Orienteringen - en succésaga

Okej, så vi måste behandla dethär med orienterandet.

Det hela började ju med att jag flyttade ihop med Sami, som nyligen hittat sig denna sportgren och följaktligen var (och är) vad man kunde kalla entusiastisk. Nåväl, jag höll mig ganska sval och betraktade denna sambons iver med ett småleende. Jag menar, det går säkert bra att gilla orientering också.
Efter lindriga påtryckningar, brandtal och ivrig kartuppvisning deltog jag i Folkhälsans prova på-kurs i höstas. Och sportgrenen i fråga visade sig ju vara helt dräglig ändå. Det är ju faktiskt ganska kul att springa runt i skog och mark. Eftersom grenen också är lite åt det akademiska hållet (man måste kunna tänka lite också när man springer runt i skog och mark) kan vi alltså inte dissa dethär helt.

I torsdags packade vi oss i familjebilen och åkte till Lojo för att delta i Prisma-rastit - ett evenemang som kombinerar nationella tävlingar med vanlig konditionsorientering. Jag var - and this is the understatement of the year - lite skeptisk, skräckslagen och samtidigt lite nyfiket ivrig på jippot. Vi började med att smågräla diskutera huruvida det är nödvändigt att gå igenom kartläsning, Emit, kompass och annat inför alla på stället, vilket övergick i nästan totalvägran från min sida. Efter lite diskussion var det dock no turning back och plötsligt stod vi i skogen med kartan i högsta hugg och Sami sa lycka till och tjoppade iväg (vi valde såklart olika banor).

Där stod jag och hade kort sagt en ganska vag aning om vartåt jag skulle börja springa. Valde den största stigen och trippade iväg. Efter en bit insåg jag att jag kanske nog var på rätt väg iallafall och utan att jag visste ordet av hade jag hittat kontroll nr ett. Jiihaa. Dethär var ju enkelt! Käckt och kaxigt satte jag av mot kontroll nr två men modet sjönk anefter att minuterna gick. Var fanns kontrolljäveln? Skogen var full med människor som svischade förbi i racerfart och jag kände mig som en i-di-ot. Det var hett och jävligt och en fluga surrade irriterande kring mej. Irrade utan mål och mening omkring och fattade till slut inte ens var jag var.

Raseriet inombords började torna upp och efter 40 minuters panikartat sökande var jag på vippen att ringa Sami för att a) skälla ut honom, b) kräva att han kom och hämtade mej genast och c) säga ett sanningens ord om vad jag ansåg om orientering och d) berätta exakt hur många gånger jag till jag tänkte försöka mej på fucking orientering (i stunder av skamsen panik är första lösningen givetvis alltid att bli arg på Sami.) Bidade (som tur) tiden lite medan jag tittade på alla duktiga skitorienterare som lyckligt sprang från kontroll till kontroll. Gick på måfå runtomkring och plötsligt stod jag öga mot öga med kontroll nr tre. Hallefrikkinluja.

I ett svagt ögonblick av positiv energi som kontroll tre hade fört med sig gav jag mig på att hitta kontroll 4. (Beslöt mig för att blankt strunta i kontroll nr två). Med karta, kompass och måttlig revanschilska raivade jag min väg till kontroll 4 och vips orienterade jag som värsta Minna Kauppi mej fram till alla 8 kontroller och fram till målet utan några som helst besvär.

Sinnessjukt nöjd över min fantastiska insats märkte jag att min jag fucking hatar orientering-känsla övergått i en Gu va kul orientering är!-feelis. Ombytlighet is my middle name.

Succésagan om min orienteringskarriär har bara börjat, har jag på känn. Men för alla er därute som tror att ni avskyr orientering: ni kanske misstar er! (ni hör den käckt ironiska tonen, va?)