Det överväldigande moderskapet

Hörni, dethär med moderskapet. Så himla uppochnerochhitochdit mest jämnt. Hela tiden nya insikter, nya lärdomar, nya aha-upplevelser, nya frustrationer. Under det senaste året har jag varit en känslomässig bomb nästan hela tiden, mycket just pga allt detta nya som levereras mig i fejset dygnet runt. Hela tiden ta ställning till nya saker som jag egentligen inte har en aning om men som plötsligt har blivit mitt ansvar.

För en som hade och har fruktansvärt lite förkunskaper om barn blir det på nåt sätt extra påtagligt med hur nytt allt är hela tiden. Vad ett barn äter, när ett barn äter och hur ofta och allt detdär med ammandet, när ska barnet börja äta själv?, grönsakspuréer och nyttig barnmat, hur man byter en blöja, blöjeksem, kakkakatastrofer, när börjar barnet själv meddela sina pottbehov?, klädstorlekar för barn: antingen köper jag kläder som passar när han fyller 4 eller sen passar dom bara två veckor innan de är för små, hur många par skor behöver en unge egentligen?, vetenskapen klä på ett barn: hur många lager ska man ha?, kurakläder och halare, och hur länge ska barnet ha napp egentligen? och hur ofta ska napparna kokas riktigt?, när man ska sluta med tuttflaska, dagis och allt vad det innebär, uppfostringsmetoder, dethär med det eviga nej-sägandet, alla sånger och cirkustrix man måste lära sej och ta till under kvällsgröten, logistiken! vem är var och när och barnvakter, olika utslag, magknip och annat hälsorelaterat, hur mycket mjölk ska en 1-åring få i sej?, hur man får ungen att öppna munnen för tandborstning och för att inte tala om allt sovrelaterat. Och alla införskaffningar sen! Vagnar och resevagnar och uv-skydd och uv-dräkter och bilstolar och sängar och möbler och leksaker och cykelstolar och cyklar.

Djiiisus, så det är så. mycket. Hela. Tiden! Ibland blir jag mäkta imponerad av mig själv och allt jag klarat av (istället för känslan av otillräcklighet, som verkar ha blivit ett normaltillstånd). Och fortfarande är mitt barn helt och glatt och skrattigt nästan jämnt och normal i utvecklingen.

Och allra mest överväldigande med allt detta: den gränslösa kärleken jag känner.