Stoppa pressarna

Ett under har sannerligen skett. Idag skådade jag ut genom fönstret och konstaterade att de var fasligt smutsiga. Därefter tänkte jag käckt att jag ska tvätta dem. Nu. Och så tog jag tag i saken direkt och åtgärdade problemet. Min stundvisa initiativrikedom kommer lika överraskande varje gång.

Få saker är ju trevligare än rena fönster en ledig och solig fredagseftermiddag som denna. 

Efter att detta mirakel skett, kom min sambo hem med fredagsbullar och plötsligt blev det fest. MED RENA FÖNSTER.

Brandbilen

Denna blogg handlar tydligen enbart om (roliga) saker mitt barn säger, men asså. På utvecklingssamtalet igår fick vi höra följande underhållande anekdot.

Dagistanten: Vilket djur är det som har en lång snabel som kan spruta vatten?
Emil: (viftar jätteivrigt med handen) JAG VET!!! Det är ju BRANDBILEN!!!

Snöskottaren och jag

Eftersom mitt liv i övrigt bjuder på sällsynt få spänningsmoment att dela med mig av, vill jag dela med mig av en till konversation med min 3-åring.

Strax efter gonattsagan ligger vi och viskar en stund i sängen, min son och jag.
E: Mamma, jag är rädd.
H: För vadå?
E: Att jag ska tappa bort dej
H: Det behöver du inte oroa dej för, jag försvinner ingenstans
E: Men mamma, jag har ju tappat min snöskotta också, så då kanske jag också tappar bort dej
H: Men minns du att den inte var borttappad, pappa har bara satt den i förvaring tills det kommer snö igen.
E: Men kanske pappa stoppar undan dej också då?
H: Nå, det tror jag väl ändå inte. Man brukar inte stoppa undan människor, bara saker man inte behöver.
E: Bra. För jag behöver dej hela tiden mamma. Och pappa också. För han vet inte var något är. Han hittar ingenting här hemma. Och så kan han inte spela Brandman Sam-sången på piano heller.
H: Älskade vän, jag behöver dej också. Men nu ska du sova. God natt min skatt!
E: God natt. Nu måst du gå mamma, så att jag får tänka på snöskottan ifred.


Föga anade jag väl att en diskussion om en snöskotta skulle väcka så vackra känslor i mitt modershjärta.

Kärleksförklaringarna

Vi läser Madicken, och i boken blir Lisabeth ensam i skogen och ropar på sin mamma.

Emil: Varför ropar hon på mamma?
Jag: Nå, hon kände sej ensam och rädd, och då kanske man ofta vill ha sin mamma nära.
Emil: Jo. Men varför ropade hon inte på pappa då?
Jag: Tja, hon kanske bara tänkte på mamma just i den stunden.
Emil: Fast om jag skulle bli ensam i skogen, då skulle jag nog ropa på er båda. För jag skulle tycka att det var bäst om ni båda kom och räddade mej.

Ack, dessa kärleksförklaringar vi får av vår 3-åring. De är helt enkelt oslagbart ärliga och fina.

I en idealisk värld, där björnar släckte bränder

En gyllene konversation på vägen till dagis imorse.

E: Mamma, blir det snart sommar?
H: Nä, nu blir det höst, sen vinter, sen vår och sen igen sommar.
E: Varför?
H: (pffff. Därför) För att vi har olika årstider i Finland. Är det inte bra det?
E: Jo. För sen kan vi åka pulka!
H: Javisst, sen på vintern!
E: Men... var sover snön riktigt på sommaren då?
H: Nå, snön blir till sen då det blir kallt och vattnet fryser och bildar iskristaller i regnform. Och sen smälter den igen till sommaren.
E: Jahaa! Så snön och björnar är samma sak då! Som sover då man inte behöver dem!
H: ... Nå kanske lite jo....
E: Fast... björnar behövs ju nog oftare än snö, mamma!
H: ? Hur menar du nu riktigt?
E: Nå, bara att björnar ju kan vara bra att ha på vintern också, när de sover.
H: Jaa... till vadå?
E: Nå till att leka med! När jag blir stor, då ska jag bli en snöbjörn! Som kör roskisbil och släcker bränder!

Att släcka imaginära bränder med moffa = bästa grejen som finns.

