps!
Idag ska jag boa mej och städa skåp och ägna mej åt navelskåderi (fast naveln snart är alldeles osynlig). Det är med andra ord sanslöst spännande att vara nästan mammaledig.

Glada dagen

Vet ni känslan då väckarklockan ringer nånstans in a land far far away och man febrilt försöker placera in ljudet man hör i nånslags parallell verklighet och sen inser att ljudet kommer från sovrummet medan man själv sitter i vardagsrummet och redan har varit uppe i 1,5 timmar och hunnit käka frulle, läsa tidningarna, surfa genom det viktigaste, skicka 7 mejl och tvätta en maskin kläder? Den känslan gör att man gott och väl kan bestämma sej för att detta ska bli en bra dag.

Eftersom what comes around goes around passar jag på att dela med mej av bra fiilis. Ta för er medan det bjuds.

Source: lottaagaton.blogspot.com via Hanna on Pinterest

Domdär brösten

Men hörni, denhär bröstdiskussionen, va? Är den inte lite onödigt svartvit? Det kan väl ändå inte vara så enkelt som att naturligt=bra och fejk=dåligt? Att vara någons fru skriver bra (och långt) om dethär och det får sammanfatta ungefär det som jag tycker. Alla är vi trasiga och ihopklistrade om vartannat och hur vi lappar oss är vår ensak och huvudsaken är väl att det finns alternativ?

För att livet inte enbart skall vara kroppsligt skall jag spendera dagen tillsammans med Erik Bergmans musik. (Jag har dessutom på känn att mitt liv nog hinner handla om bröst alldeles tillräckligt om några månader.)

Sollängtan

Åh, så jag längtar efter en solsemester. Ens för några dagar. Ens nästa år liksom.
Dricka drinkar i solnedgången.
Läsa lata deckare i hettan.
Äta mat som inte är risgrynsgröt eller knackkorv eller mackor, utan nåt exotiskt.

uuh uuh jag är så Beachgirl.

Börjar sannerligen vara ett tag sen jag var a) såhär brun, b) såhär platt om magen och c) på en strand.

Som tröst och botemedel mot strandlivsabstinensen har Samsan lovat att vi ska resa till Borgå i december. (och jag ba det är int helt samma sak)

Om hur det går till då jag är till glädje för främlingar på tåg

Tåget är ypperligt för att se på tv-serier och för att jobba (mest för tv- serier). Igår gjorde jag både och och viftade mej genom dagens Shakespeare-program efter avslutad tv-seriemaraton (varvat med lite tupplurer. man blir väldigt trött på tåg). Då jag var klar satte jag undan noterna,varvid en äldre herreman kom fram till mej och sade att han applåderade lika tyst som musiken klingade och tillade att tågresan aldrig tidigare varit så angenäm som nu, då han fick bevittna en så "viehättävä musiikkituokio". Han hade blivit alldeles förtrollad och glömt att han var trött och behövde på toaletten. Ibland gör man tydligen något gott iallafall.

I byråkratins högborg

I förmiddags styrde jag mina käcka steg till FPA, alla byråkraters himmel. Fick mycket vänligt bemötande, men mannen bakom disken måtte han trott att jag var en idiot. Han frågade vänligt om jag råkar minnas mitt socialskyddssignum utantill? Mm, jo hej, jag är inte född igår. Och hur är det med kontonumret, månne jag kan mitt eget kontonummer? Sköter ju myndigt nog mina egna bankärenden sedan 15 år tillbaka, så jo, borde ha koll på det också. Och hur är det med bilagan, som jag (okej, tekniskt sett Johanna, men iallafall) hade printat ut, har jag den utprintad åt mej själv också, så att jag också har en lista över mina egna arbetsgivare? Ba jag har själv skrivit listan you idiot. Men jag föredrar faktiskt att bli vänligt behandlad som mindre vetande framom översittarfasoner, så egentligen klagar jag inte. Eller åtminstone bara lite. 

Dagens program

Bland annat detta har varit på dagens agenda. Alltså både bakandet och ätandet.

Uuh uuh jag är så huuuslig.

Två kalenderhändelser

1) Om nån vet att den har dejt med mej inkommande torsdag kl 10, så ropa hej! Jag har nåt inskrivet i kalendern som jag inte har en aning om vad det är.
2) Jag har utfört det ultimata moderskapsdådet: köpt scouternas julkalender av en liten scoutgosse som ringde på vår dörr. Kände mej mest som Rachel i Friends, i Halloweenavsnittet, ni vet. Då hon ska dela ut godis. Jag fick lust att köpa alla gossens kalendrar just because. Men jag hejdade mej och log bara mitt mest moderliga leende åt den lille scouten.

I bussen

Sitter i bussen, och vår busschaufför, ja han är en man med gott humör. Han har ingen aning om hur busslinjen går, men han är glad ändå. med gemensamma krafter försöker vi ta oss fram och stämningen i bussen är minst sagt uppsluppen. Nåt liknande har jag inte varit med om. Dessutom sitter det en liten ca fyra-årig kille och refererar allt på både finska och svenska. lite som att va på hockeymatch men ändå inte.

Livets lott

Det hela började oskyldigt för några veckor sedan. Min kör var på turné till Vasa och jag gjorde klassikern "köpa tuliainen på hemvägen", dvs på Seinäjoki tågstation. Alla undrar vad man kan hitta för trevlig där, om inte en Ässä-lott. Lotten var en hit även om vinsten var skral. Nästa Vasa-resa följde samma mönster och jag valde omsorgsfullt en Ässä-lott i R-kiosken på Seinäjoki tågstation. Försökte försiktigt skämta i kiosken om en eventuell vinst, men kvinnan var uppenbarligen inte på skämthumör och fräste priset åt mej och tittade på mej med en blick av stål. Men stoppa pressarna: det var en riktig vinstlott! 10 euro! Jubel och fanfarer!   I några dagar bidade vi vår lycka - man har ju läst på Iltalehti och Expressen om människorna som har sina vinster liggandes hemma hur länge som helst pga rädslan för att livet så drastiskt ska ändras i samband med att man löser ut sin vinst, och i ett svagt ögonblick kanske vi funderade på samma sak. I måndags beslöt vi oss dock för att inlösa vinsten i kvarterets R-kiosk, eftersom risken för stor förändring ändå inte var särskilt föreliggande. Samtidigt passade vi på att lösa ut Lotto-vinsten på 10 cent. För Ässä-lottsvinsten var beslutet att göra en investering i nya lotter självklart, medan Lotto-vinsten var såpass modest att vi upplevde det klokast att ta ut den i regelrätta pengar. 

Samma kväll, och veckan (okej, veckorna) innan hade vi noggrannt kalkylerat hit och dit gällande eventuella bostads-/huslån. Vi har bollat med summor, övervägt, räknat och tänkt. (för den oinvigde kan jag avslöja att bostads-&huspriser i huvudstadsregionen inte hör till de lägsta kategorierna) Vi har snackat stora summor. Därför fann vi det extra lustigt i R-kiosken då vi löste in våra vinststålar. Vi skrattade så vi kiknade då tjejen hade mage att ge vår Lotto-vinst på 10 cent i landets minsta valör, två 5-centare. Mindre än så kan väl vinsten knappast bli. Dessutom satt i relation till de många många hundratusen euros lån som vi har kalkylerat avochan med kändes det extremt komiskt med en vinst på 10 cent. Tjejen bakom disken såg dock gravallvarlig ut och såg inte alls ironin i detta. Vi fortsatte att skratta och skämta om lotterna, men tjejen rörde inte en min. Inte ens nånting som kan liknas vid ett leende fick hon fram. Eftersom mina fingrar gången innan visat sig vara magic fingers valde vi att igen låta dessa rare babies välja ut nya lotter.  Tjejen tog motvilligt fram häftet med lotter och då vi försökte skämta nåt med henne om vilka lotter som månne kan vara vinnande ryckte hon ointresserat på axlarna och svarade med is i blicken en tiedä. Vi började nästan skämmas för att vi hade så roligt åt lott-rumban, men gick ändå skrattande hem tillbaka för att skrapa fram 3 euro i vinst. Hur vi ska investera pengarna är ännu oklart, men det lutar just nu åt att köpa en ny lott. Måste dock minnas att inte le, skratta eller ha det roligt då vi går till ärrän nästa gång. 

Vardagsakrobatiken

Många bollar i luften just nu. Bäst att lära sig jonglera. Och att tupplura lite mellan alla cirkuskonster.

Jätteäpplet

Plötsligt inser man att man inte har fotat sin mage på länge, precis som om det sku va helt normalt att fota sin mage.

Framifrån ser den ju liten och söt ut.

Från sidan är den ett jätteäpple!

Fråga bloggen om teknisk hjälp

Kan någon vänlig själ förklara varför min läslista i draften plötsligt inte syns? Jag lägger till bloggar, men ändå påstår den att jag inte följer några bloggar? Listan syns inte heller i "hantera"-fliken? Men om jag lägger till en blogg syns den en stund och i inställningspopupfönstret syns det att jag följer 26 bloggar?
Tror jag får ett nervöst sammanbrott snart.

Den emotionella berg- och dalbanan

Imorse låste jag in mej på en tågvessa och grät okontrollerat i 10 minuter. Före det hade jag skrattat så högt i mitt tågsäte att mannen på andra sidan gången vände sej mot mej och konstaterade att det är underbart att nån kan njuta så av en bok som jag uppenbarligen gör. Då han frågade vad det var för en bok jag läser svarade jag artigt med en liten tilläggsförklaring (varför tillägget kändes angeläget vet jag inte riktigt, men det gjorde tydligen det). Jag läser Livet & barnet, en av Svenskfinlands mest omtalade böcker just nu. Författaren är en ung kvinna som skildrar hur det är att få barn. För tillfället läser jag om förlossningen. Han såg plötsligt väldigt ointresserad ut och har inte ägnat mej någon som helst uppmärksamhet efter detta. Men till Peppe: Ett stort tack för den oerhört underhållande förlossningshistorien! Ingen annan har ännu fått mej att skratta (eller att ens dra lite på mun) då ordet förlossning har nämnts. I något skede märkte jag dock att jag egentligen satt och grät mera än skrattade och i samma veva insåg jag att jag verkligen inte var slutgråten än och blev tvungen att rusa in på vessan och låta syndafallet komma. 

Nu efteråt känner jag ju mej sjukt pinsam som satt inlåst på en tågvessa och grät för att jag är rädd för den stundande förlossningen. Och inte bara för förlossningen (men mest nog), utan allt detdär som kommer efter den. Detdär med ansvaret över ett barn osv. Men det hjälpte faktiskt lite grann att sitta där nånstans mellan Tervajoki och Isokyrö och tjuta som en hundvalp. Jag skyller dock allt på cocktailen hormoner och förkylningströtthet. Dessutom har jag nu insett att jag måste sluta leka cool hos rådgivningstanten. Tanten har två gånger frågat hur jag känner mej inför förlossningen, om jag har några tankar eller rädslor angående det. Båda gångerna har jag nonchalant ryckt lite på axlarna och svarat med ett svalt nå int nu egentligen. Det är en ren och skär lögn. Jag är skräckslagen.

