Stoppa pressarna

Ett under har sannerligen skett. Idag skådade jag ut genom fönstret och konstaterade att de var fasligt smutsiga. Därefter tänkte jag käckt att jag ska tvätta dem. Nu. Och så tog jag tag i saken direkt och åtgärdade problemet. Min stundvisa initiativrikedom kommer lika överraskande varje gång.

Få saker är ju trevligare än rena fönster en ledig och solig fredagseftermiddag som denna. 

Efter att detta mirakel skett, kom min sambo hem med fredagsbullar och plötsligt blev det fest. MED RENA FÖNSTER.

Brandbilen

Denna blogg handlar tydligen enbart om (roliga) saker mitt barn säger, men asså. På utvecklingssamtalet igår fick vi höra följande underhållande anekdot.

Dagistanten: Vilket djur är det som har en lång snabel som kan spruta vatten?
Emil: (viftar jätteivrigt med handen) JAG VET!!! Det är ju BRANDBILEN!!!

Snöskottaren och jag

Eftersom mitt liv i övrigt bjuder på sällsynt få spänningsmoment att dela med mig av, vill jag dela med mig av en till konversation med min 3-åring.

Strax efter gonattsagan ligger vi och viskar en stund i sängen, min son och jag.
E: Mamma, jag är rädd.
H: För vadå?
E: Att jag ska tappa bort dej
H: Det behöver du inte oroa dej för, jag försvinner ingenstans
E: Men mamma, jag har ju tappat min snöskotta också, så då kanske jag också tappar bort dej
H: Men minns du att den inte var borttappad, pappa har bara satt den i förvaring tills det kommer snö igen.
E: Men kanske pappa stoppar undan dej också då?
H: Nå, det tror jag väl ändå inte. Man brukar inte stoppa undan människor, bara saker man inte behöver.
E: Bra. För jag behöver dej hela tiden mamma. Och pappa också. För han vet inte var något är. Han hittar ingenting här hemma. Och så kan han inte spela Brandman Sam-sången på piano heller.
H: Älskade vän, jag behöver dej också. Men nu ska du sova. God natt min skatt!
E: God natt. Nu måst du gå mamma, så att jag får tänka på snöskottan ifred.


Föga anade jag väl att en diskussion om en snöskotta skulle väcka så vackra känslor i mitt modershjärta.

Kärleksförklaringarna

Vi läser Madicken, och i boken blir Lisabeth ensam i skogen och ropar på sin mamma.

Emil: Varför ropar hon på mamma?
Jag: Nå, hon kände sej ensam och rädd, och då kanske man ofta vill ha sin mamma nära.
Emil: Jo. Men varför ropade hon inte på pappa då?
Jag: Tja, hon kanske bara tänkte på mamma just i den stunden.
Emil: Fast om jag skulle bli ensam i skogen, då skulle jag nog ropa på er båda. För jag skulle tycka att det var bäst om ni båda kom och räddade mej.

Ack, dessa kärleksförklaringar vi får av vår 3-åring. De är helt enkelt oslagbart ärliga och fina.