Idag fyller Emil 9 månader. Han har utvecklats till en riktig busunge som skämtar och skrattar med oss hela tiden. Själv är jag mycket nöjd att jag lyckats hålla mitt barn vid liv i 9 månader utan att söndra honom det minsta. (förutom dendär gången då jag tappade honom rakt i lavoarkanten, men det kanske vi kan glömma)
Hans aptit är mycket god och hittills har han glatt skövlat ner allt jag bjudit ut, förutom ägg. Ägg var sanslöst äckligt enligt Emil och har grinade, spottade och fräste. Pincettgreppet är ganska stadigt och han tycker det är skoj att få äta saker med egna händer.
Han ålar sej fram i racerfart och är mycket intresserad av golvsilen i badrummet, en skruv på wc-byttan, vinskåpet, vår tambur och alla sladdar han bara kommer åt. Emil gillar en god bok och att bli kittlad och gosad med. Han klappar gärna i händerna och sitter glatt på pottan och filosoferar en god stund. Bä-bä-bä och dä-dä tycks vara favoritstavelser just nu.
Sover gör han också nuförtiden. Lunchtid tar han sej en blygsam 2-2,5-timmes lur och senare på eftermiddagen snusar han ännu nån timme. Om nätterna vaknar han 1-3 gånger, vilket känns som ren och skär lyx i jämförelse med hur det var tidigare.
Ofta sjunger Emil med då jag sjunger för honom, men han är ganska kräsen gällande musiksmak. Det ska vara bra musik, annars grimaserar han eller tittar på mej med en mycket likgiltig blick. En riktig koloratursopran är han också; jag har träffat min överman rent höjdmässigt. Han piper glatt och ledigt upp långt över 4-strukna oktaven och i "vi härmar varandras ljud"-leken har jag fått se mej besegrad många gånger.
Ja, sån är vår Emil just nu - fortfarande en riktig solskenspojke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar