Lyckligheten

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.  Så många gånger denna semester har vi fått haj fajva varann då vårt barn varit så himla bra/duktigt/härligt, ni vet. Och nej, skriver inte detta för att skryta eller för att försöka lyfta fram oss som bättre föräldrar eller vårt barn som bättre än andras. Skriver detta för att mitt modershjärta är just så fyllt av stolthet, lycka och glädje som bara ett modershjärta kan vara. (När man är mamma blir man mycket stolt över både mycket lite och mycket stort, har jag märkt).

När vi landade i Mumindalen igår lyste Emils ögon som förtrollade. Han gick all in och levde sig in i Mumindalens värld till 100 procent. Som förälder var det helt enkelt ett magiskt ögonblick. Vi blev helt stumma med Sami, vi hade inte förstått att Mumindalsresan skulle bli så himla fin för Emil. Det var inte bara "en i raden av kiva grejer man gör på semestern", det var Så.Mycket.Mer. Vi kände så stor lycka i hjärtat för att vi kunnat ge detta åt Emil, att det var helt överväldigande.

Och Emil då? Nämen han försvann i vimlet otaliga gånger då han fick syn på nån figur och ville kramas och diskutera med den. Inte ett kink, gnäll eller nåt, bara pur lycka. Han var en solskenspojke i himmelriket hela jäkla dagen. 10 minuter efter att bilen rullat ut från Nådendal somnade han med kartan över Mumindalen i ett hårt grepp pratandes om Sniff. Efter 1,5 h vaknade han, slog upp ögonen och frågade Mamma var var Hemulen riktigt då vi inte såg honom? 

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.

(Blir bildbomb nångång när jag är vid en dator)