Läsare med gott minne kan erinra sig om att jag en gång i vintras skrev om ett länkzen, eller mest om avsaknaden av ett dylikt. Idag då jag sprang min lilla runda insåg jag till min stora förvåning att jag visst uppnått ett slags zen med springandet. Inte sådär att det skulle ha känts på något vis skönt, lätt eller självklart, tvärtom var det för det mesta tungt och jävligt, men i något skede under vårvintern beslöt jag mej för att hålla länkandet totalt fritt från prestationskrav. Jag behöver inte bli bättre, jag behöver inte orka springa mer för varje gång och jag behöver ingen som helst morot i form av olika lopp eller ens personlig uppföljning av länktider. Jag springer för att jag tycker att det är skönt att lufta av mej, för att jag anser att man måste sporta i någon form, för att orka, och för att få äta en massa gott utan att se ut som en valross förklädd till människa. Högst antagligen blir man bättre/orkar mer då man springer mer, men det är ingen morot i sig för mej.
Detta prestationslösa springande, det har givit mig ett zen och det känns ganska fantastiskt, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar