det är officiellt:
hela gårkvällen och denna morgon har jag haft så attans ont i den "sista leden" (medicinsk exakt uttryckt, jag vet) i ringfingret att jag bara vill skrika.
(DEL 1 finns här.)
Det är nu alltså officiellare än någonsin tidigare, nu då detta verkar ha blivit en följetong (att det blivit så gör mig lite skräckslagen men jag försöker med alla metoder hålla mej lugn och harmonisk. annars kanske ni får läsa DEL 3 snart). Di pa säj att en gång är ingen gång, men att två gånger är en vana. Dettta blir alltså bara tydligare och tydligare nu då det finns två inlägg om detta faktum: jag är snart helt övertygad om att vi trots allt är släkt, min mor och jag.
noteringar:
fortfarande nåt skit under spacetangenten. (och samtidigt ett motbevis på att min mor och jag skulle vara släkt)
det vetenskapliga experimentet framskrider med stor succé. Inne på lager två, vilket även torde kunna kallas normaltillståndet. (för två lager har väl alla?) Inga förändringar i beteende eller i utseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar