När vi inte leker i lådor och skåp, ja då börjar vi på dagis. Vår mjukstart har alltså inletts. Dessa två första dagar har gått jättebra, och Emil verkar gilla läget. Massor med nya leksaker och andra barn att pilla på, och nämnvärt intresserad av mamma har han nog inte varit. Ännu imorgon är jag med, och på torsdag får han vara där alldeles ensam i några timmar.
Med tanke på vår sons sociala läggning har vi hela tiden utgått från att det kommer att gå hur bra som helst för honom när det väl är dags för honom att bli dagisbarn. Han kommer att gå på dagis 3 dagar i veckan, varav två kommer att vara ca 5-6 timmar och en ca 7 timmar. I Emils grupp är de 12 barn i åldern 1-3 år. Ganska många barn, men åtminstone har jag på dessa två dagar fått känslan av att det ändå är hanterbart för ledarna. Emil är nästyngst i gruppen, men alla tre ledare konstaterade redan första dagen att han är "ganska högljudd" för att vara såhär liten. Jag ba mm, heh. Jag tycker det är skönt att han lärt sig gå och hantera en sked ens någorlunda behjälpligt, men visst är han en rätt liten dagiskille ändå.
Då vi promenerade hem tillbaka slogs jag av en olustig känsla. Dessa dagar vi nu lever är de dagar då vår lilla Emil är som mest oförstörd. Han har bara fått beröm och han har inte blivit utsatt får någon form av grupptryck, sociala koder eller regler för hur man skall vara. Han har ingen aning om att det finns saker som andra inte kommer att gilla hos honom eller att nån kommer att tycka att hans mössa är ful. Barn lär sig snabbt att anpassa sig och i bästa fall kommer allt att gå jättebra även på den fronten. Men en liten del av mej funderar ändå på hur det kommer att gå för vår lilla hjärtliga, oförstörda solstråle. Ve den som trycker ner honom, mobbar honom eller på något sätt förminskar vårt godtrogna och tillitsfulla barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar