Jag har genomlidit en konsert. Och genomlidit är nog exakt rätta termen. Non stop lidning. Det är bara så sällan som man lider av att höra sig själv sjunga; oftast brukar man ju tycka att man är kung på scenen och publiken får sen tycka vad dom tycker... menmen. icke denna gång. Inget stycke var färdigt, vissa vanliga, rena klanger blev rent av helvetiska och vissa av kompositören avsedda ufoklanger betydligt ufigare än vad någon någonsin kunnat tänka sig att nån skulle kunna prestera....
Till råga på allt hade vi ju det stoooora nöjet att ha två av kompositörerna i publiken. Fuckin great. vojvoj. Uffes sånger gick nu ändå någorlunda igenom utan att det hände några riktiga dundertabbar. Rytmiskt kanske inte världens mest strålande framförande, men helt ok på sina ställen ändå.
Allra värst måste det nog ha varit för stackars Mikko Heiniö. Till råga på allt blev han PRESENTERAD för den övriga publiken av speakern, vilket knappast var särskilt kul för honom och en stor bidragande faktor till att han snabbt och obemärkt slank ut efter konserten... Stycket for rent ut sagt på reven. big time. som tur har kompositören varit förutseende nog att lägga en taldel i mitten av stycket så att sångarna senast där kan hoppa på tåget igen och få någorlunda rätt ton från stämgaffeln, som ju varje god sångare har med sig på konsert. Jag hann (kanske som tur var) inte titta på honom en enda gång under det förbannade styckets gång, eftersom framförande mest var en matematisk prestation för min del som bestod av att med ena handens fingrar räkna slag och med andra handen peka i noterna var vi var för att ha nån som helst chans att hänga med ens lite ibland och däremellan desperat försöka trycka in några ens lite ditåt toner. urk. fy fan. Stackars Heiniö hade nog inte i sina vildaste fantasier kunnat ana att hans verk kunde låta såhär.
Ett annat säkert tecken på att allt kanske inte har gått heeelt nappiin e då sångarna efteråt diskuterar att "nå, hur gick det för dej/er stämma, sjöng ni rätt?" (dvs att man
a) inte har en jävla aning om vad kaverin bredvid har sysslat med den senaste timmen eftersom all ens koncentration har gått till en själv, vilket kanske inte är helt det som körsång går ut på och
b) att man inte har en aning om hur det är meningen att det skall låta och
c) inte har en aning om hur det egentligen lät)
Lova att ni skjuter mej i huvudet om jag nånsin börjar komponera dylik musik, please. Det är för alla musikers och deras framtida publiks bästa. på riktigt.
Och det absolut bästa med konserten var nog cidern och hesematen efteråt. Och då det bästa med en konsert är Hesematen efteråt är det lite allvarligt.
tack och förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar