Vissa vinterbadar på sommaren

Sista morgonen på denna semesteretapp. Jag stod där på bryggan och blickade ner över det iskalla vattnet. Sen plötsligt så bara gjorde jag det: jag tog ett morgondopp. Gick ner för stegen, ner i det iskalla. Och så doppade jag hela kroppen. Var stolt och kände mig uppfriskad, så där som jag tänker mig att vinterbadare gör. 

Det var 18 grader i vattnet den 17 juli.

Jag upprepar: konstig sommar, detta.

Semesterfirare som tackar för sig:

Konstiga sommaren

Den här sommaren då. Är ju i sanning inte en vanlig sådan. För det första kylan. För det andra simmandet. Sa hon simmandet? tänker ni nu. Ja, svarar jag. För denna sommar har jag simmat. Två gånger varje dag sedan vi kom hit till sommarparadiset. Inte pga behov av svalka utan pga skönt. Mmhmm. Den här sommaren ÄR konstig. Är inne på sommarens fjärde bok. Har inte ätit glass varje dag pga kylan. Men vi har haft det gott ändå. På alla vis.

Har också åkt båt.

Kesäfleda och annat somrigt

Far drog söderut till saltgruvan, medan vi fortsätter att förlusta oss i vårt sommarparadis. Jag har min sedvanliga sommarfrisyr, Emil har lekt mycket butik i lekstugan och ibland har solen förärat oss med ett besök. Att klaga känns i sanning lite avlägset. Eventuellt vore det isåfall på den arktiska kylan som faktiskt inte känns helt okej den 13.7. men det är ju lite meningslöst att klaga på vädret så vi skippar det. 

Har ni vägarna förbi så stick er in på en kaffikopp vettja!

Lyckligheten

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.  Så många gånger denna semester har vi fått haj fajva varann då vårt barn varit så himla bra/duktigt/härligt, ni vet. Och nej, skriver inte detta för att skryta eller för att försöka lyfta fram oss som bättre föräldrar eller vårt barn som bättre än andras. Skriver detta för att mitt modershjärta är just så fyllt av stolthet, lycka och glädje som bara ett modershjärta kan vara. (När man är mamma blir man mycket stolt över både mycket lite och mycket stort, har jag märkt).

När vi landade i Mumindalen igår lyste Emils ögon som förtrollade. Han gick all in och levde sig in i Mumindalens värld till 100 procent. Som förälder var det helt enkelt ett magiskt ögonblick. Vi blev helt stumma med Sami, vi hade inte förstått att Mumindalsresan skulle bli så himla fin för Emil. Det var inte bara "en i raden av kiva grejer man gör på semestern", det var Så.Mycket.Mer. Vi kände så stor lycka i hjärtat för att vi kunnat ge detta åt Emil, att det var helt överväldigande.

Och Emil då? Nämen han försvann i vimlet otaliga gånger då han fick syn på nån figur och ville kramas och diskutera med den. Inte ett kink, gnäll eller nåt, bara pur lycka. Han var en solskenspojke i himmelriket hela jäkla dagen. 10 minuter efter att bilen rullat ut från Nådendal somnade han med kartan över Mumindalen i ett hårt grepp pratandes om Sniff. Efter 1,5 h vaknade han, slog upp ögonen och frågade Mamma var var Hemulen riktigt då vi inte såg honom? 

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.

(Blir bildbomb nångång när jag är vid en dator)

Carpe Diem

Då vi hungriga, törstiga och trötta sitter i ett stekhett Frigiliana och just har beställt mat (resans by far bästa käk, Mums!) och fått in lite bröd och dricka på bordet. Och vi frågar barnet vad som varit det bästa med resan. Och barnet utan tvekan svarar Dethär brödet. 

Det är då vi fattar vad det innebär att leva i nuet.