Creare, ergo sum (eller historien om kaffet)

Ja, rubriken motsäger sig själv, för sällan känner jag mig så olevande som då jag skapar saker och går in i workflow. Då finns jag ju knappt, och istället upptas jaget av skapandets vånda och allt det där klyschiga, ni vet. Men, som ett bevis på att jag inte dött, finns min alster där, i Scores-mappen på datorn. Ett veritabelt bevis på levnad, att man lämnar något efter sig, eller?

Och, om nån undrar vad det är hon gör riktigt, så kan jag berätta att jag arrar och komponerar (!) sånger till alla mina tre körer, samt skriver en historik. Så där i en salig blandning huller om buller. (jepp, just så: en skriven rad här, en läst där. Några toner hit, ja men i den där andra sången kunde det funka såhär. En annan, mer strukturerad skulle ha kolavippat på kuppen) Så där så att virrhjärnan blir lagom överhettad. Igår, t.ex., bryggde jag kaffe utan kaffe, dvs vatten i en kanna. Hällde upp och först vid andra klunken märkte jag fadäsen.
Vid min svans, det är ju varmvatten jag dricker!, tänkte jag inte. (istället gick tanken längs några inledande svordomar vidare till Vad fan! och därifrån vidare till en sångstrof.)
Chocken tog mig dock tillbaka till de levandes böcker och jag insåg att kaffe med kaffe i är ett livselixir för denna skapande människa.

Ungefär såhär avslappnad ser jag alltid ut när jag jobbar.
Nånej, skojar bara. 

Våffelcafésuccé

Fatta känslan då man har printerstrul och sen, efter många om och men, FIXAR DET SJÄLV och löser tekniska problem. Sicken egoboost!

Speciellt efter att man stekt över hundra våfflor dagen innan på sitt mysiga gårdscafé och man definitivt inte skulle ha ork över för printerproblem. Alltså detdär med att ha gårdscafé. Det är just så mysigt som det låter och kanske tusen gånger jobbigare än man skulle kunna tro. Oberoende så var det värt mödan och besväret. Så himla kul!

Voihan Vohveli blev en succé i år igen

Vimplar ska det vara på café!

Och lekande barn...

...som gärna tar en våffla till.

Att skapa kultur

Här sitter vi och leker, mina kollegor och jag. År av studier, år av arbetserfarenhet samlat till en samling färggranna lappar i en rad. Och såklart går det bra att skämta friskt om detta, men faktum kvarstår. Dessa lappar inrymmer ett relativt stort mått kunnande och kompetens. Många (i samhället) kanske tänker att konserter bara är en rad (bra) låtar efter varandra. Och det är ju inte helt fel tänkt. Men jag vågar ändå påstå att den raden låtar inte föds ur intet. Det behövs verkligen ett visst mått mångsidigt kunnande för att få till den rätta lottoraden. Framförallt vill jag påstå att jag verkligen njuter av att få jobba fram den raden med de personer som satt hemma på vårt vardagsrumsgolv och pratade och radade ut lappar och kom med smarta, roliga, dåliga, insiktsfulla och inlyssnande kommentarer kring hur vi riktigt ska göra.

Lappinfernot gjorde mig givetsvis helt slut (inget skämt. Det är så mycket mer betungande att rada färgglada lappar på ett golv än en kanske skulle kunna tro). Så nu tar jag igen mig hos frissan. För let's face it, man tänker ju så mycket bättre i snyggt hår.

Den 74 nystarten

Jag är inte den enda, och det är inte min första gång. Som jag gör en comeback med bloggen. Den lever och dör, denna blogg, likt en katts nio liv verkar bloggen har ännu fler. Vi kan kalla min senaste paus för en semesterpaus. Eller en ingen blogginspirations-paus. Hursomhelst vill jag inte lämna min käraste blogg.

Mitt sanslöst spännande liv fortsätter. Sedan en vecka tillbaka grejar jag med julsånger. Det började jag med samma vecka som sommaren visade sin finaste sida. Timing is everything.

Några pics från sommardagar som gått:

Uuh uuh sicken idyllsommar.

