Hur det går till då jag garnerar pepparkakor

Man ska ju bli mor, och till mödrars uppgift hör att kunna baka pepparkakor. Alltså är det hög tid att lägga in ett kol på denna front. Men! Utfärdar härmed ett varningens ord åt alla (ovanare) pepparkaksbakare i varje hem och hus: börja aldrig med glasyr. It's messy business, I tell ya. (måste jag alltid vara så jävla ambitiös i allt? sku det inte ha räckt med själva baket första gången? Men nej, man ska bli bäst på garnering också tydligen.) Glasyr was indeed everywhere (ni som kan erinra er färskostfingerepisoden: Det var lite som den, men i några 10-potens), förutom på pepparkakorna då, förstås. Mitt pepparkaksbaksförsök (av färdig deg, såklart. Låtom oss inte ta i alldeles för mycket här) blev en spännande historia. Första plåten gick i roskis direkt, eftersom jag hade fått för mej att pepparkakor nog ska vara minst 10 minuter i ugnen, kanske 15, vilket resulterade i en plåt skrynkliga, pulveriserade negerpeppisar som mest luktade illa. Andra och tredje plåten resulterade i mycket tjocka pepparkakor (jag sällar mej till skaran som hejar på tunna pepparkakor) och fjärde och femte plåten blev helt okej, även om några blev så tunna att de hamnade i den sk toleranspepparkakshögen, där en arm eller ett huvud för lite inte spelar så stor roll. Ett andra varningens ord gäller förresten temperaturen: det är sjukt hett att baka pepparkakor! Lönar sej mao att strippa innan man börjar baka så att det inte droppar svettpärlor från överläppen rakt på de färska läckerheterna.

Fas ett av baket (kavla ut färdig deg, lägga på plåt, grädda) lyckades ju någorlunda bra ändå och jag inledde käckt och lite kaxigt fas två: garnering. (Jag menar, det var ju ändå sist och slutligen ganska enkelt med fas ett, speciellt efter att jag luskat ut hur mycket man ska kavla för att få bra tjocklek samt räknat ut att man ska ha peppisar i ugnen ca 5 minuter. Att ta en titt in i ugnen då och då är heller inte helt fel) Föga visste jag om avancemanget i svårighetsgraden till fas två. Lite glasyr på dethär and we have a winner liksom. Men man ska ju aldrig ropa hej. Glasyrhelvetet ville ju inte stelna och de första försöken till garnering ledde mest till utrop som Wtf? What? Hur? Vad? Nej! och Skit!
Fas två var minsann en jobbig fas. Eftersom jag inte är typen som genast lägger ner stridsyxan och medger förlust, blev det efter wtf?-känslan mest en fars som resulterade i att jag stod med min glasyrpåse rinnande överallt och asgarvade för mej själv i köket. Alltså: note to self (och andra): detdär med att man ska klippa ett litet hål i påsen. Det stämmer. Det ska vara mikroskopiskt litet.

WTF? Mkt klottigt dethär med glasyr.
Beter sej helt hursomhelst och rinner
all annanstans än på peppisen.

Att skriva ett H var i sanning överkurs.
Lägg gärna märke till det avhuggna,
tillbakalimmade huvudet.

Svartbrända fötter med darrig handstil
vittnar om en viss glaseringsovana.

Dethär med att beräkna utrymme för
namnet Sami var i särklass svårt.
Räddade situationen med Han.

Skam den som ger sej! Det blev ju peppar-
kakor till slut, även om glaseringen
ser ut som en 5-årings.

Man kan lugnt konstatera att ei mennyt ihan kuin Strömsössä.