måndag 21 september 2009

om hur goda, intet ont anande människor, kan bli utsatta för djurrikets bestialiska kärlek för människokött och -blod.

måndag 21 september 2009
Det är september. September är en höst-månad. Hur kan det då komma sig att en kvinna, som vandrar på stadens gator, elegant i sin tunika-klänningsgrej kombinerad med tjocka svarta strumpbyxor, blir utsatt för djurrikets grymhet? Den intet ont anande kvinnan är övertygad om att det har blivit höst, eftersom det är september, och att hon med sina tjocka strumpbyxor varken signalerat det ena eller det andra. (kombinerat med små bruna loafers torde strumpbyxorna och benen gå säkra från eventuella fuck me-suck me-signaler) Den goda kvinnan går i kyrkan (på körövning, men iallafall), går på stan och på designmarket. Som den gode världsmedborgaren understöder hon andra unga, hårt arbetande kvinnohantverkare genom att shoppa ett och annat. Därutöver kämpar hon mot lågkonjunkturen genom att sätta ner en hel del av sin lön på materiella ting.
När hon på kvällen, utmattad efter dagens prövningar konstaterar att hennes vader värker omänskligt mycket, tycker hon att det känns lite orättvist. Intet ont anande drar hon av sig strumpbyxorna. Vad hittar hon då, en höstig septemberkväll, om inte sinnessjukt stora insektbett av något slag. (stora äs in typ 10 cm i diameter) Ömmande, småkliande, stora knölar på vaderna. 3 stycken. E-normous. Djurriket tycks inte ha nåt sinne för tajming, eftersom årstiden borde innebära döden för dem. Inte heller tycks djurriket ha koll på vad svarta tjocka strumpbyxor signalerar.

Miks aina mää?

2 kommentarer:

jutz sa...

Oj nej, stackarn...

Hoppas djuren INTE finns hos oss...urk...

(seriöst, ordverifieringen kräver att jag ska skriva zoish, till detta inlägg...)

Anssi sa...

När det fortsätter med varmt väder så också myggor och andra blodtörstiga småkryp finns det längre en normalt

I väntan på riktigt klara rimfrostiga höstmorgnar!