16-stegsmetoden eller Måndagen man gärna glömmer

Det är något med måndagar, olika färdmedel och min ljuva person. Vi passar inte direkt bra ihop. Min Måndagskarma börjar ha oroväckande tendenser. För att ni inte skall oroa er, avslöjar jag slutet på historien innan jag avslöjar början: jag sitter nu tryggt hemma i min fåtölj och har just förtärt en utsökt tuplajuustohamburgare från mäccen. Sweet. Livet som kulinarist är sannerligen gott.
Före detta lyckliga slut har måndagskarman slagit till med besked. Här följer ett exempel på saker som kan göra en måndag till ett ganska surt evenemang, även kallad 16-stegsmetoden:

1. Gå modigt och käckt på kickboxning. I sig en skojig grej, men:
2. Boxa axeln ur led. (för en som har en av världsalltets lägsta smärttrösklar var detta kanske det mest smärtsamma i mitt hittills så präktiga liv. I en sekund av plågor lovade jag mig själv att aldrig t.ex. föda barn. hädanefter är gläds jag åt celibatlivets konsekvenser.)
3. Var litelite rädd och ring läkaren
4. Åk hem, duscha bort värsta svetten, packa en väska med körgrejer, eftersom det någonstans innerst inne gnager en olustig och smått orealistisk känsla som säger dig att du kanske trots allt inte är världens napa och att du kanske måste vänta länge. det är gott att vara kvinna hörni, med denna intuition alltså.
5. Få förstahjälpsmorfin hos läkaren, och vänta på röntgen. Dom säger att en benflisa kanske har gått av. oh the sweetSweet life för en med smärtfobi. Var ganska rädd.
6. Röntgas, och vänta på att läkaren ska dra tillbaka axeln i rätt position. Var mycket rädd, för det låter inte sådär supernajs detdär med att "dra axeln" nånstans. Var mycket mycket rädd när dom säger att det kan göra ont trots morfin.
7. Få en vag aning om att den tidigare känslan om världens napa kanske trots allt stämmer, eftersom du måste vänta ett bra tag.
8. Var skräckslagen då klockan är slagen och axeln skall dras tillbaka i rätt position. Fäll kanske en liten minitår av rädsla, men lek modig. (mitt motto "var käck" kändes faktiskt såå 2009 just då)
9. Upplev smärta och lättnad på en och samma gång då du märker att jee, axeln is bäck!
10. Vänta mera på röntgen nr 2.
11. Ring och meddela kören att du blir ca 30 minuter sen, eftersom den kvinnliga intuitionen har slagit till och insikten är ett faktum: Du är inte världens napa inom Helsingfors Sjukvårdsdistrikt, trots allt.
12. Röntgas, få ett okej-åk-på-körövning-allt-ser-bra-ut och stega raskt mot apoteket före bussavfärd mot Åbo stad. (Eftersom vi än en gång fått oss bevisat att VR är en opålighetens högborg i tider som dessa känns buss som ett ytterst bra alternativ)
13. Var lite piilokäck efter dagens vedermödor och slå dig ner i bussen
14. Hata denna dag då busschauffören utanför IKEA meddelar att bussen har något fel och att vi måste vänta på en ny buss uppemot en halv timme. Hata.
15. Sätt dig i den nya bussen, som i själva verket mera liknar en gammal rostig sovjetisk krigstransport och inse att bussfan inte har uppvärmning och att den inte kan köra mera än 80.
16. Byt buss i Pemar och anländ till körövningen stelfrusen 1 timme och 30 minuter försenad. 1,5 timmar.

Efter denna fullkomligt strålande dag insåg jag i tåget på väg hem från Åbo stad att jag ju inte har ätit något alls idag. Stegade raskt mot spurghetens högborg Sokosmäccen, beställde en tuplajuusto, fick mig ett skratt, insåg att sista spåran har gått, konstaterade skoskav på vänster häl och tog följaktligen en taxi hem (lätt dagens bästa beslut.). Slog mig ner i min fåtölj, åt min burgare och firade att dagen äntligen är slut.