Meddelande:

Vissa dagar slår det mej med den fullaste kraft: min unge är världens finaste. (Andra dagar verkar det onekligen sitta hårdare åt att se silverkanterna, trots att mina känslor ju är konstanta.)

Bästa barnet cyklar i Stockholm.

Emil, mitt livs största gåva.

Ifall nån undrar...

I helgen fördes en kort diskussion kring hur mycket ett kaffemått är. Vissa hävdade ca 10-15 g, medan andra (jag!) sade 7 gram och blev nedröstade. Påföljden? Sinnessjukt starkt kaffe som vi alla hade lite svårt att få ner.

Nå, nedan ser ni svaret:

Ibland känns det bra att ha rätt.

Helgsaldo

Det är en mkt givande helg jag lämnar bakom mej denna gång. Lite egentid i klädaffärer, kexbak, stugliv, fest och hemmachill. Klädaffärerna levererade bra, stuglivet var svart som i säcken på kvällen o vackert på morgonen. Sen gick jag på fest och delade en cider med en god vän (nya tider nu, liksom) och idag hade vi familjepicknick på övre våningen. Och allt detta har jag gjort i varierande och fantastiskt sällskapet. Dethär med ledig helg, hörni, det är ju grejer det!

Stugliv & två ivriga kebakare

Mellanmålet gav nya perspektiv.

Skryt

Inte för att jag på nåt sätt vill skryta över vårt geni till son, eller så, men asså: HAN HAR SOVIT TVÅ HELA NÄTTER I RAD I EGEN SÄNG!! (Som är fastklistrad i vår säng men liksom ändå!)

Bra veckoslutsupplägg, skulle man väl kunna säga.

Måndagsvisdom

Såhär en måndag i bussen på väg hem efter en 13h arbetsdag är det lämpligt att grunna över vad poängen med jobbet egentligen är. Och just idag är det bara att konstatera att en av poängerna med just mitt jobb är att se till att alla jag möter får beröm. Ung, gammal, nybörjare och mera garvad; alla vill få höra lite beröm. Och att en mörk novemberdag få ge det, och mena det, är ju verkligen himla fint. Bra jobb jag har va?

Radikalism

Ibland måste man pröva nya vägar i livet. Själv tänkte jag ikväll t.ex. prova på att öppna en bok istället för att dega i det sedvanliga tv/internet-träsket. Gillar mitt eget nytänk, så att hej bara.

Hälsn. Stor-Läsarn

Huvudsaken

Eftersom jag tillbringade helgen i saltgruvan medan min familj roade sig på mässa var det inte mer än rätt att jag fick en värmande tuliainen.

Moderskapet - de ständiga överraskningarnas territorium

Idag är det Halloween-maskerad på dagis. I god tid på förhand, dvs imorse kl 7.30, började jag sy Emils kostym. Det blev en svart cape av min en gammal kjol och en hatt av svart papper. Sen fick han klä sig i svart och använda skeletthandskar som Kalle Anka lämpligt nog skickat åt oss för ngn vecka sedan. Noteras bör att mina sömnadstalanger sträcker sig ungefär så långt som till att sy några raksömmar. Att räkna ut hur man syr en cape inklusive fastsättningsmekanism är således snudd på överkurs och på många sätt en övning i både tålamod och uthållighet.

Sömnadsprövningen gav dock ett gott resultat och jag var mycket nöjd med unge Emils maskeradkostym.

Och Emil då? Nä, men han ba Fuck that shit! I ain't putting no stupid cape on och vägrade iklä sig min skapelse och skrek och rev och bet mej istället (å andra sidan: vem behöver en Halloweenkostym om man i sitt naturliga jag beter sig skräckinjagande?). Kändes bra att jag stigit upp i ottan och
satt mej ner för att sy. 

Otacksamhet är världens lön.

(En kort stund lyckades jag få honom att klä sig i capen (hatten kom inte ens på fråga) och "stå stilla")

En (fantastisk) tanke bara

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Ur Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Fredagshej

Nu har det gått en månad sedan jag diagnostiserade hösten med SSS, Sinnessjukt StresSyndrom. Och vetni, det syndromet verkar inte ge med sig riktigt än. Hjärtat i halsgropen mest hela tiden nuförtiden, tyvärr. Men idag är det fredag, veckans höjdpunkt. Eller?

Småprataren

Igårkväll i supermarketen nära oss stötte Emil på bekanta. (Normalt träffar vi ju aldrig en käft som vi skulle känna i butiken.) Hans dagispolare från den andra gruppen kom fram och hälsade och förklarade för sin mor att minimänniskan ifråga var Emil och att han gillar att göra high five. Emil verkade mycket förtjust över mötet och konverserade i god ton medan jag i min tur blev så förvånad att jag inte kom mej för att säga något åt polarens mor och därmed framstod som synnerligen socialt inkompetent. Som tur kunde min belevade son sköta snacket. 
Men alltså hörni: min son har bekanta? Som jag inte känner? Det är nog nya tider nu, då min son framstår som mer socialt kompetent än jag.

Låt mej presentera min son The Small Talker.

Varm i hjärtat

Så fin dag igår. Fin konsert, finfinaste Eviva sjöng som änglar, rolig fest och den mest hjärtevarma stämningen. Att få vara en del av denna sjungande, levande, älskande skara är stort. Hela gårdagen gjorde mej helt enkelt lite lyckligare. (Och det är ju minsann inte så dåligt betyg)

It's all in the details

Att välja nagellack för morgondagens konsert&partaj känns som lagom intellektuellt denna fredagskväll. Klädsel tänkte jag fundera på imorgon på morgonen, sådär i lagom god tid.

Nordliga hälsningar

Vi tog tåget upp mot slätterna, min son och jag. Det var en så gemytlig upplevelse att jag fortfarande är osäker på om det faktiskt var min son och jag som reste eller om det var våra alter egon lugna famnkillen och mysiga mamman. Sådär i allmänhet visar sej dessa alter egon ju väldigt sällan, och allra minst under tågresor.

Uuh uuh tågresa!

Frågan på allas läppar

är ju givetvis hur i hela helvetet friden det kan vara Oktober redan? Vem hann med att det ens blev september? Hur som helst en oroväckande stressig månad detdär september. Under tiden som jag stressade med saker jag inte ens minns längre har Sami hunnit förvandla Emils rum till ett Golfrum. Japp, ni hörde rätt. Bildbevis kommer kanske. (Ifall vi inte gemensamt i familjerådet anser att Golfrummet bör anta sin tidigare skrud som barnrum, eller så.)
Nästa vecka ska jag chilla så jag får liggsår.