Skidsemestern

Jag tror att man ganska tryggt kan konstatera att skidåkning inte är min starkaste sida. Då vi anlände till Ruka i söndags var vi inte sena att hoppa ut i skidspåret för en premiärtur. Jag kände mig lika trygg på skidorna som Bambi troligtvis kände sig på dendär isen. Jag föll första gången innan vi ens hade hunnit nå skidspåret, och kunde bara ha en vag föraning om vad som komma skulle. Efter bara nån kilometer i spåret kom vi till ett dödsstup. Efter ett litet gräl om hur man ska ta sej ner för ett stup utan skidspår som dessutom svänger åkte vi ner, bara för att upptäcka att vi sett lite fel på kartan och fick börja ta oss upp tillbaka för backhelvetet. Att skida uppför ett stup är svårare än man kan tro. Samsan sprintade givetvis upp på lätta fjät, medan jag ju inte var helt lika smidig. Stressfaktorn ökade ytterligare då jag såg två äldre män närma sig mej med stormsteg. Plötsligt förlorade jag kontrollen (öh, vilken kontroll?) över skidorna och rasade ner på den ena gubben, typ 70+. Jag blev förstås mycket förlägen och bad om ursäkt. Han skrockade och konstaterade att det ju nog är en besvärlig backe dethär, och föreslog att jag skulle slå följe med dem den sista branten upp, så att jag säkert klarade mej. Jag tackade artigt nej och försäkrade dem om att jag klarade den själv. En sekund senare föll jag på den andra gubben, som snällt lyfte upp mej och log och sade att det kanske ändå är bäst att jag "skidar" mellan dem den sista biten. Skamsen lydde jag och mötte upp Samsan i spåret en stund senare. Vi tog oss hem tillbaka på skidorna under ganska tysta förhållanden, men jag kom mej hem iallafall. Man skall icke underskatta by perkele. Idag har jag valt grenen "gå ut och gå med vagnen".

Det är förståeligt att Samsan, the slalomrännare, var aningen fundersam inför vårt premiäråk i slalombacken igår. Jag kunde som tur överraska honom storligen med mina slalomtalanger och vi pustade ut båda två.