Den återfunna skatten

Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag i augusti köpte mej en ipod. Jag var mycket nöjd. I något skede under hösten, mellan varven då jag satt på tåg mellan Helsingfors och Vasa, råkade jag förlägga dyrgripen. Tänkte bortskämt och otacksamt nog inte jättemycket på det hela, eftersom det inte hör till ovanligheterna att jag förlägger bra grejer, som senare bara råkar dyka upp av sej själva nån månad senare, ofta på totalt otippat ställe. Dessutom är det ju lite vardagsskoj i mitt annars så vanliga liv, att hitta saker jag glömt att jag ägde innan dom ens försvann. På så sätt blir ju upphittandets glädje om möjligt ännu större. Igår var upphittandets glädje en grumlig känsla. För plötsligt hördes ett rop från fjärran och min mor utbrast titta vad jag har hittat! Det tog en stund för mej att räkna ut vad skatten kunde tänkas vara och jag täcks kanske inte nämna hur många för tillfället borttappade förlagda prylar jag försökte gissa på innan jag träffade rätt. Min iPod! O du stora glädje och lycka. Men den lyckan varade inte länge, för platsen för fyndet är en plats där dylika, elektronikrelaterade fynd inte gärna borde göras. Nämligen tvättmaskinen. Min renliga mor har tvättat min iPod! Hur detta är möjligt är ett mysterium. I tvättmaskinen fanns, förutom hennes egna jumppakläder, ett litet bylte med mina kläder: två toppar, en t-shirt, två par trosor och en behå. Eftersom min garderob i tider som dessa är rätt begränsad är detta klädesplagg som jag har använt och tvättat hur många gånger som helst sedan jag förlade ipoden. Hur är detta möjligt? Jag kan väl inte ha gått omkring med en ipod i trosorna utan att märka det (i tre veckor?)

Som tur är vi ena jäklar på dethär med försäkringar i vår familj, och detta måste väl ändå kunna klassas som olycksfall i hemmet, så här ska det minsann sökas pengar.

Icke-kosher-vakuum

Men hörni, ibland slås jag av mild panik och tänker att jag tror jag ångrar mej och returnerar dethär barnet iallafall. Jag vill ha mitt liv tillbaka (och då har vårt älskade barn inte ens anlänt ännu). Det känns inte helt okej att slås av just denna panik, men hur jag än försöker rationalisera bort den så funkar det inte. Jag är inte redo för moderskapet. Inte redo inte redo inte redo. Inte det minsta redo för förlossning. Det knäppaste är att jag knappast är redo för alternativet heller. Ett omöjligt vakuum har uppstått där ingendera alternativen känns okej.
Dessutom är jag sanslöst förkyld.

Sjukdomsförloppet

Min sjukdom har avancerat såtillvida att det nu har gått från hosta och lite basal röst till hosta, enbart torrt knärrljud till röst och totaltäppt höger näsborre.

Fint att det händer mycket i ens liv.

Hur det går till då jag möter Sigmund Freud

Igår träffade jag Sigmund Freud på femkantens hälsostation. Först blev jag lite ivrig: en levande legend! Och sen ytterst misstänksam. Vad vet Sigmund Freud om dagens medicinska framsteg? När han berättade att hans mamma var född i Shanghai men hade gjort karriär som sångerska i 30-talets Tyskland växte mina misstankar i takt med att han mätte min feber. Termometern var en såndär nymodighet som man bara sätter mot huvudet. Han kallade den för hjärnskannern; skannern som kollar upp om jag har dirty thoughts. Den blinkade rött och han började flabba (för ett ögonblick undrade jag om det iallafall var så att jultomten och Freud egentligen var samma person, men Freud luktade rätt illa och julgubben brukar ju lukta mera sprit än illa han) Man ba jaha? Han ba tuhma tyttö. Ilmankos että oletkin raskaana. Kan ju meddela att mina misstankar mot denna mans trovärdighet som den västerländska läkekonstens företrädare började vara rätt höga. Kanske han var Sigmund Freud iallafall? Började faktiskt smått önska att skulle ha varit det, då skulle jag ha förlåtit honom på en röd sekund.

Han skrev oberoende (om än synnerligen motvilligt) ut en antibiotika åt mej med orden kanske hjälper det, kanske inte. Det är ditt val om du tar medicinen eller inte, men minns att du är gravid nu. (för det är ju nåt man ganska lätt glömmer så där i vanliga fall, speciellt såhär i tredje trimestern och Omppisen konstant sparkar mej rakt i solar plexus).

Hostan är om möjligt värre idag och Sigmund Freuds elaka skratt ringer i mina öron. Ta mej i brasan så obrasiga tider det är just nu.

Resenären

Jag är dendär som alla i tåget hatar. Som, ifall jag vore en seriefigur, skulle ha sina lungor utsprutandes ur käften var femte minut, då jag måste hosta.

Intresseklubben hurrar.

På tåget

Saker som jag inte tycker jättemycket om på tåg:
- människor som lyssnar på musik med hörlurar, men som har så hög volym att även jag tvingas lyssna
- att VR påstår att det finns junaverkko i tåget fast det inte stämmer
- att min bänkgranne äter kalla, otillredda spenatplättar och chips till frukost helt sanslöst ljudligt

I eftermiddag, då jag åter är med normalt nät och inte måste mobilblogga, ska jag berätta nåt mer positivt så stay tuned!

Ressukka

Okej, jag bloggar lite trögt these days. Det beror på att jag mestadels befinner mej i sovande tillstånd. Det känns inte okej alls, men jag är tröttare än en gammal frass just nu. I vaket tillstånd har jag mest ångest över vårt trånga boende och det faktum att Omppeluren inte ryms att bo någon annanstans än i magen, och där vill jag för övrigt inte att den ska bo längre än den ska. Däremellan har jag hunnit vara sjuk (fortfarande hängig och det är kanske syndast om mej i hela världen), hälsa på en nyfödd och färga håret.


No paparazzis pliiz. I cant haz them, tyckte Pulla.

uuh uuh en riktig Bebis! Lite fascinerad och lite rädd.
Vem tror ni är räddare, Pulla eller jag?

Okej: Note to self: använd inte stor, vit tröja when preggers.
(om man inte gillar korsningen mumin-vitval förstås!)

uuh uuh hemma mysliv på soffan. Så pigg och kry. och Käck!
(hörni, om det är nånting som är 2010 så är det nog käckhet)

uuh uuh nytt hår!

En non-Martha-Stewart-moment

Denna måndag har varit osedvanligt tröttsam på alla tänkbara sätt. Måste vara för att jag igår var så aktiv. Jag menar: "städa" (as in plocka lite löst i grejer, hitta en radiostyrd helikopter i en låda och leka med den en bra stund istället) och "baka" bröd i brödmaskinen. Helikoptern var skitsvår att styra och brödet blev ytterst suspekt både vad gäller smak och utseende. Det fick snabbt namnet Rumpbrödet. Man känner sej ganska långt från Martha Stewart.

Reikäleipä. I sanning ett suspekt hål. 

Och detta var första gången jag bloggar om rumpbröd och helikoptrar. Kanske också sista.

De älskade

Häromdagen planerades kvällens program. När jag konstaterade att vi ju tar bil, utbrast min finaste, mest ekologiska vän lyckligt "åh vad jag älskar ditt nya liv med bil!". För den kommentaren älskar jag henne kanske ännu lite lite mer. För det är ju just såhär det är: inget är svartvitt.

Alla undrar givetvis vad det spännande programmet kan vara. Och det involverar en annan, högt älskad vän, som ska flytta. Då jag meddelade här hemma att vi ska dit och hjälpa till frågade den högt älskade sambon försiktigt vad jag riktigt har tänkt göra där (alla minns ju hur det gick till då vi flyttade: han gjorde allt. Jag bar två kuddar). Jag tittade oförstående på honom i en sekund och svarade sedan det givna: jag ska underhålla. Han tittade på mej och log och sa "vilken tur att vi alla har en uppgift".

Och vi vet ju, att med dessa kvinnor blir högst antagligen tillochmed en flytt ett festligt tillfälle.

Source: bluntcard.com via Hanna on Pinterest

Mitt sjukt spännande liv, del en miljon

Medan min Sambo gör sitt bästa för att se till att få i sig sin beskärda del av min tuliainen, sitter jag och fotar mina naglar med Photoboothen. Ni märker att romantiken flödar.

uuh uuh look at ma nailz bitches!

Sen kör jag en omgång på pinterest för att döda tiden tills vi ska gå ut å hurta bort lite av den matorgie vi just tog del av på kvarterets bästa nepales.

Sen tycker man kanske att man inte riktigt skulle orka med hurtbullelivet och så ser man dethär:

Source: tumblr.com via Hanna on Pinterest

Och sen inser man att det kanske vore en idé att hurta lite iallafall.

Om bröst och vaginor

Saftig rubrik, jag vet. Men det råkar vara så att vi har varit på den första förlossningsförberedelsekursen idag. Och tittat på en amningsvideo. Eh okej tänker ni. Och det tänkte vi också. What a waste of time alltså. Seriöst. A) jag är ingen idiot och b) jag är inte född igår. Jag kanske inte vet särskilt mycket om barn, det är jag den första att medge, men kom igen. Det kan väl inte vara nånslags raketvetenskap att mata ett barn? (alla världsvana mammor skrattar rått och tänker vänta bara) Men kom igen. I tider som dessa, då internet levererar allt och lite till som man kan tänkas behöva veta och inte vill veta kändes kursen som ett hej och välkomna till 1980-talet. Nu ska ni få info om amning via en video och en broschyr.

Denna nådens dag råkar också Eva skriva om förlossningar och Storkboet, dit vi skall styra våra käcka know-it-all-steg om några månader så att Omppisen får vädra vårluft med egna näsborrar. Mon Dieu tänker jag nu. Jag vet inte om jag nånsin blir beredd på att se videor om vaginor och moderkakor, för att inte tala om själva realityshowen som ska försiggå kring min vagina i januari. Och sen läser man Peppes kommentar om trafiken kring ens underliv i förlossningstider och pryda elisabetanska damer som jag dör en smula. Kanske mitt barn iallafall bara kommer att uppenbara sej i ett rosa glittermoln? Utan blod och slemproppar och annat saftigt. Fullt påklädd i en liten gullig halare och med ett stort leende på läpparna sägandes Mamma!
Det enda som känns ens lite bra med dethär är att vi ska föda på samma ställe som Eva och Peppe, som obviously båda har överlevt och fött prima barnexemplar.

