Graduskrivandet tar ALDRIG slut. ALDRIGALDRIGALDRIG.

Det allra värsta var, när jag kom på mej själv att tänka "nå jag vet till nästa gång". Eh WHAT?! Det blir sannerligen ingen "nästa gång". Jag kommer att gå till historien som kvinnan som endast skrev en gradu. Jag är unik.

Om hur det går till då jag åker kollektivtrafik

Mon Dieu. Detta har varit mitt livs hittills konstigaste kollektivtrafikdag. Spårvagnsfärden började bra, men redan efter en stopp valde en nerpissad idiot att i den halvtomma spåran bli just min bänkkamrat. grattis jag. Han satt och höll igång med samma mantra som vi hörde honom upprepa igår på spåran, nämligen Paskasin aseman vessassa. Paskasin aseman vessassa. Paskasin aseman vessassa. Paskasin aseman vessassa. Paskasin aseman vessassa. i typ 10 minuter då. Bra icebreaker.

På Åbobussen inträffade följande konstiga episod. En tjej i 20-års åldern som såg ut som en ung Audrey Tautou började snattra om allt mellan himmel och jord med mej och berättade ummet ja lammet om sitt liv. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mej. Å ena sidan: Jeij. Man får tala med okända människor på bussen trots att man bor i Finland. Å andra sidan: Why me? Såg hon/kände hon/märkte hon/fattade hon inte hur ointresserad jag var av hennes studier, hennes hund, hennes mans yrkesval, hennes språkkunskaper, hennes dåliga ekonomi, hennes fritidsintressen, hennes bostad eller hennes föräldrar? (trots att jag ju givetvis, väluppfostrat, var förstående, empatisk och snäll och svarade artigt på hennes frågor/kommenterade hennes uttalanden, som hon i sin tur belönade med komplimanger om mitt stora intellekt.)

På Åbobussen satt också Sampsa. Han var full och nerpissad, satt och drack öl och nynnade på Anna mulle tähtitaivas hela vägen. Då han inte tog sej en liten lur that is. Han slog sig givetvis ner i bänken bakom mej, så att jag igen fick träna att hålla andan i två timmar. (Men han pratade iallafall inte om avföring.) Pratglada tjejen frågade mej vad jag studerat/studerade, och när Sampsa hörde att jag sysslade med musik inledde han ett tvåtimmar långt, tappert försök att få mej övertalad att sitta och sjunga Anna mulle tähtitaivas med honom. Katri-Helena var hans livs kärlek och idol. Men hon, den jävla kvinnan, hade valt en annan man och Sampsa var helt nerbruten. Om inte Katri-Helena skulle ha varit så korkad och valt nån annan än honom, så skulle dom två sitta och sjunga Anna mulle tähtitaivas tillsammans dagarna i ända. Men pratglada bruden, hon visste inget om musik och ville byta samtalsämne. Då blev Sampsa sur och somnade till en stund, så att pratglada bruden fick en private moment med mej där hon passade på att fråga ett och annat om hur jag hittat min lägenhet*/var jag brukade luncha**/ungefär hur mycket av min månadsbudget som går åt till kläder***/hur jag lärt mej finska****/vilka andra språk jag talade*****/om jag varit till IKEA nångång******/vilken bodylotion jag brukar använda*******, eftersom hennes nu tagit slut och hon var å jakt efter en ny samt annat smått och gott av intresse för främmande människor på bussar. Sen vaknade Sampsa och började gnola igen och jag fick trycka på Stopknappen och stiga av bussen vid min hållplats.

En god stund av bussresan gick åt till att önska att jag vore lite mindre oemotståndlig.




*bruden bodde på 9m2 och pungade ut 500 för det. Mon Dieu.
**hon brukade oftast ta med matlåda, för det bli billigare. om man handlar på lidl, inte om man handlar på alepa.
***hon ville shoppa, men visste inte var det fanns några butiker i Helsingfors
****Hon förstod inte hur man kunde lära sig svenska och undrade hur jag hade kunnat lära mig det
*****hon läste spanska och latin på arbis
******Hon skulle så gärna vilja åka dit nångång, men visste inte hur hon skulle ta sej dit.
*******Hennes förra var från Lidl, där det ju är billigt.

Igårkväll, mellan kl 17-18.30

a.k.a. hur det går till då Hanna går på fest

Kl 17.10 panikduschade och -sminkade jag mej. (och strök min blus) 17.40 rusade jag iväg på fest, insåg att jag glömt mina skor och min stol. Stövlade in hos värdinnan, frågade andfått "e jag sist?" bara för att lära mej att kl 18.30 inte är samma sak som klockan halv sex och att jag var först, inte sist. (högst antagligen för att mina övriga intelligenta vänner har lärt sig klockan för ca 20 år sedan). Rusade till vinbutiken och såg en manskorist. Väluppfostrad som jag ju är, hälsade jag glatt och rusade sen fram mellan hyllorna, eftersom butiken skulle stänga. Manskoristen besvarade min hälsning med att stirra ner mej så till den milda grad att jag blev rädd. På väg tillbaka till festen, som fortfarande inte ens hade börjat, stack jag mej in via mitt hem för att hämta den kvarglömda stolen samt skorna. På vägen ut ringde värdinnan och bad mej hämta grädde. Med stol och sprit stövlade jag in i ärrän för att lära mej att det inte fanns nån grädde där. Tog min stol och gick, droppade av den hos värdinnan och begav mej ut på gräddjakt. Träffade två festtjejer från Åbo i parken och utböt några ord. I samma veva kom även en f.d. lärare smygandes. Han frågade spännande frågor, typ varför vi stod i parken och vart vi skulle på fest och till vem. Why do you care liksom? Jag skuttade vidare efter grädde och gjorde en tredje entré på festen.
Och hade en sjukt trevlig kväll.

Om byxor

Tipsraden tycks vara oändlig just nu. Hett tips för alla som skall stå på scenen (alternativt alla som skall utanför dörren)
Kolla alltid en extra gång att byxorna du tänkt uppträda i säkert är med i väskan. Annars kan det bli lite svettigt (eller egentligen kallt) där innan konserten, då det är mindre än 5 minuter innan man ska in på scenen och byxleveransen dröjer. (det kan också vara att man ringer nån extra gång och halvskriker "var e du? Du måste springa!!" åt Herr Byxleverantör. Ifall man är lagd åt det hållet)

Men, å andra sidan fick jag snacka ditt och datt med Herr Organisatör och plötsligt uttala meningen "Oh excuse me Sir, but I have to rush now: my pants just arrived", en mening som jag aldrig hade sagt förut, och rusa iväg medan en massa tyska gentlemän i kostym tittade lite besvärat på mig.



p.s. mamma dö inte. allt gick bra: jag var ej byxlös på scenen.

Om hur man gör en annan människa glad, del 2

Till exempel följande sätt fungerar bra om man vill göra mej glad:
- ge en stor bukett vita tulpaner och ett vackert kort med en vacker text
- håll vackra tal
- ge en uppriktig kram
- genom att göra musik tillsammans
- genom att ge sig tid att uppleva stunder tillsammans.

Bara några anspråkslösa saker som jag fick äran att uppleva i helgen.♥ Jag fick också uppleva samhörighet med 12 oerhört generösa människor, som alla berörde mig storligen.

Jag är helt tagen.♥

Om hur man gör en annan människa glad

Efter att Iso-G lämnat mig igår kväll, sov jag som en prinsessa.
Väcktes av min prins sådär lagom efter 9 timmars sömn (!) (lite skillnad mot senaste månadernas 4-5timmar). Steg upp för att inmundiga lite frukost. Och plötsligt, när jag satt där, oduschad i min snuskiga flanellpyjamas och såg alldeles oemotståndlig ut, uppenbarar sig Robert med en flaska skumppa och lite Jim-godis. Det är så man gör en annan människa glad.

O frihet

En börda har lyfts från mina axlar.*


*ända tills man får tillbaka bördan med 741 rättelser tillbaka, that is. elämä on.

Scener ur ett samboskap, del 47

Okej, bloggen suger för tillfället. Det mesta suger faktiskt.
Till råga på allt tyckte Robert att jag skulle kalka av kaffekokaren nu medan han är i skolan. Alltså vem tror han att jag är, hans städhjälp eller?

Vi löste krisen med följande intelligenta samtal. Ett guldkorn ur vardagen:

Han: Kan du sätta på kaffekokaren med vatten och avsluta avkalkningen?
Jag: Aj aj AJ så trött jag blev. det gör liksom ont i hela kroppen av trötthet. speciellt när jag hör ordet avkalkning. så det går nog inte. huu så trött jag är.
Han (säger det inte högt, men jag med min kvinnliga intuition kan givetvis genast läsa han tankar):
*Lazy bitch*
Han (högt): Okej, jag fixar det. men du får faktiskt stänga av kokaren. det är ditt ansvar. (*kollar strängt på mej* jag känner med som ett olydigt djur)
Jag: Ajaj kapten. ska ske. *tittar på den rena kokaren och skiner upp* Oj vad sku jag göra utan dej?
Han: Jaa-a. Int sku du städa iallafall.
Jag: Det värsta är ju att du inte skulle behöva mej till nåt.
Han: Nej. Så är det nog.
Jag (tänker för mig själv): jävla arroganta skit. you wouldn't last a day utan mej
Jag (högt): okej. hejdå älskling!
Han: Hejdå! *Pusspuss*

Kommunikation är vår grej.

Hur får man tiden att räcka till?
dessutom: orka svara i telefon stup i kvarten.

3 veckor kvar!

Idag har varit ännu en i raden av totala tråkmåndagar. Skrivit gradu, träffat en tysk och ätit en lunch/middag bestående av hälften leverlåda, hälften risotto. Robert åt nudlar med köttbullar. Vi mao börjat äta upp vad som finns i skåpen för nu är det bara 3 veckor kvar! O frihet. Holy mother of shit.

Idag har jag varit inhumant trött, tittat på min gradu, konstaterat att hjärnan inte gått att knäppa på hur jag än försökt, ätit risotto, plockat ur diskmaskinen och surfat. Living on the edge, med andra ord.

Temat L fortsätter

Det är en helt vanlig grå onsdag. Min kära sambo berättar i telefon vad vi sysslar med:
Jaa, nå Hanna skriver gradu men e just nu inne på facebook och jag viker in lite tvätt. Sen tänkte vi kanske äta lite leverlåda.

It's Living la vida loca med andra ord.

The Big L

Bloggtorkan är ett faktum*. Jag är en Loser utan ett liv. Gott nytt 2010.


*ett inlägg om skruvmejslar och ett om mikrokupan räknas liksom inte riktigt in i kategorin "jag har ett liv."

Oförståeliga ting

Min kära sambo har ett långt och djupt utvecklat hat mot mikrokupan och jag kan inte fatta varför, eftersom han också hatar att mikron blir skitig hela tiden. Vad är juttun med det riktigt?

Teknikens år 2010

Jag har inlett det nya året med göra något jag aldrig gjort förut: att ge råd och tips om skruvmejslar.