Lurendrejaren

I lördags var det galej. Och förresten ljög jag på bloggen: det blev visst festfrisyr! Bäste Emil beslöt sej för att tupplura ordentligt så att jag hann duscha, sminka, göra håruppsättning och greja. Han har sinne för viktiga kulturevenemang den gossen. Konserten var fin (läs dagens Husis) och partyt superlyckat. Mitt första egentliga party sen vappen(!) och jag förstod att hålla mej lite på mattan med både snaps och skumpa. Medan mor rojsade till sej på stan var far och son hemma på tumis i 8 timmar, nästan mer, vilket är rekord. Största orsaken till att såg mej tvungen att tacka för mej kring midnatt var faktiskt mitt eget fysiska tillstånd (Hej Dolly Parton-boobs) och inte oron över att inte mina pojkar skulle ha klarat sej. Det kom förvånansvärt många frågor om just detta: om jag är orolig för hur det går hemma? Jag ba eh? Varför skulle jag ha varit det? Pojken är hemma med sin far. Far är lika bra som mor, han saknar bara mejeriet. Som tur finns det ju ersättning! Då jag kom hem sov gossen och fadern kollade på film och allt var i sanning fridens liljor.
Följande morgon diskuterade vi gårkvällens händelser både på hemmafronten och på balfronten. Allt verkade mysigt tills Samsan tog upp faktumet att Emil sov på balkongen i 2 timmar kvällen innan. Sen fortsatte han med Ja och gråtlarmet, det räcker ju ända till Lungi, så jag gick och tog några öl. Jag spärrade upp ögonen, satte maten i vrångstrupen och började lipa. Tills jag fattade att han lurades. Cruel. Very cruel.