Creare, ergo sum (eller historien om kaffet)

Ja, rubriken motsäger sig själv, för sällan känner jag mig så olevande som då jag skapar saker och går in i workflow. Då finns jag ju knappt, och istället upptas jaget av skapandets vånda och allt det där klyschiga, ni vet. Men, som ett bevis på att jag inte dött, finns min alster där, i Scores-mappen på datorn. Ett veritabelt bevis på levnad, att man lämnar något efter sig, eller?

Och, om nån undrar vad det är hon gör riktigt, så kan jag berätta att jag arrar och komponerar (!) sånger till alla mina tre körer, samt skriver en historik. Så där i en salig blandning huller om buller. (jepp, just så: en skriven rad här, en läst där. Några toner hit, ja men i den där andra sången kunde det funka såhär. En annan, mer strukturerad skulle ha kolavippat på kuppen) Så där så att virrhjärnan blir lagom överhettad. Igår, t.ex., bryggde jag kaffe utan kaffe, dvs vatten i en kanna. Hällde upp och först vid andra klunken märkte jag fadäsen.
Vid min svans, det är ju varmvatten jag dricker!, tänkte jag inte. (istället gick tanken längs några inledande svordomar vidare till Vad fan! och därifrån vidare till en sångstrof.)
Chocken tog mig dock tillbaka till de levandes böcker och jag insåg att kaffe med kaffe i är ett livselixir för denna skapande människa.

Ungefär såhär avslappnad ser jag alltid ut när jag jobbar.
Nånej, skojar bara.