Förlossningsberättelsen

Hörni, det är fantastiskt att föda barn. Det är en mening jag aldrig trodde jag skulle uttala högt, men så är det. Det är så stort att man knappt förstår. Men här är min berättelse om hur det gick till då Omppeluren kom till världen. (med en varning för världshistoriens längsta blogginlägg)

Det var en vanlig onsdag. Jag klagade högt på bloggen och fick äta upp mina ord bara några timmar senare. Vi gick och lade oss i normal ordning och skrattade lite rått åt min enorma svullnad på händer och fötter. Samsan somnade gott, medan jag låg och vred mej en bra stund. Hade lite ont i ryggen (igen) och lite ont i magen. Plötsligt, out of nowhere, ca kl 00:45 kände jag något mycket underligt. Kissade jag just ner mej? Jag satte mej käpprakt upp i sängen och för en sekund tvekade jag, vad var detta? Pickade i Sami med orden Jag tror mitt vatten just gick. Steg upp, och plötsligt forsade det vatten ur mej. Ba eh? Jag började skratta medan den yrvakne Sami var mycket irriterad över den brutala väckningen. Måste barnet födas nu? Jag kommenderade upp honom att för leta efter handduk eller liknande för det forsande vattenfallet mellan mina ben. Han yrade ut i vardagsrummet och sökte efter handdukar i vår bokhylla och i vårt vitrinskåp innan han plötsligt insåg att vi ju förvarar handdukar i toalettskåpet.

Vi ringde sjukhuset för att fråga what now. Detta fanns överhuvudtaget inte i våra planer ännu, även om jag hela tiden haft en känsla av att vårt kära barn kanske kommer lite tidigare än väntat. Barnmorskan i telefonen var mycket vänlig och meddelade att vi skulle komma dit med detsamma eftersom det fortfarande bara var vecka 36. Vi yrade runt en stund och funderade vad man riktigt ska ta med sej och satte sedan ganska nervöst men ändå lugnt av mot Barnmorskeinstitutet.

Väl framme fick jag ett rum och sedan togs prover för att kolla eventuella symtomfria infektioner som kunde ha framkallat den för tidiga vattenavgången och samtidigt fick jag antibiotika i dropp mot eventuella kommande infektioner. Hade några små sammandragningar och fick 1g Panadol mot värken.  Det var sist och slutligen ett ytterst värdelöst gram. Vi glömde givetvis kameran och några andra smågrejer och nångång efter kl 3 beslöt vi att Sami åker hem och sover, hämtar grejerna, åker via jobbet för att sköta grejer han trott han hade en månad på sej att fixa och kommer sen hit såfort det börjar närma sej.

Jag fick inte en blund och läste istället min bok och slösurfade på paddan, allt medan värkarna blev kraftigare och kom tätare. Kl 07.30 ringde Sami för att rapportera att han var på jobbet och att jag skulle ringa sen då han behövs. Jag käkade frukost och hade ganska ont i magen och kl 08.30 ringde jag Sami att det nog är bäst att du packar ihop och kommer hit nu. Jag försökte variera mellan att sitta, ligga, stå, gå, gunga i gungstol och hålla hårt i Samis hand och bara chilla medan värkarna blev kraftigare och jag allt mer arg.

Ett sista försök att vara lite käck. 

Jag försökte få lite mera smärtstillande av något slag, men barnmorskan konstaterade att det hon nu hade att erbjuda var ganska värdelöst vid dethär laget.
Strax före 11.30 konstaterade barnmorskan att jag var öppen 5 cm och att det var dags att förflytta sej mot förlossningssalen och framförallt mot bedövningen. Medan Sami tog en ytterst lustig filmsnutt på band kände jag att modet steg lite grann. Bedövning lät helt enkelt som änglakörssång i mina öron. Vid dethär laget var jag ganska ettrig och arg, för dethär gjorde ju helt enkelt vansinnigt ont.