Vissa vinterbadar på sommaren

Sista morgonen på denna semesteretapp. Jag stod där på bryggan och blickade ner över det iskalla vattnet. Sen plötsligt så bara gjorde jag det: jag tog ett morgondopp. Gick ner för stegen, ner i det iskalla. Och så doppade jag hela kroppen. Var stolt och kände mig uppfriskad, så där som jag tänker mig att vinterbadare gör. 

Det var 18 grader i vattnet den 17 juli.

Jag upprepar: konstig sommar, detta.

Semesterfirare som tackar för sig:

Konstiga sommaren

Den här sommaren då. Är ju i sanning inte en vanlig sådan. För det första kylan. För det andra simmandet. Sa hon simmandet? tänker ni nu. Ja, svarar jag. För denna sommar har jag simmat. Två gånger varje dag sedan vi kom hit till sommarparadiset. Inte pga behov av svalka utan pga skönt. Mmhmm. Den här sommaren ÄR konstig. Är inne på sommarens fjärde bok. Har inte ätit glass varje dag pga kylan. Men vi har haft det gott ändå. På alla vis.

Har också åkt båt.

Kesäfleda och annat somrigt

Far drog söderut till saltgruvan, medan vi fortsätter att förlusta oss i vårt sommarparadis. Jag har min sedvanliga sommarfrisyr, Emil har lekt mycket butik i lekstugan och ibland har solen förärat oss med ett besök. Att klaga känns i sanning lite avlägset. Eventuellt vore det isåfall på den arktiska kylan som faktiskt inte känns helt okej den 13.7. men det är ju lite meningslöst att klaga på vädret så vi skippar det. 

Har ni vägarna förbi så stick er in på en kaffikopp vettja!

Lyckligheten

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.  Så många gånger denna semester har vi fått haj fajva varann då vårt barn varit så himla bra/duktigt/härligt, ni vet. Och nej, skriver inte detta för att skryta eller för att försöka lyfta fram oss som bättre föräldrar eller vårt barn som bättre än andras. Skriver detta för att mitt modershjärta är just så fyllt av stolthet, lycka och glädje som bara ett modershjärta kan vara. (När man är mamma blir man mycket stolt över både mycket lite och mycket stort, har jag märkt).

När vi landade i Mumindalen igår lyste Emils ögon som förtrollade. Han gick all in och levde sig in i Mumindalens värld till 100 procent. Som förälder var det helt enkelt ett magiskt ögonblick. Vi blev helt stumma med Sami, vi hade inte förstått att Mumindalsresan skulle bli så himla fin för Emil. Det var inte bara "en i raden av kiva grejer man gör på semestern", det var Så.Mycket.Mer. Vi kände så stor lycka i hjärtat för att vi kunnat ge detta åt Emil, att det var helt överväldigande.

Och Emil då? Nämen han försvann i vimlet otaliga gånger då han fick syn på nån figur och ville kramas och diskutera med den. Inte ett kink, gnäll eller nåt, bara pur lycka. Han var en solskenspojke i himmelriket hela jäkla dagen. 10 minuter efter att bilen rullat ut från Nådendal somnade han med kartan över Mumindalen i ett hårt grepp pratandes om Sniff. Efter 1,5 h vaknade han, slog upp ögonen och frågade Mamma var var Hemulen riktigt då vi inte såg honom? 

Lyckligt barn ger lyckliga föräldrar.

(Blir bildbomb nångång när jag är vid en dator)

Carpe Diem

Då vi hungriga, törstiga och trötta sitter i ett stekhett Frigiliana och just har beställt mat (resans by far bästa käk, Mums!) och fått in lite bröd och dricka på bordet. Och vi frågar barnet vad som varit det bästa med resan. Och barnet utan tvekan svarar Dethär brödet. 

Det är då vi fattar vad det innebär att leva i nuet.

Granada

Okej, Granada i 40 graders hetta (i skuggan alltså) och i sällskap av 3-åring (som för övrigt är den största resehjälten som vandrat på denna jord) blev kanske inte den kulturella höjdare det kunde ha blivit. Det blev mest sökande av skugga/café med aircon och glass än nån kultur alls faktiskt. Men vi var rätt nöjda med vår roadtrip ändå. Granada, jag vill definitivt tillbaka i lite mer humant väder. Och faktiskt också helst i vuxensällskap.