Sak jag reflekterat över: min egen begränsning. Och nu är detta ej någon "jag är så himla dålig och otillräcklig"-sunkighet (den känslan kommer ju också på besök rätt ofta, men inte just i detta inlägg). Utan mer på ett helt allmänt reflekterande plan. Detta är heller på intet vis någon kritik riktad mot någon annan än möjligtvis mot mig själv (om ens det. Mest kanske det är en insikt och en öppning för förändring). På ett konstruktivt sätt. Om någon känner igen sig är det ju...bra? Nja, jag vet inte.
Såhär: Det är så attans mycket bråttom i vårt hus. Emil fick i ett tidigt skede stifta bekantskap med begreppet brådis. Och han anammade konceptet alldeles förträffligt snabbt. Då det är brådis har mamma inget som helst överseende med kink, gnäll, skoj, bus eller gråt. Och vi har ju för fanken jämt brådis. Till dagis (hinna till gröten!), till bussen (bussen väntar inte!), till jobbet, till butiken, till parken. Ja, all stans är det brådis. För att vi sen ska hinna hem och sen ska hinna äta och sen ska hinna sova. Varför? För att jag i mitt huvud har byggt upp det idealiska dagsschemat som alla blir så harmoniska av? Ja, jag vet inte. Scheman är ju också himla bra att ha.
Men jag har märkt att jag mår/skulle må bättre av att tumma lite på minutrarna, åtminstone ibland. Rita 10 minuter först om Emil så önskar rita istället för att städa/ordna tvätt/åka till butiken. Köra med bilarna i 15 minuter istället för att äta precis kl 17? I mitt huvud lägger jag upp oerhört detaljerade minutplaner, som egentligen stressar mig mera än vad de tillför. Och stressen när vi blir efter i schemat? Pfffft. I need therapy. Det blir en ond cirkel, där vi först hela tiden ska hinna med saker, vara rädda för att inte hinna, för att sedan vara irriterade då vi blir efter och slutligen irritera oss på att vi är irriterade över detta. Så oerhört begränsande för alla inblandade.
Och största begränsande faktor? Jag själv. Det är ju bara jag själv som sätter upp dessa tider och moment och bygger upp bilder på hur vi skall gå tillväga. Den som lider mest av detta? Jag själv. (och möjligtvis Emil och Sami lite grann) Jag tror ju att Emil varken är ett bättre eller sämre barn och varken har en nämnvärt bättre eller sämre barndom av detta. Däremot tror jag att jag själv kanske skulle vara en lite trevligare människa (och mamma) ifall jag skulle lösa på tyglarna ibland? Att själv vara den som begränsar sig själv och andra allra mest är inte precis en smickrande insikt, om vi säger så.
Så härmed ger jag mitt inre tidskontrollfreak tillåtelse att ta lite semester nu. Här finns definitivt övertidskompensation att ta ut.
3 kommentarer:
Åh, hög igenkänningsfaktor på detta! Jag tror att det också har att göra med att vi liksom tutas i från första stund att det här med rutiner är superviktigt och bra för barn. Och som de högpresterande intelligenta personer vi är vill vi ju göra allt vi hört för att våra barn ska få det bästa och bli det bästa de kan. Jag håller också jämt på att jämför vårt liv med någotslags tänkt norm för hur "man ska göra", gällande det mesta, maten, kläderna, rutinerna in absurdum. Försöker också lära mig slappna av och ta det lite mer på w:s villkor, och tänka att han blir nog säkert en helt bra person och får inte trauma om det t ex mest blir focaccia till lunch, som idag... Jag tror du gör helt tillräckligt bra, kram! /Jessica
Du har så rätt, Jessica! Och focaccia till lunch - mums! Kram!
Det var ju så himla bra skrivet!
Crisse :)
Skicka en kommentar