Tystnaden

Efter en dag i saltgruvan är det Guld, GULD! att få komma hem till tomt hem, svänga via butiken efter lite godis och slänga sej framför ett avsnitt av Orange is the new black. 

Sen blir det platina då resten av familjen ramlar in.

Kärva tider kräver radikala förändringar

Uuh uuh LUGG!

Livstecken

Ni kan pusta ut: vi är alla vid liv i denna familj fortfarande. Bara så förtvivlat mycket att göra att det helt enkelt inte har funnits en ynka extra minut att krafsa ner några sorgliga rader här på bloggen. Vi hoppas att det blir ändring på det inom nån vecka eller så.

Men jag kan ju underhålla er med att berätta att vi har hunnit vara till Stockholm med familjen, vara i Kotka, jobbajobbajobba, vara på Requiem i Musikhuset, göra intervjuer, träffa viktiga personer, ha mentorträff, vara på musiklekis, i parken, på gården, i butiken och detdär vanliga tjafset. Och så har min son fått sitt livs första jäähy på dagis pga extrem busighet.

Är en mycket matt och stressad kvinna just nu, så nu får vi helt enkelt invänta skojigare och slappare tider. Då ska här regna inlägg. typ.
Hej.

Sjukdom

Mina öron hör Borrelia. Min hjärna hör ond bråd död. Och mitt hjärta hackar så tinningarna spricker och mina tårar bränner under ögonlocken. Och så Emil, som till all lycka inte förstår allvaret, utan som glatt gömmer sej bakom en gardin i läkarens rum och ropar kuckuu och skrattar åt sitt eget skämt och beter sig just som den virvelvind han alltid är.

Sällan (läs aldrig) önskar jag mej sjukdom eller smärta. Men när jag sitter hos läkaren med mitt barn i famnen och han får diagnosen borrelia - ja då sitter jag nog där och önskar inget hellre än att dendär jävla fästingen skulle ha bitit sig fast i mej istället.
Modershjärtat - samtidigt det sköraste och det starkaste hjärtat.

Dip it baby!

Fredagsmys med tacos i detta hus. Såklart det är tacos då det är fredag, mys och Sami börjar sin semestervecka. Emil förhöll sig ganska skeptisk tills han fick stiga in i dippens förtrollade värld. Härregud, klart pojken måste få dip! Killen blev totalt såld och ville inte sluta dippa. Så var det med den saken, McDonalds nästa då.
Sen gick vi till parken för att stilla det dåliga föräldra/matsamvetet.

uuh uuh, jag flyyyger!

Den hoppande debutanten

Idag gjorde vi musiklekisdebut, Emil et moi. Vi var båda sjukt ivriga, enda skillnaden var väl kanske att jag lyckades hålla band på mej själv något bättre än min smått amoklöpande son. Vi hade laddat och peppat med Imse vimse, Bä bä, Blinka lilla och Lilla snigel ca 478 gånger sedan uppvaknandet denna morgon, så en liten besvikelse var det kanske att vi inte sjöng en enda bekant sång.

Men Emil var i sitt sanna esse, för på musiklekis får man sjunga, dansa, hoppa och springa. Alla hans favoriter i ett kompakt paket (enda som fattas är ju att koka, men det gjorde han resten av dagen istället). Speciellt detdär med hoppandet är ju väldigt aktuellt och viktigt hos oss just nu; något som blev tydligt på musiklekisen. Emil bara skrek av iver och ba Hooooppppaaaaa!!!!! åt alla andra barn, och de andra bara stirrade för att a) typ hälften av barnen inte ens kunde gå ännu, och b) dom andra inte kunde hoppa och c) inte var på långt när lika ivriga som vårt barn, eller så visade dom det inte lika intensivt som Emilius. Som tur lät Emil sig inte nedslås av detta utan skuttade glatt omkring för sig själv istället.

På alla sätt en lyckad debut. (trots att jag önskade att också min son skulle ha suttit stilla på dendär mattan en stund)

Spåkvinnan

Alltså JRo, då. Hon kan ju spå in i framtiden hon!

Kolla vad hon visste redan igårkväll på FB-chatten:

Den kvinnan visste då sannerligen vad hon talade om, för denhär dagen har ju inte precis varit något effektivitetsmässigt underverk, om vi säger så.