Omppeluren har hunnit bli 5 veckor gammal, nästan 3,5 kg tung och min sömnbrist börjar småningom göra sig gällande. (i kombination men nedskuret kaffeintag gör det mej till en semi-otrevlig människa mellan varven). Men jag tror på det som står skrivet: att småbarns leenden är en överlevnadsinstinkt från deras sida. Dom lär sej le för att deras föräldrar skall orka minnas att de tycker om sina barn ändå, trots allt. Dethär har Omppisen anammat de senaste dagarna och något som allt mer liknar ett riktigt leende håller på att ta form. (och nej, jag har inte varit tillräckligt pigg och alert ännu för att hinna föreviga dessa leenden)
Men men, det är ju fredag, det ska bli pizza&rödvin i detta hus. Och kanske några set wordfeud, vem vet. Ja, och så kommer det ju hauskat kotivideot på tv också. Herrejee, så mycket program vi har ikväll!
2 kommentarer:
Just så är det. Minns leendena som kom från en skänk från ovan: ute smattrade höstregnet och inne fanns en supertrött ny morsa med stinna, mjölkrinnande bröst, ögon i kors och heltvinnigt huvud efter ett antal veckor med "snuttsovande". Så kom leendet och jag befann mig högt ovan rosa och ljusblå moln!
Så är det, detdär leendet smälter hjärtat hos en mor.
Skicka en kommentar