Ringa in rätt alternativ!

Ni vet känslan när man sitter på möte och
a) hellre skulle vara under täcket,
b) inte bryr sej jättemycket om vad de andra säger,
c) känner att man inte har något whatsoever att komma med,
d) inte vill delta i diskussionen för att man bara inte orkar
e) inte är intresserad av ämnet i fråga

vad gör man då? Jo man
a) surfar på pinterest och skrattar åt t.ex. detta:

Source: None via Jude on Pinterest

Source: imgfave.com via Marissa on Pinterest

Source: None via MissMissyGlee on Pinterest

b) smygbloggar om det istället

Söndag = arbetsdag

Övning-keikka-övning-mat-tåg. Denna dag har alla potential för att bli arbetsdryg. Som tur har jag blivit lovad en estnisk tuliainen senare ikväll. It better be good.

Vuxenlördag

Jahapp, klockan är 10.14 och jag har ätit frulle, läst både Husis och Hesari, vikt bort tvätten, satt på en diskmaskin, ätit några överblivna godisar från gårdagens godisdagsgodisskål och konstaterat att där ännu är en tredjedel kvar, surfat, och packat väskan inför Vasa-färden senare idag. Och det är ledig lördag. Man ba que?

Spenderbyxorna

Utan att blinka spenderade vi hutlösa mängder pengar idag. Men nu har vi en kamera att leka med och en soffa att sitta och leka med kameran i.
Efter det fick vi gå ut i skogen och plocka svamp så att vi ska ha råd att göda vårt kärleksbarn.

Soffan

Igår åkte vi ut på soffuppköp. Det gick inge vidare kan jag avslöja. Det mest produktiva vi gjorde var att äta på Hesburger. Soffutbudet som passar a) vårt utrymme och b) vår budget är i sanning bristfälligt. Det resulterade i att vi mest skrattade rått åt oss själva och alla soffor och åkte hem tillbaka. Sjönk ner i nuvarande soffan, hånskrattade åt att vi faktiskt inte riktigt ryms båda två i den nuvarande pygmésoffan och började möblera om. Insåg att det verkligen inte såg bra ut på något som helst sätt och möblerade tillbaka. Byggde ut vår nuvarande soffa med pallar, innebandyklubbor och filtar och nu ser soffan ut som en femårings kojbygge och vi är tillbaka på square one. Kom fram till att det vi egentligen behöver är ett egnahemshus. Anyone?

Lyckan

Source: spaceforinspiration.blogspot.com via Hanna on Pinterest

Som att komma hem efter en lång dag och bli serverad fransk potatis och knackkorv till middag och förtära det tillsammans med den som betyder mest.

2 x förlorad oskuld

Igår var en minnesvärd dag på många sätt. Hela två gånger förlorade jag en oskuld. Den första oskulden förlorades i ett varuhus som visade sej vara ett mer eller mindre ofrivilligt självmordsförsök lunchtid. Men jag kom hem från den resan med de minsta kläder jag nånsin köpt. Omppisen* har fått sin första outfit! Den är alldeles pytteliten (försöker att ojinxa tvångstanken om att jag kommer att föda världens största baby) och vi kan inte riktigt fatta att vi ska klä dom här dockkläderna på vårt eget kärleksbarn om några månader. Och alla undrar: vad blev det för färg? Och svaret är givet: äppelgrönt åt en äppelbebis!

Senare på kvällen, medan alla andra roade sej på finlandssvenskt bokmingel, ville också jag och Sambon vara kulturella och gick på bio. Bion tog min andra oskuld, nämligen popcornsoskulden. Le Havre, som för övrigt var en riktigt fin och mysig film, blev filmen då jag för första gången i mitt liv åt popcorn i en biosalong. Det var sjukt gott, om än alldeles galet saltigt. mmm salt. Efter filmen diskuterade vi invandringspolitik och Schengenavtal i över två timmar. Då idealisten möter realisten behövs det en hel del argumentation (ni kan ju roa er med att gissa vem som är vem i den ekvationen). Jag blev alldeles hes på kuppen.

* smeknamnet påhittat av Omppisens mostis.

En studie i gravid mage

Uppe med tuppen och pigg som en lärka. Ish. Iallafall levande. Det är lite tunnsått med magbilder hos oss, det blir liksom inte av att fota. Men igår ställde jag mej framför Photoboothen och knäppte några högkvalitativa bilder på mej själv. Oh the symbolik i att tavlan heter Kasvunvaraa.

Uuh uuh jag är så P-R-E-G-G-E-R-S och så käck!

Sen vill jag ännu ta tillfället i akt då jag för en gångs skull har muntur och klaga högljutt på att det verkar finnas väldigt många negativa förståsejpåarmänniskor som gärna påpekar att det kommer att vara tungt och jävligt mest hela tiden att ha barn. Jag vill ju tro att det är tvärtom och utgå från att det kommer att vara mestadels hyvens. Därför kan jag störa mej någå oerhört på att folk orkar hålla på med sina "vänta bara"-kommentarer. Det är väl knappast nån som går omkring och tror att spädbarn bara doftar rosor och ler sej igenom sina dagar, men mest är det väl ändå rätt bra med barn, eller hur? (pliis säg att barn e kiva!) Positiva förståsejpåare göre sig gärna besväret att säga ja (eller nåt annat konstruktivt och trevligt)! 

icke-gnäll

Kände ett styng av dåligt samvete för att jag gnällde tidigare. Omppu lever visserligen rövare så det bara sjunger om det, men det är ju lite mysigt också. Det är trots allt dess fosterliga rättighet. Och så har jag ju en alldeles fantastiskt fin Sambo också. Livet på 2,5-manhand är faktiskt helt sjukt mysigt, även då man är trött.

Dagsformen

Är.Så.Trött.
En av morgnarna då jag vaknade och verkligen önskade att jag vore nån annan. Nån annanstans.
Omppisen är däremot vaken och i full gång mest hela tiden. Försökte deala så att den sku va vaken istället för mej och uträtta det mest nödvändiga. Den verkar inte fatta att om man dealar nåt så måste man hålla sin del av överenskommelsen. Istället verkar den tro att man kan spela fotboll, dansa samba och ha roligt jämt.

Karaktärsdaningen

Det står en halv låda After Eight på vårt matbord och ser inbjudande ut. Frågan är hur i hela friden man ska kunna få en halv låda After Eight att förbli en halv låda After Eight och inte förvandlas till en tom låda After Eight tills ikväll då vi får fler gäster. Förslag?

Saker vi skippar

Idag är jag sinnessjukt, illamående trött. Mitt barn bökar, stökar, simmar, busar och dansar macarena nätterna igenom så att det är omöjligt för andra i samma kropp att få ro och kunna sova. Och skippa "vänta bara"-snacket, tack. Jag är trött nu, och det är det som räknas nu. Överlag inför vi härmed regeln att "vänta bara"-förståsejpåarsnack är förbjudet.

Dagens preggonews:

Då Omppu hickar, vilket sker ofta these days, känns det som elohiiri i magen. Så nu vet ni det.

Hej sa ett Äpple

Familjen har utökats och nu är vi kompletta. För nu kommer vi med iphone. Iphone, ipad, ipod och macbook. Och världens bästa äpple i magen förstås.

Dagens mysterium och ett restaurangäpple

Plötsligt, när jag minst anade det, det kom världens fetaste fluga och satte sej på min datorskärm. Out of nowhere. Jag menar, jag har inte ens vädrat idag. Wtf? Alla drar en djup suck av lättnad efter denna hisnande information. Denhär näsan vädrar verkligen en nyhet på långt avstånd.

Igår drog jag och Omppisen ut på sopplunch tillsammans med Krista, Camsan och hennes fina filur. Vi var kanske aningen övertaggade.

På kvällen gick jag och Samsan till en av kvarterskrogarna på middag, lika taggade då igen. Vi gillar tydligen att äta ute i denhär familjen.

Nu blir det lite jobbhelg för hela slanten. Sköt om er, livet är bra skört ibland.

Listan, iakttagelsen & dieten

Värsta effektivitetsdagen idag. Har hunnit
- boka plats på förlossningsavdelning (redan? I know! Men det sku liksom göras nu)
- jobba
- vila
- föra ett stycke telefon åt ett stycke sambo
- luncha med ett stycke sambo
- handla i Sello
- vila
- jobba


I Sello var det bara gravida och mammor lunchtid. Ja, och några pensionärer. Mest gravida (och) mammor  faktiskt. Jag var mao helt rätt kvinna på rätt plats och var i sanning nöjd med mej själv för att ha prickat rätt gällande moderskapet åtminstone då jag handlar i Sello.
Sello är ju på det sättet tacksamt att där finns en massa stolar och sittplatser överallt ifall man sku få för sej att vilja svimma eller annars bara känner sej ganska yr. Det bästa med detta låga blodtryck är ändå dieten: enligt läkares ordination ska jag alltid ha salmiak eller lakrits i väskan och kasta in ifall jag känner mej det minsta yr, eftersom det verkar blodtryckshöjande. Snacka om tacksam preggersåkomma!

Saker som får en att ifrågasätta

Telefonkö. Det kan man ju ännu leva med. Men Eine kleine nachtmusik* spelat 1-2-stämmigt (!) på nån slags plingplongsynth** (!!) som väntmusik. Det smärtar mej att detta (förhoppningsvis, om telefonkön tillåter) kommer att vara stället där mitt barn skall se dagens ljus. (som om förlossning inte vore smärtsamt enough).


Edit: okej, den helt supervänliga och trevliga barnmorskan i andra ändan av tråden vägde upp det dåliga humöret som telefonmusiken lyckats bygga upp. All is well.


*lilla döden
**stora döden

I brist på bröd & dagens Äpple

Denna regndag till ära har jag plockat fram mina Kivi-ljuslyktor från Iittala anno 1997. I koboltblått. Ja tyylitaju myydään kympillä. (ja, det var faktiskt mode då.) Men i brist på domdär gråa, snygga får man ta vad man haver i skåpen. och i hemlighet tycker jag inte att de ser så dumma ut där i hörnet.

Välkommen till 1990-talet!

Och så har vi ju Pävän Omppu:

Sjukt bra bildkvalitet som vanligt.

På repeat

Återkommande diskussion i vårt hus gällande barnnamn:

Han: Zlatan!
Jag: NEJ!

Konstruktivt. Till råga på allt fick vi ett foto från ultran där det tydligen "ser helt ut som om Omppu sku sparka en fotboll"*. Pffffff är mitt svar på den teorin.



* vi undviker tankekedjan "en fotboll = jag", om inte annat så helt för husfridens skull.

