Hur det går till då jag har moderskänslor

För att orka vara mamma har vi bestämt att jag ska gå ut i friska luften varje dag, medan gossebarnet vilar eftermiddagslur tillsammans med sin far. I tisdags var det första gången jag vädrade vinterluft efter förlossningen. Jag styrde som sagt mina käcka steg mot stadens centrum för att sköta ett par ärenden. Skulle vara borta max en timme. Efter 55 minuter ringde telefonen.
Fadern: Var är du? här har vi redan en liten nödsituation.
Modern: I Stockas kundtjänst. Jag kommer helt just. (försöker verka lugn och sansad)
Samtidigt som damen i kundbetjäningen blev allt långsammare på att skriva in uppgifter med sin eminenta tvåfingersmetod, steg paniken i modern. Först kom svetten. Det var ingen liten svett. Det forsade längs med kinderna, i nacken, mellan brösten, på överläppen, ja överallt. Sen kom gråten. Först bara som en lite brännande känsla bakom ögonlocken. Sen som en flod. Genomsvettig och stortjutande sade jag kort åt damen att jag måste nog gå nu. Damen försökte med ett ynkligt dethär tar bara fem minuter, men då hade jag redan rest mej och var i färd med att fly. Jag såg det stackars gossebarnets gråtvridna ansikte framför mej. Mitt barn är i nöd. Och sen sprang jag. Sprang hela vägen hem från Stocka. Inte lätt joggning. Jag sprang som en tok.
När jag kom hem innanför dörren sov gossen sött i sin faders famn.