Väl framme i förlossningsrummet gjorde det om möjligt ännu mer ont. Helt djävulusiskt ont faktiskt. Barnmorskan föreslog att jag skulle sjunga mej genom smärtan och försökte agera nån slags försångare, vilket bara fick mej att bli ännu argare. Jag vill INTE sjunga då jag föder barn. Vi försökte oss också på lustgas i väntan på anestesiläkaren. Lustgasen var vidrig. Jag fick totalångest av masken och kände att livet verkligen hade spelat det fulaste sprattet mot mej ever. Barnmorskan försökte tappert med en till dos lustgas medan jag fräste åt henne att ta bort skiten ur mitt fejs. Hon lydde och försökte få mej att andas lugnt istället. På det svarade jag vänligt nog V*** hengitä ite. Smooth. Jag sansade mej och bad om ursäkt, allt medan anestesiläkaren satte in både spinal- och epiduralbedövningen.

Barnmorskan Minna var fantastisk. Hon uppmuntrade, hon var lugn, saklig och helt enkelt super. Vi fick båda genast stort förtroende för henne och det kändes på allt sätt tryggt. Läkaren däremot var en kortfattad kvinna som bara kom in, tryckte upp knytnäven i mitt underliv utan desto mer snack kring saken och konstaterade sedan att jag var öppen 10 cm. Med sej hade läkaren en student som försiktigt frågade av mej ifall hon också skulle få känna efter. Jag var vid dethär laget totalbedövad och såg inget som helst hinder för främmande människor att gräva i mitt underliv och sade käckt att varsågod bara! My vagina is open!

På Barnmorskeinstitutet är man konservativ då det gäller färger.

Då bedövningen äntligen började verka var det en enorm lättnad. Det kändes som att det kanske skulle bli en förlossning iallafall. Under det värsta smärtskedet hann jag nämligen tänka att jag inte fixar dethär. Att jag inte kommer att klara av att föda ett barn. Bedövningen gav mej hopp igen och medan jag chillade en stund gick Samsan på lunch. Då han kom tillbaka var kl ca 13 och det var dags att börja krysta ut barnet. Jag krystade och krystade, allt medan Samsan hejade på och Minna uppmuntrade, men gossen slank tillbaka in hela tiden, och plöstligt, innan vi visste ordet av hade läkaren tillkallats och beslutat att dra ut Omppeluren med sugkopp. Det hela skedde blixtsnabbt och rummet var plötsligt fullt med folk och jag fick order att krysta utav bara fan. Sagt och gjort. Jag var ganska yr och krystade, men fattade inte om barnet kom ut eller inte förrän Sami sa se on poika! och genast började det lilla livet gny och ha sej. Med navelsträngen ett varv runt halsen hade vår son kommit till världen kl 14.28 i något som kändes som ett nafs. Han var ett friskt gossebarn och jag och Samsan grät några skvättar av lycka och Sami fick sedan äran att klippa navelsträngen och plötsligt hade nån lyft min son på mitt bröst.

Världens finaste Omppelur hade kommit till världen.

En guldgosse på 2845 gram och 48 cent låg och gnydde och hade sej på mitt bröst ett bra tag. I samma veva tror jag visst att Minna sydde ihop mitt underliv, men det märkte jag knappt av i ruset av att ha blivit mor. På frågan om vi ville se moderkakan var vi rörande eniga om det nekande svaret. UJ, säger jag. Efter ett tag skulle Sami bada sin son medan jag fick gå i duschen. En sköterska som var en kopia av Tarja Halonen kom in, tog mej i handen och ledde mej till duschen. Jag var förstummad av presidentkopian och tänkte mest på att jag stod i duschen med Tarja Halonen, allt medan Sami hade sin första far-och-son-moment.

Efter det lindades han och lades i sin krubba och vi serverades vår festsuppé.

Ett barnpaket.

Till slut promenerade vi för första gången som en familj längs med korridorerna till avdelningen och rummet där vi skulle spendera vår första natt.

Ja, att föda barn var sannerligen den häftigaste och finaste upplevelsen ever. Barnmorskeinstitutet var helt strålande bra på alla fronter och vi var i sanning nöjda med allt. Att föda barn tidigare än beräknat gick hur bra som helst och vi fick verkligen allt stöd och all hjälp vi behövde för att komma igång med föräldraskapet.

En mycket nöjd mor dricker kvällste dagen efter förlossningen.

En Omppelur i solskenet dagen för avfärd mot det egna hemmet.