Hur man behandlar en hjälte

Det är fredag och ledig dag i Blå Huset. Dagen till ära tittar vi på Isot Koneet från Arenan. Emil vill kolla in bärgningsbilen, som körs av Kalle. Jag utbrister ett glatt Kalle Kalle Kalle, jeejeejee. Emil tittar på mig med allvarsam min och säger strängt Mamma, man skriker inte om Kalle. Det är faktiskt REGELN. Jag vill INTE höra mer skrik om detta. Tryck på play.

Yes Sir, Yes Sir!

Man behandlar inte hjältar hur som helst, det gör man ju inte.

Firarsvängen och en massa flaskor

Alltså denhär veckan då. Ett enda firande från morgon till kväll. Familjemiddag på måndag, körfest på tisdag, kompishäng på onsdag, födelsedag på torsdag och drinks på fredag. Herregud, hur ska en snart medelålders kvinna som jag orka med detta hiskeliga firartempo! Jag blir ju helt slut av att bara läsa hur mycket det ska firas. Men det ÄR ju rätt festligt att min arbetsplats och jag delar på födelsedagen, faktiskt. Tårta och skumpa ftw.

Gårdagen bjöd dessutom på ett extrafestligt moment, då jag började stämma flaskor, som vi senare skulle spela Happy Birthday på. Där stod jag, framför vårt stora köksfönster och hade lite småbråttom med stämmandet och blåste febrilt i alla flaskor och försökte få nån ordning på tonerna. Mera vatten, nej mindre vatten, nej vad är dethär för ton, nej va? vänta nu och blåste andan ur mej (alltså kan jag avslöja att det är svårare än man kunde tro att få det rent och ens höra vilken jefla ton det är man riktigt blåser). Jag var i själva verket så uppslukad av alla flasktoner att jag inte lade märke till de förvirrade byggubbarna som stod utanför vårt fönster och stirrade in på the crazy lady with the bottles.  När jag fick syn på dem fortsatte de bara att apatiskt stirra på mej med tom blick. Då jag lite senare rusade till bussen med väskan fylld av klirrande flaskor (som vilken ung stundetska som helst, medelåldern som bortblåst faktiskt) kommenterade en av gubbarna bara att "sulla on aika monta pulloa siellä". Mmmmhmmm svarade jag och rusade iväg.

Uuh uuh jag är så påhittig. Men det blev faktiskt Happy Birthday i D-dur till slut!

Ja, det är inte brist på fantasi iallafall

- Mamma, vi måst bygga ett sjörövarskepp! Och jag ska vara kapten! 

- Men om vi sku baka domdär semlorna först, så kan vi leka sen?

- Okej, sen kan vi röva alla semlor!

- mm, nå du kan ju vara Kapten Semla då.. (Fantasieggande, jag vet)

- Nä mamma, det går ju inte, för jag är ju Kapteeni Kala Enkelikello! 

Okej. Nå, Kapten Fisken Änglaspel är ju unikt iallafall, det är det ju.

Veckans bästa stund

Förväntningen är påtaglig i Blå huset. Klockan närmar sig Isot koneet-o'clock. Lätt veckans höjdpunkt, om vi frågar vår son.

Förarna Markku (brandbilsförare), Kalle (bogserbilsförare) och sist men inte minst Erkki, som kör bilen som flyttar containrar från plats a till plats b, är de mest omtalade personerna i detta hushåll in the history of ever. De skulle bara veta vilka megastjärnor de är i Emils ögon.

Omotiverad bild på världens största Isot Koneet-fän:

Upplysningen och ett tips

En notering: om någon tror att det är dyrt på Helsingfors-Vanda flygfält så har ni kanske inte besökt Gardemoen i Oslo? (Och alltså, det ÄR ju dyrt på Helsingfors-Vanda, men liksom, SHIT så dyrt på Gardemoen!) Årets felbeslut var ju definitivt att snåla på Gran Canaria då salladen kostade 5,75€, för i Oslo kostade den ju 15€.

Kände starkt att jag behövde upplysa er om detta. Också för att jag behövde ta paus i min bok (okej, tekniskt sett Johannas bok, men som jag läser) pga pinsamt offentligt asgarv. Så efter upplysning följer tips: läs Minkriket av Karin Erlandsson! (För en med djupa, om än lite avlägsna, rötter till regionen och sådär, känns den extra bra.)

Under

Idag blev jag bländad och måste kolla två, ja tre gånger för att tro mina ögon. Helt oförberedd såg jag den vita tomheten stråla framför mina ögon. Nej, det var inte ljuset i tunneln, det var nästan (för en livslevande mor mitt i livet) något ännu bättre: Botten på tvättkorgen. 

Det var i sanning ett vardagsmirakel.

Robot moves

Alltså detta med att träna lite (för) sällan, och framförallt den obarmhärtiga träningsvärken som uppstår efteråt. Det är nåt skönt och lite rättvist med hela den grejen. Att man måste röra sig som en ålderstigen robot, som bevis på negligerad fysik. 

(Men allra mest gör det bara jäkligt ont)

400 frågor

Det sägs att ett barn i 3-årsåldern ställer ca 400 frågor om dagen. Pfffft. 400 räcker ju ingenstans, känns det som. Varje gång (eller okej, varannan, minst) Emilius öppnar sin lilla sockersöta mun kommer det en fråga.

Exempel på konversation vi hade igår vid middagsbordet:
- Mamma, vad är det där?
- Det är en boll
- Varför är det en boll, mamma?
- För att den är rund. Sådär ser bollar ut
- Varför är den rund mamma?
- För att den inte har några kanter
- Vad är en kant, mamma?
- Nå, ett skarpt hörn
- Varför säger du skarpt?
- För att det heter så!
- Heter... Varför heter du mamma?
- För att jag är din mamma, käraste barn
- Varför är jag ett käraste barn, mamma?
- För att jag älskar dej
- ... men varför älskar jag pappa då, mamma?
(vid dethär laget har jag börjat tröttna "lite" på frågeregnet)
- Nå, för att han är din pappa. Man brukar älska sin familj
- Varför har vi en familj?
- Nå, för att vi hör ihop.
- Vad är det?
- Nå, att vi är ett gäng som bor tillsammans, typ. Och tycker om varann. (Liksom, vad är en familj egentligen?)
- Varför bor vi i Esbo?
- För att vi bor här. PUNKT.
- Men varför heter det Esbo, mamma?
- DÄRFÖR att det heter så. Ät nu.
- Varför äter vi mat?
- ÄT!
- Men varför äter vi inte bilar, mamma?
- ÄT DIN MAT!! (och var tyst ens en frikkin minut, pliiis)


(alltså jag ogillar skarpt uttrycket "låt maten tysta munnen", men ibland, ibland, vore det faktiskt inte så dumt!)

Vad vi gjort

Livet är ju faktiskt inte ett enda långt jäkla bullbak, det är det ju inte. Så vad vi annat har gjort sedan bullbaket? Nå, vi har jobbat, jobbat, varit på dagis, lekt, busat, varit trötta och sånt. Sjukt spännande liv. Jag köpte mej nya slalomboots, Emil fick en slalomhjälm, jag förlorade en bitter Trivialmatch, vi åkte till SnadiStadi, jag käkade lyxfrulle på Ekbergs en söndagsmorgon och idag har jag gjort 20 armhävningar. Till exempel en sådan sak är ju verkligen värd att noteras i annalerna för framtida forskning. 20 armhävningar är minsann rekord för denna svaga lilla kroppstackare.

Uuh uuh vi är så sjukt sportiga, min son och jag!