Idag gjorde vi musiklekisdebut, Emil et moi. Vi var båda sjukt ivriga, enda skillnaden var väl kanske att jag lyckades hålla band på mej själv något bättre än min smått amoklöpande son. Vi hade laddat och peppat med Imse vimse, Bä bä, Blinka lilla och Lilla snigel ca 478 gånger sedan uppvaknandet denna morgon, så en liten besvikelse var det kanske att vi inte sjöng en enda bekant sång.
Men Emil var i sitt sanna esse, för på musiklekis får man sjunga, dansa, hoppa och springa. Alla hans favoriter i ett kompakt paket (enda som fattas är ju att koka, men det gjorde han resten av dagen istället). Speciellt detdär med hoppandet är ju väldigt aktuellt och viktigt hos oss just nu; något som blev tydligt på musiklekisen. Emil bara skrek av iver och ba Hooooppppaaaaa!!!!! åt alla andra barn, och de andra bara stirrade för att a) typ hälften av barnen inte ens kunde gå ännu, och b) dom andra inte kunde hoppa och c) inte var på långt när lika ivriga som vårt barn, eller så visade dom det inte lika intensivt som Emilius. Som tur lät Emil sig inte nedslås av detta utan skuttade glatt omkring för sig själv istället.
På alla sätt en lyckad debut. (trots att jag önskade att också min son skulle ha suttit stilla på dendär mattan en stund)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar