I en idealisk värld, där björnar släckte bränder

En gyllene konversation på vägen till dagis imorse.

E: Mamma, blir det snart sommar?
H: Nä, nu blir det höst, sen vinter, sen vår och sen igen sommar.
E: Varför?
H: (pffff. Därför) För att vi har olika årstider i Finland. Är det inte bra det?
E: Jo. För sen kan vi åka pulka!
H: Javisst, sen på vintern!
E: Men... var sover snön riktigt på sommaren då?
H: Nå, snön blir till sen då det blir kallt och vattnet fryser och bildar iskristaller i regnform. Och sen smälter den igen till sommaren.
E: Jahaa! Så snön och björnar är samma sak då! Som sover då man inte behöver dem!
H: ... Nå kanske lite jo....
E: Fast... björnar behövs ju nog oftare än snö, mamma!
H: ? Hur menar du nu riktigt?
E: Nå, bara att björnar ju kan vara bra att ha på vintern också, när de sover.
H: Jaa... till vadå?
E: Nå till att leka med! När jag blir stor, då ska jag bli en snöbjörn! Som kör roskisbil och släcker bränder!

Att släcka imaginära bränder med moffa = bästa grejen som finns.

Creare, ergo sum (eller historien om kaffet)

Ja, rubriken motsäger sig själv, för sällan känner jag mig så olevande som då jag skapar saker och går in i workflow. Då finns jag ju knappt, och istället upptas jaget av skapandets vånda och allt det där klyschiga, ni vet. Men, som ett bevis på att jag inte dött, finns min alster där, i Scores-mappen på datorn. Ett veritabelt bevis på levnad, att man lämnar något efter sig, eller?

Och, om nån undrar vad det är hon gör riktigt, så kan jag berätta att jag arrar och komponerar (!) sånger till alla mina tre körer, samt skriver en historik. Så där i en salig blandning huller om buller. (jepp, just så: en skriven rad här, en läst där. Några toner hit, ja men i den där andra sången kunde det funka såhär. En annan, mer strukturerad skulle ha kolavippat på kuppen) Så där så att virrhjärnan blir lagom överhettad. Igår, t.ex., bryggde jag kaffe utan kaffe, dvs vatten i en kanna. Hällde upp och först vid andra klunken märkte jag fadäsen.
Vid min svans, det är ju varmvatten jag dricker!, tänkte jag inte. (istället gick tanken längs några inledande svordomar vidare till Vad fan! och därifrån vidare till en sångstrof.)
Chocken tog mig dock tillbaka till de levandes böcker och jag insåg att kaffe med kaffe i är ett livselixir för denna skapande människa.

Ungefär såhär avslappnad ser jag alltid ut när jag jobbar.
Nånej, skojar bara. 

Våffelcafésuccé

Fatta känslan då man har printerstrul och sen, efter många om och men, FIXAR DET SJÄLV och löser tekniska problem. Sicken egoboost!

Speciellt efter att man stekt över hundra våfflor dagen innan på sitt mysiga gårdscafé och man definitivt inte skulle ha ork över för printerproblem. Alltså detdär med att ha gårdscafé. Det är just så mysigt som det låter och kanske tusen gånger jobbigare än man skulle kunna tro. Oberoende så var det värt mödan och besväret. Så himla kul!

Voihan Vohveli blev en succé i år igen

Vimplar ska det vara på café!

Och lekande barn...

...som gärna tar en våffla till.

Att skapa kultur

Här sitter vi och leker, mina kollegor och jag. År av studier, år av arbetserfarenhet samlat till en samling färggranna lappar i en rad. Och såklart går det bra att skämta friskt om detta, men faktum kvarstår. Dessa lappar inrymmer ett relativt stort mått kunnande och kompetens. Många (i samhället) kanske tänker att konserter bara är en rad (bra) låtar efter varandra. Och det är ju inte helt fel tänkt. Men jag vågar ändå påstå att den raden låtar inte föds ur intet. Det behövs verkligen ett visst mått mångsidigt kunnande för att få till den rätta lottoraden. Framförallt vill jag påstå att jag verkligen njuter av att få jobba fram den raden med de personer som satt hemma på vårt vardagsrumsgolv och pratade och radade ut lappar och kom med smarta, roliga, dåliga, insiktsfulla och inlyssnande kommentarer kring hur vi riktigt ska göra.

Lappinfernot gjorde mig givetsvis helt slut (inget skämt. Det är så mycket mer betungande att rada färgglada lappar på ett golv än en kanske skulle kunna tro). Så nu tar jag igen mig hos frissan. För let's face it, man tänker ju så mycket bättre i snyggt hår.

Den 74 nystarten

Jag är inte den enda, och det är inte min första gång. Som jag gör en comeback med bloggen. Den lever och dör, denna blogg, likt en katts nio liv verkar bloggen har ännu fler. Vi kan kalla min senaste paus för en semesterpaus. Eller en ingen blogginspirations-paus. Hursomhelst vill jag inte lämna min käraste blogg.

Mitt sanslöst spännande liv fortsätter. Sedan en vecka tillbaka grejar jag med julsånger. Det började jag med samma vecka som sommaren visade sin finaste sida. Timing is everything.

Några pics från sommardagar som gått:

Uuh uuh sicken idyllsommar.