Moderskänslorna

Preggerspreggerspreggers. Men hörni, bear with me, det är ju faktiskt sjukt stort för mej. Rådgivning och ultra denna vecka. Man blev ju liksom sjukt stolt över att vårt barn har ett mycket taktfast hjärtljud (lite som en discomaskin där faktiskt), är exemplarisk i sin växtkurva och på alla sätt jättefin. Ba ååh, den har ju alla inre organ och alla hjärndelar och sparkar och viftar och simmar runt som en atlet (obviously en gen som inte kommer från mej). Sanna, stolta moderskänslor över ett 325-grams foster. Jo hej.

Denna dagen ett liv, del 1044

Nä hörni, jag satt just och grät en skvätt över mitt notskrivningsprogram. Tårar. över en skitgrej. Det är inte okej, det känner jag starkt.

Kundservice x2

Ibland blir man ju förvånad. På det trevliga cafeet var kundservicen lite, ja, speciell imorse.

Jag: Kan jag få en glutenfri frukost?
Han: Ja, vi tar bort brödet då
Jag: Ja, och myslin...
Han: Myslin också?
Jag, ljuvt leende: Jo. (ba duu-uh)
Han: ska kolla... ja, alltså vi har nog glutenfri toast, men den är inte god. Vill du ha iallafall? (ba eh? bra försäljningstrick!)
Jag: Nå, ja, humm... okej men jag tar toasten iallafall. Living on the edge liksom.

For the record: toasten var inte alls dålig, helt vanligt, alldeles godtagbart gott glutenfritt bröd. Synd att jag tappade ena skivan på golvet. I övrigt var frukosten mycket oprisvärd.

Sen skötte jag ett länge uppskjutet ärende med DNA. Alla vet ju att deras kundservice suger musten och lusten ur allt levande. MEN: Än är inte undrens tid förbi.
Telefonkö för svensk service: ca 0 sekunder. Mycket trevlig och artig ung man på tråden. Hjälp fanns att fås genast. Nemos problemas liksom. OCH, en halv timme senare ringer telefonen: Ja.. det var från DNAs kundservice här hej, du ringde för en stund sen. Jag ville bara kolla en grej med dej, så att det säkert blir rätt här. Man ba V-A-H?

DNAs kundservice - trevliga caféets kundservice 1-0.

Ibland blir man i sanning förvånad.

Överraskningen

Nu har jag bott här hemma i en vecka, men det var först igår jag märkte det - den stora överraskningen. Det var som ett vardagens underverk, ett sant mirakel: Min sambo har städat mikron! Ett år med kvarblivna rester av sprängd leverlåda är till ända. En ny era har inletts.

Man är sig själv trogen

Deadline imorgon och jag har precis börjat skriva. Det kunde ju vara värre, typ deadline idag och jag börjar skriva imorgon. Men iallafall. Preggers or not, vissa saker ändras inte. Nog fan är det konstiga tider.

Kvällsscenariot

Min sambo läser Iltalehti och hittar en lista på yrken som kvinnor tycker att är sexiga hos män.

Han: Va, hur finns inte ingenjör på denhär listan?
Jag: Ja, hmm... (det är ju i sanning superförvånande)*
Han: (har redan glömt listan och utbrister jätteglatt och ivrigt) Just det ja, jag sku ju skicka länken på dendär fiffiga byktorkningsställningen åt dej!
Jag: Jaha. (jeij liksom. Ta mej i brasan så sexigt alltså)
Han: Ja, där kan du se en instruktionsvideo på konstruktionen också! Det är helt jättesmart!
Jag: och du funderar ännu varför ingenjör inte fanns med på listan?


*Kan nämnas att han senast igår övervägde en uppfinning som kan spåra saker i lägenheten via Bluetooth.

Vädret

Det är ett såntdär störande väder  idag. Sitter man inne skiner solen, men går man ut börjar det garanterat regna grodor.

Så nu vet ni det.

Honey, I'm home!

Jag har flyttat hem! Hittills har hemmalivet bjudit på kotipizza, film och soffhäng samt ältande av hur oerhört fint det var igår, både premiär, fest och hela rumban. Ja, å så lite magförundringar då. Livet är helt enkelt alldeles underbart just nu.

Celebert besök

Ikväll får jag träffa min sambo för första gången på typ 3 veckor. Jag är lika ivrig som ett barn på julafton! Även Omppu tar en extra svängom åt detta glädjebud, Omppu är sjukt taggad helt enkelt. Kvällen spenderas givetvis på slottet.

Från slott till koja

Detta ofödda barn kommer att tro att det föds med silversked i munnen. Jag menar, att spendera dagarna på ett slott och attendera operavärldspremiärer innan man ens sett dagens ljus kan vara missvisande för vem som helst. Å andra sidan väger det väl upp att symfoniorkestern emellanåt låter riktigt apa och kören ibland sjunger som kråkor. Inte lätt uppväxtmiljö för en liten. Åh, vår Omppu kommer inte att nöja sej med vilken grå vardag som helst.

Resonemanget

Hörni, vi resonerar såhär va: eftersom jag aldrig under denna graviditet väljer alkohol, tobak eller droger eller eventuella listeriahärdar innebär det att jag får välja sötad kvarg istället för osötad, eller hur? Lite ska ungen väl få tåla ändå.




p.s. Min morgon var helt jättelame imorse och nu överväger jag att börja ofavorisera programmet. eller åtminstone sluta vänta som solens uppgång på att det ska börja.

Provokationen

Såhär nattetid sitter jag naturligtvis hemma och inväntar gryningen, så att jag åter skall få avnjuta mitt morgonkaffe i sällskap av Min morgon. Tisdagens avsnitt bjöd på sann provokation av etikettexperten, som satt och hävde ur sej politiska inkorrektheter (hur är det med den etiketten egentligen?), då hon i princip satt och påstod att det är mera okej för en vältränad man att gå utan skjorta samt för en kvinna med vältränade ben att gå i kortkort än för andra vanliga. Nån annan än jag som upplever detta resonemang lite icke-kosher detta nådens år 2011?
Man väntar ju med spänning på vad onsdagens avsnitt skall bjuda på för jännä.

Dominoeffekten

Mitt sjukt spännande liv har sin gilla gång. Jag har ju börjat vakna kl 07.20 varje morgon helt av mej själv, och som om det i sig själv inte vore nog har det lett till två revolutionerande faktum, lite som i ett dominospel där det ena ger det andra. Det första är att jag nuförtiden ser på Min morgon, mitt nya favoritprogram. Det andra är att jag kring klockan nio har hunnit avverka så sjukt många av punkterna på to do-listan att jag tycker mig vara värd en paus. Klockan 09.00. Sjukt.

Häxjakt

Mest häxjakt i mitt liv just nu. Och ipoddande och ipaddande också. Och mage och bebis och kvargätande. Återkommer då jag är lite mer intressant.

Tekniknörden

Gårdagens ledighet firades med att leka tekniknörd. Jag uppdaterade, pimpade, fixade och lekte med min iPad nästan hela dagen (förutom då jag åt kvarg eller städade) och idag har jag blivit några ekorrskinn fattigare, men istället en iPod nano rikare. Omppu föds i sanning in i rätt familj.

Uuh uuh jag är så Apple.

Om hur man enkelt kan fixa skrämselhicka åt sig själv

Vet ni känslan då man tillrett sej lite pasta bolognese såhär en ledig fredag till ära, slår sej ner med sin portion, läser bloggar om hur folk dricker vin och man tänker mm vin, varför tänkte jag inte på det? Och tänker vidare att jag nog borde ha tagit lite vin och sen plötsligt spärrar upp ögonen och får panik, härregud jag är ju gravid, jag kan inte dricka vin, härregudhärregudhärregud, har jag druckit vin? Och hjärtat slår sjutusen extra slag tills man inser att nej, man har nog inte druckit vin sen vappen. (och sen stilla tänker att det börjar vara ett tag sen vappen, men den tanken slår man fort ifrån sej) 
Don't we all hate when this happens.

Den som frågar skall få

Jag hörde mej försiktigt för om dethär med städningen av lägenheten, och nästa dag fick jag en dammsugare levererad hem till ytterdörren. Har ännu inte bestämt mej för om detta var bra eller dåligt för mej, eftersom detta innebär att jag nog måste städa nu. Men bra service var det ju definitivt.

Debuten

Omppu drog ut på sin första keikka! Inte illa att starta sin musikaliska bana med världspremiär. Vi var lite ivriga innan vi drog ut på stan.

Uuh uuh jag är så Kulturell.

Dagen med de tråkiga blogginläggen

Är så otroligt sugen på kvarg (och andra sura mjölkprodukter, typ naturelljoghurt, piimä och annat liknande) hela tiden. Har stillat suget redan en gång idag med kvarg och nektarin, mmm, men suget verkar liksom bottenlöst. (blandar man i lite keso blir smaken liksom lite mjukare. mmm, keso!) Fast dethär måste väl ändå klassas som världens godaste mat just nu:

Snacka om preggocravings!

Tv-seriejunkien

Min livskvalitet har just höjts med några pinnhål: en ny säsong av Project Runway OCH en hel säsong med Top Chef-avsnitt som jag inte hunnit med! Vilken tur att det är ledigt imorgon!

Utsikten

Hörni, med risk för att detta blir en suddig fotoblogg, så måste jag passa på att lite fiilistellä över min utsikt här i Åbo. Imorse kring halvåtta-tiden låg dimman rätt tät utanför mitt fönster, men det var faktiskt rätt vackert.

Aura å i morgonsolen

Åbo Domkyrka i dimman

Ja, och så var det ju Marimekkofynden då :) I väntan på de stora inkomsterna är det bra att börja med att investera i en ny börs.

En börs att förvalta miljonerna i och en klänning.

Magen

Förstår att ni väntat med spänning på detta. Har ingen ny bild, eftersom kamerans akku är så gott som urladdad, men håll till godo. Taget förra veckan. Sedan fotot är taget har magen faktiskt vuxit!

uuh uuh jag är så Graviiiid.

Imorgon kommer Marimekkofynden, I promise!

Syndaren stickar

Frasen "och här har vi en annan syndare" is slowly killing my head. Varför just den frasen? Det kan ni ju ta er en funderare på. Har dessutom blivit helt besatt av att sticka igen*. Bara.ett.varv.till. är mitt livs motto just nu.
I övrigt antar jag att ni ju sitter i era kojor och slott och biter på naglarna av spänning, jag menar, vilken bok blev det? Ja det blev Boktjuven, som legat i min hylla i snart ett år och väntat på att inspiration skulle infinna sej. Inspiration infann sej litegrann, ger den ett seriöst försök till. Återkommer med rapport.

Nu ska jag sticka litelite till. bara.ett.varv.till. Sen ska jag läsa min bok och sova en god natts sömn.


*nejnejnej. den som tror att jag stickar babygrejs misstar sej gravt. I'm not there yet. (fast jag tittade faktiskt på lite babystickmönster i smyg då ingen såg)

Magistern

Uuh uuh!

uuh uuh uuh!

 Dagen firas på Marimekko!