Kontrollfreak? Jag?

Sak jag reflekterat över: min egen begränsning. Och nu är detta ej någon "jag är så himla dålig och otillräcklig"-sunkighet (den känslan kommer ju också på besök rätt ofta, men inte just i detta inlägg). Utan mer på ett helt allmänt reflekterande plan. Detta är heller på intet vis någon kritik riktad mot någon annan än möjligtvis mot mig själv (om ens det. Mest kanske det är en insikt och en öppning för förändring). På ett konstruktivt sätt. Om någon känner igen sig är det ju...bra? Nja, jag vet inte.

Såhär: Det är så attans mycket bråttom i vårt hus. Emil fick i ett tidigt skede stifta bekantskap med begreppet brådis. Och han anammade konceptet alldeles förträffligt snabbt. Då det är brådis har mamma inget som helst överseende med kink, gnäll, skoj, bus eller gråt. Och vi har ju för fanken jämt brådis. Till dagis (hinna till gröten!), till bussen (bussen väntar inte!), till jobbet, till butiken, till parken. Ja, all stans är det brådis. För att vi sen ska hinna hem och sen ska hinna äta och sen ska hinna sova. Varför? För att jag i mitt huvud har byggt upp det idealiska dagsschemat som alla blir så harmoniska av? Ja, jag vet inte. Scheman är ju också himla bra att ha.

Men jag har märkt att jag mår/skulle må bättre av att tumma lite på minutrarna, åtminstone ibland. Rita 10 minuter först om Emil så önskar rita istället för att städa/ordna tvätt/åka till butiken. Köra med bilarna i 15 minuter istället för att äta precis kl 17? I mitt huvud lägger jag upp oerhört detaljerade minutplaner, som egentligen stressar mig mera än vad de tillför. Och stressen när vi blir efter i schemat? Pfffft. I need therapy. Det blir en ond cirkel, där vi först hela tiden ska hinna med saker, vara rädda för att inte hinna, för att sedan vara irriterade då vi blir efter och slutligen irritera oss på att vi är irriterade över detta. Så oerhört begränsande för alla inblandade.

Och största begränsande faktor? Jag själv. Det är ju bara jag själv som sätter upp dessa tider och moment och bygger upp bilder på hur vi skall gå tillväga. Den som lider mest av detta? Jag själv. (och möjligtvis Emil och Sami lite grann) Jag tror ju att Emil varken är ett bättre eller sämre barn och varken har en nämnvärt bättre eller sämre barndom av detta. Däremot tror jag att jag själv kanske skulle vara en lite trevligare människa (och mamma) ifall jag skulle lösa på tyglarna ibland? Att själv vara den som begränsar sig själv och andra allra mest är inte precis en smickrande insikt, om vi säger så.

Så härmed ger jag mitt inre tidskontrollfreak tillåtelse att ta lite semester nu. Här finns definitivt övertidskompensation att ta ut.

Ivisnäs egen Casanova

Hört på dagis imorse:

Jag: Hejdå Emil! Kom och ge mamma en kram!
Emil: (himlar med ögonen) Mamma! Gå bort! Jag ska kramas med Cessi nu! (knuffar undan mej)
Cessi: Jåå, Emiiil! *kramas*
Varvid två andra tjejer kommer fram till min son kvinnotjusaren och skuffar undan Cessi och ba nu är det Min tur!
Emil: (åt de andra tjejerna) Nää-ä! Du måst vänta på din tur! Alla måst vänta på sin tur att krama mej!

Slutledningsförmågan

Konversation 1:

Jag: Nä Nu, Emil, får jag någå fel i huvudet av allt rådd här. Nu måst vi städa! 

Emil: Men jag vill int!

Jag: Men jag blir galen på detta rådd, nu städar vi upp innan jag får fel i huvudet!

Emil: okej...

Konversation 2:

Jag: Nu får du vara med pappa en stund medan mamma far till doktorn. Jag är snart tillbaka. 

Emil: Mamma e pipi!

Jag: Nä, jag ska bara på en kontroll, jag e int alls pipi, du behöver inte oroa dej.

Emil: Nä, mamma har FEL I HUVU å måst till doktorn. FEL I HUVU!

Hmm. Intressant slutledningsförmåga, detdär. Synd att han kanske inte är så långt ifrån sanningen iallafall.

Throwback thursday

För att hedra Instagramtraditionen med tillbackablickande torsdagar får ni ta del av en konversation på fejan:

Det var ju tider det, med MSN-chattar i tid och otid. Samtidigt som jag inte kan låta bli att känna mej som ett museum då jag tänker på (och pratar om) datarelaterade grejer som var aktuella för 7 år sedan. Jag menar, ungdomar av idag, som högst antagligen är mer slängda på dethär med ADB än vad jag är, vet knappast vad MSN är ens för nåt. Ålderdomen, hejhej.

Pinsamt erkännande

Jag tycker att färdig risgrynsgröt, typ Saarioinens, är godare än hemkokt. Jag vet, sjukt töntigt och jättepinsamt, men sant. Kanske är det deras hemliga ingrediens "risgrynsgrötsarom" som gör det?

Snälla bullen, hjälp mej!
Sign. åt just helt blajig hemkokt risgrynsgröt och är djupt besviken och känner mej snuvad på grötkonfekten

(obs! det är som vanligt inte kocken som har skrivit brevet...)
(obs2! jag kokade på blå mjölk, och ändå blev det blaj?)

Början och slut

Får avsluta veckan med att inleda något nytt. Energi och glädje är sannerligen nyckelord i mitt liv. 

Kameleonten

Himla världsvant och citychict tog jag barnet under armen (läs: i bilen längs med Västerleden, sådär som Esboborna gör) och åkte till gymet på förmiddagen. Därifrån svängde vi lördagsavslappnat via Fafas efter lite falafel och drack en kaffe i Ulrikasborg innan vår klassresa från småborgerliga wannabe-hipsters som gymmar och käkar Falafel i södra Helsingfors avslutades och vi susade tillbaka i egen Esbobil mot vårt vanliga förortsliv. 

Just nu idkar jag kameleontliv från trött småbarnsmorsa till nattuggla. 

Mvh, 

Sleepless (som smidigt nog ska jobba imorgon)

Ordning och reda ska det vara

Detta har hänt:

Telefonsamtal: Kan du söka fram detdär viktiga pappret, jag skulle behöva det asap?
Jag: *inre panik* Joo, såklart! *glättig och avslappnad röst*

Max 1 minut senare: *tänker* Pappret borde ligga där. Men, vad är sannolikheten att ett viktigt papper ligger där det skall? Onödigt att börja med att leta på rätt plats liksom... (mattheten som faller över en när man skall börja leta viktiga papper i allt rådd)

Ca 30 sekunder tankearbete senare: Jag kunde ju kolla där iallafall, helt just because. OCH SÅ LIGGER PAPPRET JUST DÄR DET SKALL, ÖVERST PÅ SIN EGEN PLATS!

I ett sällsynt tillstånd av klarhet (som sedan har fallit i glömska, tydligen) har jag ordnat viktiga papper och lagt dem just där de ska vara, så att de skall vara enkla att hitta sen när man behöver dem. Så går det till när jag har ordning och reda, hörni.

Live and learn, people!