Det blir aldrig som man tänkt sig

Det har varit dött här på bloggen. Orsakerna har varit samtidigt många och samtidigt få, men I think it's safe to say att de senaste två veckorna har varit de märkligaste i mitt liv. Två veckor känns som några månader. Trots allt det hemska har jag också fått uppleva så fina stunder att jag helt enkelt börjat fundera om det iallafall finns en mening med saker som händer. Vissa känslor och vissa vänskapsband dör aldrig, de bara ändrar skepnad med tiden. Men de följer med. Troget. Och med skyddsnät i beredskap ifall man vacklar eller faller eller helt enkelt bara behöver bäras en bit. Med humor och skämt. Inside-juttun och blickar. Allvarliga konversationer. Eller med ett oväntat paket knäckebröd. MSN. En post-it lapp. Kramar. En hand på ditt huvud. En hälsning på fejan. Roliga kort. Musik. Musikdiskussioner. Logik och intuition. Sällskap. Som står ut fast det inte blev som man tänkt sig. Vetskapen om att det inte försvinner gör att jag kan andas igen. Och kanske tillochmed blogga lite.