Snöskottaren och jag

Eftersom mitt liv i övrigt bjuder på sällsynt få spänningsmoment att dela med mig av, vill jag dela med mig av en till konversation med min 3-åring.

Strax efter gonattsagan ligger vi och viskar en stund i sängen, min son och jag.
E: Mamma, jag är rädd.
H: För vadå?
E: Att jag ska tappa bort dej
H: Det behöver du inte oroa dej för, jag försvinner ingenstans
E: Men mamma, jag har ju tappat min snöskotta också, så då kanske jag också tappar bort dej
H: Men minns du att den inte var borttappad, pappa har bara satt den i förvaring tills det kommer snö igen.
E: Men kanske pappa stoppar undan dej också då?
H: Nå, det tror jag väl ändå inte. Man brukar inte stoppa undan människor, bara saker man inte behöver.
E: Bra. För jag behöver dej hela tiden mamma. Och pappa också. För han vet inte var något är. Han hittar ingenting här hemma. Och så kan han inte spela Brandman Sam-sången på piano heller.
H: Älskade vän, jag behöver dej också. Men nu ska du sova. God natt min skatt!
E: God natt. Nu måst du gå mamma, så att jag får tänka på snöskottan ifred.


Föga anade jag väl att en diskussion om en snöskotta skulle väcka så vackra känslor i mitt modershjärta.