Ja det är faktiskt lite underligt.
Jag är van vid att livet vänder lite hit och dit med jämna mellanrum. Det inträffar större och mindre katastrofer nu som då. Fine. Men det har varit alltför länge sen senast. Inte är mitt liv perfekt, men allt flyter nu på något sätt på i maklig takt framåt. Inga större hemskheter, men inte heller några underbarheter (?), utan bara...okej.
Jag har en känsla av att detta är lugnet före stormen. Eller någå. Det är nästan så att jag ÖNSKAR att någå sku hända, så att jag sku vakna upp lite igen. Det är bra om dåliga och bra saker kommer i små doser ganska ofta, för annars blir det så jobbigt sen, om man inte är van med varkendera. Då först blir det yrt.
Men jag minns fortfarande hur det gick då jag senast önskade att det skulle hända något... Efter det tog det inte länge tills mitt liv var en vandrande katastrof på alla plan. Detta skede varade i ca 2 år. Efter det levde jag i en dvala i 1,5 år och försökte förstå, förlåta, plåstra om min själ och mitt jag och lära mig leva igen. (okej, det låter ganska dramatiskt, men faktum är det det VAR dramatiskt)
Så då jag tänker efter är jag inte helt säker på att jag vill önska att något ska hända. Men en del av mig gör det ändå. Hur självdestruktivt är inte det?
Nu mera kaffe. sen sibbe. sen skriva. sen möte. sen konsert. sen hem å städa. sen sova. Usch vilken trååååkig dag. det borde definitivt hända något nu.
Sen kan jag igen identifiera mig med Meredith, min nya idol, å säga:
So... what, suddenly I´m the president for persons with crappy lives?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar