Hänt i veckan

Plötsligt, när man minst anar det, händer det grejer. Barnet pratar. Han säger Mamma, Isi, Moffa, Bil, mopo, försiktigt, rutscha, russin, dricka, leipä, trycka, skor, tutt, hoppa, usch, kyykky, upp, kuuma, loppu, tack, skål, faija, mummo, momi, näsa, lisää, öga, napa, klocka, nami, pippeli (osäkert när det är pipo, pipi eller pippeli. finlir), Emil och så kan han räkna Yy Kaa Koo! och så vet han vad olika djur säger. Och så hans bravurmening då: Ea Kekk! Att begära mera kex torde höra till väsentligheterna här i livet. Plötsligt kan han liksom kommunicera på ett helt nytt sätt.

Och samtidigt som detta händer blir han trotsigare än någonsin. Han vet vad som är förbjudet, tittar på mej och bara gör det. Because he can. Han slänger sig på marken, ylar och vrålar, kastar saker, bankar huvet i något hårt, bits och krånglar och prövar mitt tålamod på sätt jag inte trodde var möjliga. Nya sätt att kommunicera jo, det finns det skriande behov av från min sida också. Ni vet dendär lugna, pedagogiska, psykologiska, humoristiska, kramgoa, storsinta mamman som avleder, skrattar, visa, förstår, orkar och hittar på nya sätt. Hon verkar inte vara på besök här särskilt ofta, nej.
Otillräckligheten verkar vara moderskapets svartaste baksida.

Att göra miner framför kameran fick han med modersmjölken (och med fadersvattnet också för den delen).

Uuh uuh vi är så roliga!