Småprataren

Igårkväll i supermarketen nära oss stötte Emil på bekanta. (Normalt träffar vi ju aldrig en käft som vi skulle känna i butiken.) Hans dagispolare från den andra gruppen kom fram och hälsade och förklarade för sin mor att minimänniskan ifråga var Emil och att han gillar att göra high five. Emil verkade mycket förtjust över mötet och konverserade i god ton medan jag i min tur blev så förvånad att jag inte kom mej för att säga något åt polarens mor och därmed framstod som synnerligen socialt inkompetent. Som tur kunde min belevade son sköta snacket. 
Men alltså hörni: min son har bekanta? Som jag inte känner? Det är nog nya tider nu, då min son framstår som mer socialt kompetent än jag.

Låt mej presentera min son The Small Talker.