För Internet trånar efter ett till inlägg om sömn

Barn och sömn; internets mest hatälskade ämne. Men jag funderar så det knakar. Och hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag till samma slutsats. Att jag är mycket osäker på rätt och fel i frågan. Jag kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete/känna mej lite misslyckad/känna lite olust inför det faktum att vårt barn inte sover i sin egen säng. Nånsin. Har vi varit för slappa föräldrar? Dåliga föräldrar? Är vår son otrygg? Har vi inte kunnat hjälpa honom rätt till bra sömn?
Däremot är vi nu inne i en period av den hittills bästa sömnen i Emils liv. Han kan vakna, han har mardrömmar ibland men det är ett lugnt läge. Han somnar snabbt tätt tätt intill, han sover tätt intill och han må ta upp all jäkla plats i sängen. Men han sover. Om han vaknar till är det bara kort och oplågsamt. Och han vill tanka närhet, helt klart. Vem kan nu neka sitt barn det? Och myset när vi vaknar på morgonen. Och vetskapen om att det finns värre synder inom föräldraskapsområdet än att samsova. Och känslan av att vara utvilad, hörni.
Men ändå... Ambivalensen ambivalensen.