funderar jag på vad jag ska bli när jag blir stor. Eller nä, fel: OFTA funderar jag på vad jag ska bli när jag blir stor. Något med resonemanget känns dock fel, för 1) jag är redan något, as in jag har ett yrke (inte så att jag skulle tro att jag är nåt, där kunde man lätt missförstå min formulering. så tokigt det kan bli) och 2) jag är redan stor. (fäcts of today typ)
Miserabla muijan är tillbaka från idet. Knappt hann hon lägga sej tillrätta i en bekväm ställning före det var dags att avsluta vilan.
Mina resonemang med mig själv låter typ såhär:
Jag: Jag har nog världens bästa jobb jag. vilken tur för mej!
Jag: Men egentligen... Nä, jag behöver ett miljöombyte. man ska inte behöva gå till sitt jobb med en klump i magen varje gång.
Jag: Fast, nu är jag nog lite petig. man ska int ge sej bara för att det känns lite trist. då skulle folk byta jobb hela tiden.
Jag: Men jag har känt att jag vill ha ett riktigt jobb ganska länge nu.
Jag: Då kanske det vore dags att testa på nåt annat. bara för en tid.
Jag: Men jag kan inget annat. och jag orkar inte med ännu en utbildning till.
Jag: Och egentligen är det ju nog jätteroligt dethär med körer och så.
Jag: Men varför blev jag inte scenograf? det låter så skoj. Eller journalist.
Jag: Fast jag har ju nog tänkt att jag kunde ha ett lite mera vanligt och regelbundet jobb. Med tider och klara ramar och en början och ett slut som inte hägrar om nåt år. inga processer utan klara, tydliga grejer.
Jag: fast det måste vara kreativt, annars dör min själ.
Jag: men det är ju just det. jag orkar inte kreera hela tiden. jag ska söka jobb i siwakassan.
Jag: Vad klagar jag för? Jag är ju rätt bra på det jag gör.
Jag: men det känns nog som att jag kunde prova nåt annat en tid nu. fast nä, vänta. först nästa år...
Alltså på allvar. jånäjånäjånäjånäjånäjånäjånäjånäjånäjå. Jag tycks tro att jag fortfarande är i tonåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar